Defensivspelandets sköna konst
Har du svårt för defensivspelande fotbollslag eller ”deffande” pingisspelare? Blir du närmast traumatiserad över att se en fyrbackslinje lika disciplinerad och koordinerad som en nordkoreansk gränspatrull?
Sluta läs inom kort.
För här kommer en oförbehållsam och genuin hyllning till lag eller spelare som just nu – i mina ögon – bemästrar den konsten till fullo.
Tanken att skriva de här defensiva raderna infann sig redan på söndag lunch och ännu timmar före avsparken i matchen mellan två erkänt defensivt duktiga lag. Jag hade på känn att ett av dem och tillika med vårt närmaste allsvenska lag, Gefle, skulle kunna hålla sitt defensiva kodlås utom räckhåll för AIK.
Visst gjorde man det!
Och som man gjorde det!
Jag såg i och för sig inte matchen själv, men det gjorde Stisse Åberg, sportchef och krönikör på Gävle Nyhetsbyrå. Han satte ord på gästrikarnas försvarsmanual efter 1–0-segern och det jag ser framför mig när jag tänker på Gefle och fotboll: ”Det spelar ingen roll vilka besvikna referat eller åsikter som skickades ut från Råsunda – det var inte en match där Gefle IF sparkade iväg bollen i panik och utan tanke.
Det gör man nästan aldrig numera.
I stället finns det en märklig men total hängivenhet i försvarsspelet, och ett allt bättre passningsspel som gör laget till den där påfrestande motståndaren som de övriga allsvenska lagen tydligen aldrig verkar bli av med.”
Om det är tränaren Pelle Olssons fotbollsfilosofi som sätts på pränt eller om Gävlelaget helt sonika spelar strikt utifrån sina resurser, det bryr jag mig inte om. Jag tycker bara det är häftigt att ett lag kan prestera sådan disciplinerad försvarsfotboll.
Nu handlar ju onekligen fotboll inte enbart om försvar. Men emellanåt ger Pelle Olsson sin vita armé anfallsorder. Och så petar laget in en boll – eller två – då och då.
Och klarar sig kvar i allsvenskan.
Det finns en annan idrottslig defensivkonst som jag också fullkomligen dyrkar. Det är den inom bordtennisen. En av världens just nu främsta så kallade def-spelare heter Joo Se Hyuk och kommer från Sydkorea. En sekvens på youtube visar hur världselvan terroriserar världsettan Zhang Jike med underskruvade slag. Jike försöker tålmodigt nöta på med överskruvade slag och en och annan stoppboll, men blir allt som oftast ivrig och slår bort sig. Precis som Gefle lägger Hyuk in offensiva attacker som överumplar.
Lika osannolikt som det är att Gefle ska vinna allsvenskan med sin spelstil och resurser är det att Hyuk ska bli världsetta. Likväl är det en njutning att se både asiaten och gästrikeelvan lira.
Jag – utan att sätta några som helst likhetstecken mellan ”deffarna” Gefle och Hyuk och mig – praktiserar samma taktik i kortspelet Plump. Alltså spelet där man ska värdera sina kort och begära antal stick, givar, man tror sig kunna ta. Jag gillar att deffa, säga noll eller ett stick.
Motspelarna säger ofta att det är tråkigt och enkelt. Jag säger att det är lika svårt som att spela offensivt.
Sluta läs inom kort.
För här kommer en oförbehållsam och genuin hyllning till lag eller spelare som just nu – i mina ögon – bemästrar den konsten till fullo.
Tanken att skriva de här defensiva raderna infann sig redan på söndag lunch och ännu timmar före avsparken i matchen mellan två erkänt defensivt duktiga lag. Jag hade på känn att ett av dem och tillika med vårt närmaste allsvenska lag, Gefle, skulle kunna hålla sitt defensiva kodlås utom räckhåll för AIK.
Visst gjorde man det!
Och som man gjorde det!
Jag såg i och för sig inte matchen själv, men det gjorde Stisse Åberg, sportchef och krönikör på Gävle Nyhetsbyrå. Han satte ord på gästrikarnas försvarsmanual efter 1–0-segern och det jag ser framför mig när jag tänker på Gefle och fotboll: ”Det spelar ingen roll vilka besvikna referat eller åsikter som skickades ut från Råsunda – det var inte en match där Gefle IF sparkade iväg bollen i panik och utan tanke.
Det gör man nästan aldrig numera.
I stället finns det en märklig men total hängivenhet i försvarsspelet, och ett allt bättre passningsspel som gör laget till den där påfrestande motståndaren som de övriga allsvenska lagen tydligen aldrig verkar bli av med.”
Om det är tränaren Pelle Olssons fotbollsfilosofi som sätts på pränt eller om Gävlelaget helt sonika spelar strikt utifrån sina resurser, det bryr jag mig inte om. Jag tycker bara det är häftigt att ett lag kan prestera sådan disciplinerad försvarsfotboll.
Nu handlar ju onekligen fotboll inte enbart om försvar. Men emellanåt ger Pelle Olsson sin vita armé anfallsorder. Och så petar laget in en boll – eller två – då och då.
Och klarar sig kvar i allsvenskan.
Det finns en annan idrottslig defensivkonst som jag också fullkomligen dyrkar. Det är den inom bordtennisen. En av världens just nu främsta så kallade def-spelare heter Joo Se Hyuk och kommer från Sydkorea. En sekvens på youtube visar hur världselvan terroriserar världsettan Zhang Jike med underskruvade slag. Jike försöker tålmodigt nöta på med överskruvade slag och en och annan stoppboll, men blir allt som oftast ivrig och slår bort sig. Precis som Gefle lägger Hyuk in offensiva attacker som överumplar.
Lika osannolikt som det är att Gefle ska vinna allsvenskan med sin spelstil och resurser är det att Hyuk ska bli världsetta. Likväl är det en njutning att se både asiaten och gästrikeelvan lira.
Jag – utan att sätta några som helst likhetstecken mellan ”deffarna” Gefle och Hyuk och mig – praktiserar samma taktik i kortspelet Plump. Alltså spelet där man ska värdera sina kort och begära antal stick, givar, man tror sig kunna ta. Jag gillar att deffa, säga noll eller ett stick.
Motspelarna säger ofta att det är tråkigt och enkelt. Jag säger att det är lika svårt som att spela offensivt.