Ved och fasa

Orörd vedhög, men tio fingrar
Jag kelade lite med vedmaskinens sågklinga för ett par veckor sedan. Det är faktiskt första gången under mina sju år som husägare som jag går rejält i klinch med de riktigt otäcka husredskapen. Jag har tänkt: "Sånt där kommer aldrig att hända mig. Hur kan folk vara så klumpiga?"
Men nu hände det. Jag tittade snabbt ner i sågspånet för att se vart fingerspetsen skulle kunna tänkas landa, så att jag snabbt skulle kunna plocka upp den och få den med mig till akuten. Jag hann där på vedlogen också fundera på om vi hade iskuber i frysen, eftersom jag hade hört från och läst om andra hemmafixare som vänslats med yxor, sågar, vedkapar och -klyvar att det är klokast att kvickt kyla ner den avlägsnade kroppsdelen och lägga den i en plastpåse. Kanske var det nu de där fåniga små enlitersplastpåsarna som vi har hemma – och som alltid är för små till både bröd, mat och bär – skulle komma till användning för en gångs skull? En långfingerspets och en liten del av ringfingret skulle passa perfekt, innan den knäpptes igen med en sådan där förslutningspryl.
Det blödde så förbenat från fingertopparna att den tunna arbetshandsken och blodet snabbt intog utseendet av en ogräddad köttbulle; lite röd, smetig och slabbig.
Jag insåg ganska snabbt – tack och lov – att så hårt hade klingan inte gått fram i min näve. Klingan hade fastnat i uppfällt läge och när jag skulle plocka ut vedkubben surrade det till rejält i näven. När blodflödet hade lagt sig och jag för säkerhets skull hade ringt till hälsocentralen konstaterade jag att det inte var värre än när lökkniven löpt amok de gånger jag har försökt leka tv-kock. Det var just inte värre än den gången jag med rivjärnet hyvlade ner en liten bit långfinger i råkostsalladen. Grejen med en vedmaskin är att man blir lite perplex när det plötsligt händer och man tror att man aldrig någonsin ska kunna beställa fem öl med en hand.
Jag är, fick jag veta av en kollega, inte ensam om att gå i närkamp med hushållets alla vassa och farliga ting. Kock X hyvlade ner en bit finger i potatisgratängen häromveckan. Det bar sig inte bättre åt för hans del än att han tvingades åka till sjukhusets akutmottagning. I väntrummet fanns åtskilliga med hemmafixare som hade karvat lite på sig själva i ivern att bli färdiga med både gratänger och vedhögar.
Själv står jag fortsatt med en orörd trave ved och en vedmaskin som kostat mig drygt 6 000 kronor i reparationer men som fortsatt är trasig.
Men jag har i alla fall alla fingrar kvar.

Golfandets mysterier

Följande rader, skrivna av signaturen Anonym golfare, beskriver golfen ganska väl:

