Jag kajkade runt bland änderna

Jag kan inte svära på att triathlon, racketlon, heptahlon (sjukamp) och decathlon (tiokamp) är sporter på frammarsch. Men svenska Lisa Nordén satte onekligen triathlon på den svenska idrottskartan när hon tog OS-silver i London i somras. Jag hyser en alldeles extra stor kärlek till Lisa Nordén och hennes elitidrottande kolleger som utövar flera grenar i ett svep, ibland under en dag. Triathlonens Hawaiian Ironman Triathlon är värstingtävlingen, som avgörs samma dag. Den består av 3,86 kilometer simning, 18 mil cykling och därpå ett maratonlopp. Just Ironman kom till för att utövarna av de tre idrotterna inte kunde enas om vilken av de tre sporterna som var ... jävligast, skulle man nog kunna säga.
Man valde att slå samman de tre loppen på Hawaii: Waikiki Roughwater swim, Around-Oahu Bike Race och Honolulu Marathon. Ursprunget är dock mer kristligt och härrör från Frankrike där man under 1920-talet sprang tre kilometer, cyklade tolv och simmade över floden Marne. Det var något liknande jag prövade i Karlstad på 1980-talet. Den minitriathlonen inleddes med simning över Sundstatjärn.
Problemet var att jag knappt kunde simma. Jag kajkade omkring bland änderna i slutet av startfältet i den småsunkiga tjärnen i Solstaden och hade förmodligen livräddarnas blickar på mig under hela loppet. Men jag tog mig över, cyklade vidare, för att till sist löpa i mål på stapliga ben. Nästa år prövade jag igen, men en punktering gjorde att jag fick åka bil till målet. I stället tog jag nya tag i racketlon-SM, det vill säga badminton, tennis, bordtennis och squash mot en och samma motståndare.
En alldeles briljant idrottsgren för oss som tycker att bollen är en av vår planets bästa uppfinningar. I begynnelsen avgjordes racketlon i fullängdsmatcher, vilket gjorde att en omgång tog två helger. Först två grenar ena helgen, sedan resterande nästa helg. Nu har grenen förfinats och man kör ensets-matcher till 21 i samtliga grenar.
Och det kluriga är att du kan vinna tre av grenarna med 21–17, men förlora den sista med 0–21 och därigenom förlora mötet! Bollräkning gäller, alltså. I slutet på november och början på december avgörs VM i racketlon i Stockholm. Nu har sporten blivit riktigt populär och det finns utövare som behärskar alla grenar till fullo. Med andra ord: Racketlon och triathlon har jag prövat på, men jag har svårt att se mig i en heptathlon eller decathlon.

Bollsäsongen som gått

Bandybollarna har börjat vina och vinteridrotterna är i full gång. Därför är det på sin plats att sammanfatta fotbollssäsongen 2012 och kika framåt mot den kommande.
Jag blev glad över att den för oss sportreportrar i sydöstra Hälsingland så tunga fotbollsökenvandringen bara blev ettårig: SFF är ju åter i division 3 och Mohed i division 2.
Och jag blev glad när den åsiktsrika fotbollstränaren Dennis Ohlsson signalerade återkomst i den hälsingska fotbollen. Ohlsson och jag hade en kort ordväxling på Trimavallen i Bergsjö 2006. Konversationen, om anfallsglad fotboll, satte sig.
Ok, detta tarvar en förklaring. Trönö, Ohlssons dåvarande lag, hade just mosat Bergsjö med klara 6–1 i fyran. Efter matchen utväxlade jag ett par ord med den spelande Trönötränaren för att kunna lämna ett fullödigt referat till Hudiksvalls Tidning.
Någonting i stil med ”många mål som vanligt när du bevakar oss”, yttrade Dennis Ohlsson med ett flin när vi skakade tass efter matchen.
– Som alltid när du är inblandad, svarade jag.
Oavsett var jag såg Ohlsson och hans lag den säsongen blev det en helsikes massa mål, allt som oftast framåt.
Min insats för Trönös målproduktion 2006 får väl anses vara begränsad. I stället får Ohlsson – som i vår twitterkonversation under veckan säger att han ”förespråkar anfallsfotboll” eftersom ”det utvecklar alla parter” – credit för den saken.
Om det blir anfallsfotboll á la 2006 eller inte i Rengsjö 2013 får väl ge sig när han vet vilket material han kommer att få jobba med.
Säsongen som har gått har Ohlsson sett en hel del fotboll, men bara som privatperson. Han har bland annat sett Söderhamns FF vandra igenom fyran likt ett målskjutande monster.
Tack för att SFF gjort det, säger vi som fått nöja oss med damtrean och herrfyran som bästa vara 2012. Inget ont om de lokala serierna, men tack vare att SFF lämnade fyran och Mohed trean, om än på ett bananskal sedan Hög frånsagt sig platsen, får vi lite spets på säsongen 2013. Bland annat derbyna mellan Söderhamns FF och Ohlssons Rengsjö och flera hälsingeduster i damtvåan.
Från säsongen som flytt tar vi med oss Ljusnes imponerande insats i fyran och sedermera kvalet till trean. Vi minns också med muntra miner Stugsunds avancemang till herrfyran och Marma/Moheds dito till herrfemman. De senare sköt hela 88 mål på 20 matcher, mer än fyra i snitt per match! Hur långt räcker laget 2013?
Trönö är inte alls nöjt med säsongen, har det gått att förstå mellan raderna. Det har från och till varit lika ont om spelare på träningarna som det varit på insamlandet av poäng. 26 pinnar och mycket närmare en division 5-plats än en återkomst i trean roar inte idrottsklubben och tränaren Tommy Wallgren.
Än värre gick det för damlaget i trean. Det tvingades kasta in handduken mitt under säsongen.
Spelarbrist, löd orsaken.
Trist, lyder omdömet.
Full satsning lär vara på gång i herrlaget. I skrivande stund står det bland annat klart att Magnus och Christer Wallgren återvänder efter sejouren i SFF.
Damlaget siktar på återkomst i seriespelet någon gång i framtiden.
Ju förr, desto bättre.

Klas Örnklint, som lider alla helvetes kval över Ipswich start på fotbollssäsongen 2012/2013. En seger och sju poäng på tolv Championshipmatcher gjorde att tränare Paul Jewell fick sparken på onsdagen.