Cullbergbaletten är fantastisk

Puuh!
Jag blev knockad, närmast utslagen, och lämnade Bollnäs kulturhus på svajiga ben och med en klump i halsen.
Cullbergbalettens True stories of castaways and other survivors var lika häftig som en snygg idrottsprestation och gav mig en kväll jag sent kommer att glömma.
Nej, nej, bli inte nervös nu, du läsare av tidningens kultursidor. Du har inte hamnat på de där förfärliga sportsidorna som du kanske till vardags slår in fisk i. Du är på kultursidorna, men du ska få min – jag som till vardags främst är sportreporter på hälsinge­tidningarna – reflektion från Cullbergbalettens verk som gavs i Bollnäs i lördags kväll.
Och kanske, kanske – och det är min fromma förhoppning – kan jag dribbla med mig en och annan sportläsare hit, till de här förhatliga kultursidorna. För, omvänt, så brukar det låta hos de sportfrälsta.
Jag vill i alla fall göra ett ynka försök att få bort de vattentäta skott som råder mellan ytterligheterna kultur, i dess vida bemärkelse, och idrott, i dess vida bemärkelse. Fördomarna om den andra sidans egensinnigheter brukar allt som oftast hagla.
Tyvärr.
För egentligen, tycker jag, är det inte alldeles ovanligt att kultur och idrott löper intill varandra, oftast närmare än vi tror. Förstås mer eller mindre nära, beroende på vad det handlar om.
Och visst, hade jag varit satt att skriva en traditionell recension av Cullbergbalettens drygt timslånga True stories of castaways and other survivors hade förstås inte ord som fotboll och gymnastik dykt upp i skallen. Men det gör de denna lördagskväll.
För verket – med det märkliga namnet som den norska koreografen Ina Christel Johannessen fann i en äventyrsbok med överlevnadshistorier om bland annat skeppsbrutna personer – är ömsom fysiskt och tufft som en fotbollsmatch, ömsom explosivt och sensuellt som ett program på en gymnasikbom.
Och ibland, när de åtta dansarna parallellt på scenen gestaltar sina roller som skeppsbrutna som desperat försöker överleva, skulle jag vilja säga att det åtminstone tange­rar vilken dramatisk och nervkittlande idrottsprestation som helst.
För ett ögonblick funderar jag på hur vansinnigt fascinerande det hade varit att lyfta in vilket hälsingskt elitidrottslag som helst i Bollnäs kulturhus för att låta det ta del av Johannessens suggestiva verk. Hur hade bandyspelare X och handbollsspelare Y reagerat på denna fysiska berättelse?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag lämnade Bollnäs kulturhus knockad, berörd och med gråten i halsen, som vore jag träffad av ett baseballträ.
Titta, där fick jag in lite idrott igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback