Kast med liten trimmer var nära

Tekniken och jag har haft den sedvanliga sommarfajten. Först gick gräsklipparen och jag i klinch. Gräset hade som vanligt gjort en snabb återväxt och plötsligt var det dags. Den av den lokala gräsklipparleverantören för sju år sedan utdömda – med tillhörande erbjudande om köp av en ny för 6 000 kronor – men sedermera av en granne för 500 kronor lagade gräsklippare hade egentligen gått i pension och ersatts av en ny, men nu åkklippare. Men jag tänkte att den gamla Klippon kunde vara bra att ha för finliret mellan stock och sten och mellan rabarber och buskar.
Jag slet till ett par, tre gånger innan jag plötsligt stod med hela snöret utdraget – trotjänaren förtjänade uppenbarligen sin pension. Den hade trots allt klarat av diverse föremål i det från och till allt för höga gräset: vedträn, hundben och stenar. Jag orkade inte ens få mitt ordinarie teknikutbrott och bli regelrätt förbannad när den protesterade. Jag rullade in den i garaget och tog i stället tag i nästa pryl som jag i gengäld trodde skulle starta problemfritt.
Den var nämligen garantiservad i fjol och hade därefter inte behövt kapa många strån. Jag pumpade in soppa, vred på choken och drog ... inte alls i gång den. Om snöret på den förra maskinen hade fastnat i utdraget läge gick det här inte att dra ut mer än max fem centimeter. Nu började jag koka och yttrade några väl valda ord i min ensamhet i garageskrubben.
Jag vände och vred på lågprismaskinen och förbannade min snålhet. Jag började leta mejslar för att ta mig in i fanskapet, men av alla storlekar saknades just den mejsel jag behövde. Så här dags i mina teknikuppgörelser ställer jag ofta frågan:
Har jag servat den dåligt?
Nej!
Bör man gå ut i smällkalla vintern och underhållsköra alla maskiner som hör fastigheten till?
Nej.
Jag hade då inte hört någon granne dra igång sina maskiner mitt i julkalendertid.
Jag härsknade till, såg hur jag gjorde en släggrotation med grästrimmern så att den snyggt skulle flyga i väg och landa i Söderalaån.
Jag hann också tänka:"Vi lägger ut huset på annons och flyttar till hus vi kan hyra."
Min sambos röst skingrade tankarna om släggkast och husannons. Hon bad mig ta med den gamla hederliga sågen som var driven av människokraft och – i princip – inte kunde bråka med mig. Det var dags att ansa ett gammalt plommonträd. Det gick så lätt, så lätt att den värsta frustrationen rann av mig.
Dagen efter tog jag med mig trimmern och frågade den lokala gräsklipparreparatören om de hade lösningen. Det tog en händig man fem minuter att få ordning på den. Det var en fröjd att se den kunniga hantverkaren ge tekniken rätt medicin.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback