Mycket kan vi - inte det enkla

Mänskligheten kan inom en snar framtid göra charterresor ut i rymden – men Telia kan inte med posten skicka hem en fyra meter lång telefonkabel till en dubbelt canceropererad person som så sakteliga är på väg mot de 90. Låt vara vid ganska god vigör, men ändå.
Mänskligheten har konstruerat så kallade 3D-skrivare som kan omvandla datorfiler till fysiska objekt – men Comviq kan inte ringa hem till den gamla personen och hjälpa vederbörande ladda kontantkortet i mobiltelefonen.
Mänskligheten har konstruerat förarlösa bilar – men Coop kan inte svara i telefon när jag ringer, utan jag blir ombedd att försöka igen senare. Jag prövar nästa dag, men blir ombedd att pröva igen senare.
Mänskligheten kan en jäkla massa grejer, tänker jag efter att i vänlig ton ha avslutat samtalet med Telia i vilket jag försökte få dem att skicka kabeln hem till den gamla. Det var helt omöjligt på grund av något invecklat tekniskt försäkringsresonemang som jag inte orkade lyssna på fullt ut.
Det spelade egentligen ingen större roll vad den vänliga kundtjänstpersonen sa på klingande Karlstadsmål, för jag förstod redan vad det handlade om. Nämligen att ett fåtal människor hade missbrukat ett förtroende – att få ett föremål hemskickat med Posten – genom att börja beställa prylar i andras namn.
Om jag ändå skulle dra nytta av en av de här moderniteterna? Äventyraren Renate Chlumska, får jag åka med dig ut i rymden? Du lär vara på väg ut på en tur 2015. Jag kan hoppa av vid en plats där det enkla blir möjligt igen, där livet genomsyras av bara en gnutta humanism och en dos sunt förnuft.
Och lite roligare nyhetssändningar. Nu är det, för att citera en kollegas Faceboookinlägg, för mycket ”ebola, nazitalmän, religionskrig, höstregn. Ge mig ett kattklipp.”
Mänskligheten har kommit på sociala medier också, så sant. Å ena sidan oförargliga. Å andra sidan hemska när de bitvis ersätter demokratin och ger plats för små, anonyma och oemotsagda åsikts-
enklaver där allsköns dravel sprids. Ok, jag medger, jag använder dem, men alltmer sparsamt.
Kanske hade den tidigare kommunikationsministern, Ines Uusmann (S) rätt när hon 1996 var inne på att det planlösa surfandet skulle gå över. Hon blev felaktigt citerad, läser jag på Wikipedia. Det hon faktiskt sa, enligt Internetworld, nr. 10/1997, s. 6, var:
”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. [...] Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? [...] Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad.”