Här några rader av en anonym golfare om konsten att hantera sina känslor och golfklubbor.
Första klubban rök en junidag på Viksberg. Slaget var inte särskilt
hårt,men stubben var tuffare än väntat och järnsjuan vek sig direkt. Därmed hade jag mist oskulden. Sen dess har det gått två åttor, en sjua till, en femma, en wedge, en sandwedge och en hutlöst dyr spoon i grafit, på knappt sex månader.
Jag ger alltså alla som påstår att golf är en kostsam sport alldeles
rätt. De som säger att jag är tidernas största psykfall på en golfbana ger jag däremot bara halvrätt. Dels för att golffolket är hopplöst konservativt och uppsträckt fisförnämt i etikettsfrågor av den här typen, dels för att mänskligheten inte har begripit det stora behovet av att då och då slå sönder en golfklubba. Sätt en trilskande järnfemma i händerna på vilken dåre som helst, låt honom dra den i ett träd, krossa klubbhuvudet mot en
sten,skicka in skiten i skogen med en släggkastarsving eller kasta den mot en utdragen drunkningsdöd i ett vattenhinder - och dåren återfår sin sans, friden sänker sig, andningen återgår till det normala. Han drar en djup suck av lättnad och befrielse, rullar över på rygg som efter en lyckad bröllopsnatt. Det skulle finnas mindre aggressioner i världen om alla fick en golfklubba att lustmörda. Det är bättre än sex.
"Har du slagit sönder EN TILL!? Du är tammefan inte klok", säger mina golfkamrater. Det kommer till och med fram människor som jag inte ens vet vad de heter och ser på mig med en blandning av avsky och förvåning, som om jag skulle bränt ner en kyrka eller våldtagit svärmor, och muttrar: "Det börjar bli lite glest i bagen, har jag hört". De har inte förstått någonting. Att ha ihjäl en klubba är inget man går omkring och planerar.
Man bestämmer sig inte för att "på fjortonde hålet tror jag att jag ska ge wedgen en jävla smäll". Ett klubbmord är en ytterst spontan gärning, en utlösning av naturkrafter, det kortaste, intensivaste och mest explosiva av utbrott, vilket förmodligen är anledningen till den sköna känslan efteråt.
Själva akten måste, trots allt, innehålla ett mått av finess. Man får
inte hoppa omkring och gapa och skrika och svära och slå vilt omkring sig. En klubba ska dö med stil. Snabbt. Hårt. Tyst. Osentimentalt. Ingen ånger.
Varken klubban eller motspelarna ska hinna fatta vad som är på gång innan det hela är över. Själv håller jag på att utveckla det hela till en rätt skön konstart. De tre bästa av mina åtta mord gick till så här:

1) Spoon i grafit, köpt i Atlanta, forslad över Atlanten och
likviderad
på hål elva på Måsnaryd i Södertälje. Duff i utslaget, bollen tre meter
från
tee. Låg bra. Nytt försök med samma klubba. Duff igen. Ena handen om
klubbhuvudet, den andra högt upp på skaftet, en blixtsnabb knäck över
knäet,klubban i två delar, nästa sekund nonchalant slängd i hallonbuskarna
bakom ryggen. Snyggt. Rent. Klassiskt.

2) Pitchingwedge av stål på Viksberg. Hål 12. Inspel från femtio meter rakt fram, skitlätt. Tittade upp för att skåda praktslaget. Men bollen gick spikrakt åt höger, parallellt med mig själv, rakt ner i ett vattendrag.
Mycket lugnt, utan ett ljud, sänktes wedgen med en lätt underarmsrörelse ner i samma vatten. Vila i frid, din gris. Du får skylla dig själv när du var så dum.

3) Järnåtta i grafit på Ingarö skogsbana. Djävulskt svårt. Mentalt
förberedd på trubbel. Uppträder vänare än en luciakandidat fram till
nionde hålet. Lyckas träffa hålets enda utstående gren, tunnare än
plastkort,och bollen i vatten. Snabb knäck över knäet igen. En Paul Azinger. Bra ljud i grafit. Schysst smäll. In i skogen med likdelarna. Ingen märkte nåt.
Ett perfekt brott

Och detta är alltså bara början. Jag tog grönt kort i slutet av maj,
gick ut på bana i juni, har spelat runt 30 rundor sen dess och har nu, i skrivande stund, krånglat mig ner till 26,4 i handicap. Nästa år blir det bättre.
Jag räknar kallt med att åtminstone klara av en tio, tolv klubbor till.
Tills dom förstår att mig jävlas man inte med. Och ni som går omkring surar en hel runda, blir dåliga i magen, går hem och slår makan/maken eller sparkar till hunden när ni spelar dåligt, ni har en hel del att lära er.
Golf är ett underbart spel - om man är avslappnad. Jag spelade nyligen med en arbetskamrat i Nynäshamn och när han slog ut på åttonde var samtliga senor och samtliga muskler i hans kropp hårda som sten. På hans spända hals vibrerade aorta som en stålvajer. Läpparna var blå och sammanpressade.
Händerna kramade sönder klubban. Det var en utbuktning på kroppen och det vete fan om det inte var blindtarmen som var på väg att poppa ut. Han spelade inte bra. Jag spelade inte så bra heller. Men jag var nöjd, samlad och lugn. I hemlighet hade jag, järnfemman och en tall haft en lyckad avslappningsövning på hålet innan.
Anonym Golfare