Hårdare press på mig än Ronaldo

Kom inte och snacka om att spelarna i det stundande Världsmästerskapet i fotboll har press på sig. Det är j a g som har press på mig – en monumental press, dessutom. Jag ska inte bara orka med alla VM-matcher varje kväll under semestern, jag ska dessutom sköta om alla de 67 – s e x t i o s j u – blommorna hemma, plus ett helt gäng ute i trädgården. Den som i denna spalt tidigare har läst om mitt förhållande till blommor vet att jag är stensäker på två sorter: julstjärna och inte julstjärna och att jag tidigare satts på denna blomprövning endast en kortare period. Nu är det allvar. Alla de 67 ska jag vårda själv – i tre veckor.
Och faktum är att det mycket väl kan ha blivit fler blomster och växter sen den senaste räkningen, eftersom till och med mitt skrivbord har fått tjänstgöra som blombord under en period i vår. Föreberedelserna har, precis som för Messi och Ronaldo och gänget, pågått en längre period. Allt för att jag ska vara så välpreparerad som möjligt inför den ultimata prövningen. Kärestan har varit förutseende och smugit in lite blomkunskap redan tidigt. Och en vecka innan avresa klistrades lappar på krukorna. De med två lappar på är extra känsliga, medan de med en lapp är halvkänsliga och alla övriga, lapplösa, är i stort sett omöjliga att ta kål på.
Dagen före avresa var det dags att gå en rundtur, som på ett ungefär kan jämställas med när Messi och Ronaldo spelar genrepet. Vi passerade bland annat ett gäng penséer, några krusiga saker – oklart vad de heter – ett par kryddor, fyra, fem begonior(?) och, inte minst, en garderobsblomma och en kaktus. Är det något jag har lärt mig så är det att bara namnet garderobsblomma signalerar överlevnadskonstnär. Den behöver varken mycket sol eller vatten. Kaktusar har ju lite samma egenskaper och brukar klara de tuffaste prövningarna. Jag var, om sanningen ska fram, rejält nervös under rundturen som avslutades med plantorna utomhus.
Lika lite som vi vet hur det kommer att gå i fotbolls-VM, lika lite vet vi hur floran hemma kommer att må efter att jag har haft den på överlevnadsläger. Dock vet vi att precis som i fotbolls-VM så finns det lag som är kraftigt nederlagstippade och ett fåtal som är storfavoriter. Vi kan väl vara överens om att jag inte är nedspelad hos oddsbolagen i det egna lilla blommästerskapet på hemmaplan. Jag ska göra så gott jag kan och försöka plocka lite poäng. I korta ordalag betyder det på blomspråk: Ingen blomma får dö; absolut inte de med två klisterlappar på sig.
Det blir två svettiga mästerskap för mig, parallellt till råga på allt. Tänk på det Messi och Ronaldo och alla ni andra som bara har ett VM att fokusera på.
Klas Örnklint


Analogt, tidlöst – och makalöst

Cirkus Brazil Jacks kolonn svepte just genom Hälsingland – Söderhamn, Bollnäs, Ljusdal och Hudiksvall i kväll. Efter många år utanför tältduken tog jag mig äntligen tid att kliva innanför. Jag upptäckte till min stora glädje att tiden i manegen i stort sett stått stilla.
Jag minns cirkus med välbehag från det att jag som tioåring sörplade cola i självaste François Bronetts vagn när klassiska Circus Scott gjorde stopp i Karlstad. Jag fick följa med min tidningsskrivande mor som hade fått chansen att träffa cirkusdirektören. Kanske var det colan i den ståtliga cirkusvagnen mer än mötet med Bronett som fängslade tioåringen i mig den gången?
Men jag minns också mötet med clownerna, enhjulingsåkarna och de hisnande trapetsartisterna när vi efter mötet med Bronett vek undan tältduken och tog plats. Dofterna som spred sig, sågspånet som sprätte och svetten som stänkte etsade sig djupt fast i mig.
Femtontalet år senare satt jag på gamla Karlstadsregementet, I2, och intervjuade samme Bronett. Jag var en av de sista som fick en intervju med direktören. I Monte Carlo året därpå, på en cirkusgala, avled han. När jag i tisdags tog plats i tältet på Gamla IP i Söderhamn spelades självklart minnesbilderna upp igen. De kommer att göra det varenda gång jag ser en cirkus.
Jag kan inte säga att cirkus Brazil Jack är häftigare än Circus Scott och andra cirkusartister. Brazil Jacks artister gör absolut inte fler volter på hästryggarna än andra, deras clowner drattar inte på ändan med större finess och har inte större näsor och större skor än andra clowner och deras balansartist staplar kanske inte och håller balansen på fler lådor än andra artister och deras muskelfenomen utför inte mer häpnadsväckande nummer på sin stång än andra gör. Och jonglören har inte fler bollar ... och så vidare.
Men bara att de gör volter på hästryggarna är i en mening helt makalöst och blir allt mer och mer osannolikt i vår stillasittande digitala tid, där byxomfången på många av oss i väst växer, parallellt som vi blir allt mer obekväma i våra kroppar. Och bara att höra barnen kikna av skratt när Jacks clowner clownar sig får mig att le. Och spänstartisterna får mig att häpna; samtidigt som den ena av artisterna håller sig i 90 grader rakt ut från stången, ställer sig den andra på bröstkorgen. Att det går att göra sådant med kroppar? Jag gapar av förundran och rätar på min trilskande rygg.
Det ser alldeles säkert ut ungefär som det gjorde på Bronetts Circus Scott-tid. Men det kommer nya generationer som behöver få sig ett gott skratt, häpna och glömma den digitala vardagen.