Var god röj i köerna

205:a.
185:a.
95:a.
Och 47:a.
Nej, det är inte de svenska placeringarna i de senaste olympiska spelen, i London.
Det är placeringarna som min sambo och jag har haft i svenska företags och myndigheters telefonköer de senaste två veckorna.
Jag försökte ta hem spelet och hävde i med att jag hade plats nummer 95 i ett svenskt försäkringsbolags telefonkö. Men det räckte inte långt. Hon kontrade snabbt i vår interna och lättsamma telefonkötävling med att hon minsann hade haft plats nummer 205 till Försäkringskassan.
Inte nog med det. Hon knockade mig totalt och hänsynslöst när hon berättade om ”Kassans” nästa besked:
– Din handläggare ringer upp inom två dagar.
Inom. Två. Dagar.
Ridå.
Hon vann.
En kollega noterade att det egentligen inte är köplatsnumret i sig som är avgörande, för de kan ju trots allt ha en ansenlig mängd anställda som svarar och därmed betar av kön snabbt.
Så är det i vissa fall, kanske hos ”Kassan”. Men inte hos vissa andra.
Häromdagen hann jag både plocka i och ur diskmaskinen, grundelda i vedpannan, fylla på densamma helt och hållet och dammsuga källaren innan svenska folkets försäkringsbolags telefonister nådde plats 95.
Här anser jag att det finns jobb i massor till alla svenskar som är arbetslösa. Kanske inte den festligaste typen av arbete. Men jag, och säkert flera med mig, skulle inte ha något emot att ge folk snabbare service.
Kruxet är väl att i stället för att anställa folk som svarar i telefon ser säkert företagen till att slantarna hamnar på andra ställen, som till exempel i form av aktieutdelningar och vd-bonusar.
Apropå telefonköer. Ett stort svenskt järnvägsföretag sa via sin automatiska telefonröst för ett par år sedan – när jag ringde dem för att höra hur mycket tåget var försenat – någonting i stil med: ”Alla våra handläggare är upptagna nu. Vi gör allt vi kan för att svara så snart som möjligt.”
När jag efter i runda slängar en kvart kom fram frågade jag den stackars telefonisten hur många som tjänstgjorde denna kalla vinterdag. Hon svarade trots allt glatt: ”Det är bara jag.”
Jag iddes inte konfrontera henne med att den inspelade rösten avslöjade att hennes arbetsgivare ljög. Inte den värsta lögnen, men jag tror att begränsad telefonservice får oss alla att då och då vilja ha en bit­ring i närheten.
En sak är trots allt bra. Det var länge sedan jag hörde en knackig och sprakig Für Elise på piano i väntan på en fysisk människa i luren.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback