Cullbergbaletten är fantastisk

Puuh!
Jag blev knockad, närmast utslagen, och lämnade Bollnäs kulturhus på svajiga ben och med en klump i halsen.
Cullbergbalettens True stories of castaways and other survivors var lika häftig som en snygg idrottsprestation och gav mig en kväll jag sent kommer att glömma.
Nej, nej, bli inte nervös nu, du läsare av tidningens kultursidor. Du har inte hamnat på de där förfärliga sportsidorna som du kanske till vardags slår in fisk i. Du är på kultursidorna, men du ska få min – jag som till vardags främst är sportreporter på hälsinge­tidningarna – reflektion från Cullbergbalettens verk som gavs i Bollnäs i lördags kväll.
Och kanske, kanske – och det är min fromma förhoppning – kan jag dribbla med mig en och annan sportläsare hit, till de här förhatliga kultursidorna. För, omvänt, så brukar det låta hos de sportfrälsta.
Jag vill i alla fall göra ett ynka försök att få bort de vattentäta skott som råder mellan ytterligheterna kultur, i dess vida bemärkelse, och idrott, i dess vida bemärkelse. Fördomarna om den andra sidans egensinnigheter brukar allt som oftast hagla.
Tyvärr.
För egentligen, tycker jag, är det inte alldeles ovanligt att kultur och idrott löper intill varandra, oftast närmare än vi tror. Förstås mer eller mindre nära, beroende på vad det handlar om.
Och visst, hade jag varit satt att skriva en traditionell recension av Cullbergbalettens drygt timslånga True stories of castaways and other survivors hade förstås inte ord som fotboll och gymnastik dykt upp i skallen. Men det gör de denna lördagskväll.
För verket – med det märkliga namnet som den norska koreografen Ina Christel Johannessen fann i en äventyrsbok med överlevnadshistorier om bland annat skeppsbrutna personer – är ömsom fysiskt och tufft som en fotbollsmatch, ömsom explosivt och sensuellt som ett program på en gymnasikbom.
Och ibland, när de åtta dansarna parallellt på scenen gestaltar sina roller som skeppsbrutna som desperat försöker överleva, skulle jag vilja säga att det åtminstone tange­rar vilken dramatisk och nervkittlande idrottsprestation som helst.
För ett ögonblick funderar jag på hur vansinnigt fascinerande det hade varit att lyfta in vilket hälsingskt elitidrottslag som helst i Bollnäs kulturhus för att låta det ta del av Johannessens suggestiva verk. Hur hade bandyspelare X och handbollsspelare Y reagerat på denna fysiska berättelse?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag lämnade Bollnäs kulturhus knockad, berörd och med gråten i halsen, som vore jag träffad av ett baseballträ.
Titta, där fick jag in lite idrott igen.

En text för pås(s)eende

Du kanske inte tror att det tar så himla lång tid att öppna en plastkasse i mataffären eller varhelst det måste göras?
Jag kan tala om att det är alldeles riktigt, så förfärligt lång tid tar det inte. Jag klockade det senaste försöket till femton sekunder. Då blötte jag förståndigt nog inte pekfingret och tummen av rädsla för att åka på en kaskadkräksmagsjuka bara för en ynka påses skull.
Femton sekunder är en ovanligt snabb påsöppning. Det finns tillfällen då jag med stigande puls hållit på bortåt halvminuten, kanske rent utav längre.
Å andra sidan, det finns gånger då det har gått snabbare än femton sekunder. Så kan vi vara överens om att snittet för att öppna en besvärlig påse ligger på tjugo sekunder?
Men – och nu rinner tiden i väg snabbt för hur stor del av våra liv vi lägger på påsöppningar – det blir en hel del öppningar under ett normallångt liv. Det görs med matkassar när vi handlar, det görs med en-, två-, tre-, fyra- eller femliterspåsar när vi ska lägga in det nybakade brödet, när vi ska "påsa in" de nyplockade kantarellerna och lingonen, och så vidare.
Nu kommer en hemmasnickrad ekvation som ska ge svaret på hur stor del av våra liv åtminstone somliga av oss pysslar med påsöppning.
Låt säga att man – utan att blöta fingrarna – tvingas öppna en ny plastpåse i snitt var fjärde dag. Det betyder fem påsar på tjugo dagar, vilket i sekunder räknat är etthundra, alltså en minut och fyrtio sekunder.
På två månader betyder det femton påsar. Om vi utgår från tjugosekundersregeln innebär det i tid att vi pysslar med påsöppning fem minuter på en tvåmånadersperiod, vilket i sin tur innebär en halvtimme på ett år. Sedan kan ni ju roa er med att räkna ut vad det blir under ett liv.
Tänk vilket slöseri med tid bara för att hålla på med en påsusling. Fast hemma på min gata, i min affär, har man rått bot på det här tidsspillet. Kassapersonalen har börjat öppna plastkassen åt mig, och sannolikt åt alla andra som gör sina inköp där.
– Det är order uppifrån, berättade kassörskan häromdagen.
Jag trodde för ett ögonblick att det var Gud själv som var inblandad i påsproblematiken vilket hade varit besvärligt att svälja för mig som agnostiker. Men hon inflikade snabbt att propån kom från affärskedjans ledning.
Då tänkte jag: Stackars kassörska som måste öppna både mina, kundernas och sina egna påsar.