Örnklint inget generalsämne

"310 Örnklint, givakt!"
Undertecknad, rekryten som vid inryckningen till den allmänna värnplikten vid LV6 i Göteborg hade fått siffran 310 före namnet på namnbrickan, hade varit vrång och fick en fysisk reprimand av löjtnant Johansson. Löjtnanten tog ett brottargrepp på 310 Örnklint och brottade ner honom inför de övriga på logementet.
Jag var långt ifrån något generalsämne, fick befälen ganska omgående erfara. Tvärtom, de hade fått en pacifist på halsen. Som sådan skrev jag allt som ofta insändare där vitsen med det militära ifrågasattes. Därför blev slutbetygen usla och Fi hade i 310 Örnklint haft ett lätt rundningsmärke.
Episoden utspelade sig 1989. På den tiden skulle så gott som alla gossar rycka in och tillbringa åtminstone sju och en halv månad på något av den tidens många regementen.
I dag, 2014, när Fi nyligen har kryssat sig fram mellan kobbar och skär i den stockholmska skärgården utan att bli haffad, hörs röster om införande av allmän värnplikt igen. Och banne mig om inte jag, 310 Örnklint, tycker att det vore en bra idé. Inte för att jag plötsligt har lämnat den pacifistiska ideologin, utan för att de där sju och en halv månaderna gjorde något med de i många fall opolerade grabbar som ryckte in.
Vi adrenalin- och hormonstinna ynglingar som hämtade ut grönkläderna utgjorde ju ofrånkomligen en salig blandning av människor. Det låg ju i hela begreppet allmän värnplikt. Där fanns inslag från alla samhällsklasser. Där fanns de som var födda med silversked i mun och de som kom från knaprare förhållanden. Där fanns de för vilka bädda sängen och byta sängkläder var rena raketforskningen. Där fanns den ultimata pedanten som hängde galgarna med två decimeters mellanrum och där fanns den diametrala motsatsen för vilken ett par skinande kängor på uppställningen inte fanns på kartan.
Och där fanns de som inte hade ett alldeles fläckfritt förflutet och där fanns stjärngossarna som inte ens hade gjort en fluga förnär.
Det senare exemplifierades klart och tydligt en av alla de ångestfyllda måndagsmorgnarna, när vi ställde oss i givakt för ännu en veckas militärtjänst. En av rekryterna hade inte infunnit sig. Han hade haft ihjäl en person med skruvmejsel under helgen och därmed var det tidig muck för honom.
Oavsett vilken historisk ryggsäck vi bar på hamnade vi i en och samma smältdegel och tillsammans skulle vi arbeta ihop och lösa uppgifter. Det var fascinerande att se hur många av oss växte under tjänstgöringen i grönkläder.
Men pacifisten i mig var trots allt starkast, för när det var dags för repmånad några år senare övertygade jag försvarsmakten om det orimliga i att skjuta på andra människor.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback