Jag beundrar er, alla föräldrar

Med ett gråtmilt vibrato på rösten – som med lätthet hade kunnat dyrka upp ett kassaskåp – hör jag det sexåriga "barnbarnet" ropa: "Klaaa-as?" Jag – denna heta julidag totalansvarig för en loppis, sexåringen och hennes åttaåriga bror, matlagning, två katter och en hund – inser att något har hänt. Det kan vara ett klassiskt syskonslagsmål, men det kan också vara ... i princip vad som helst.
Jag har själv inga egna barn utan tog en paketlösning och fick två på köpet när jag fann min käresta på en kanarieö för 18 år sedan. Tio år senare kom nästa del i paketlösningen: ett barnbarn. Tre år senare kom nästa barnbarn. Det var det som så plågat och ängsligt ropade "Klaaa-as?" och som fick mig att hasta in från logen och undersöka vad som hade hänt.
En rödögd jänta konstaterade gråtandes att någon form av flygfä hade attackerat henne vid lek med hunden i trädgården. Vi kom fram till att det sannolikt var en fem–sex bromsar som hade kalasat på henne. Samtidigt undrade åttaåringen, inbegripen i ett datorspel som övergick bonusmorfars förstånd, om det inte var dags för mat snart.
I det ögonblicket, med svetten forsandes längs med ryggen och med nästa loppiskunder på gång, insåg jag att paketlösningen hade gjort att jag hade gigantiska luckor i föräldraskaps-kunskap. Å andra sidan har jag ett lugn som brukar hjälpa mig i de mest tilltrasslade och röriga situationerna. Den gråtande sexåringen noterade för mig att det allra bästa hade varit om mamma hade varit där just då. Jag förklarade med min vänaste röst att mamma var 80 mil söderut och att bonusmorfar och mormor skulle lösa det här. En med migrän nedpackad mormor väcktes bryskt och rotade genast fram svalkande vätskor och beordrade fram en lindrande sockerlösning och blev en trygg famn för sexåringen.
Det där var ju bara en plötsligt uppblossad händelse under en lång, varm och händelserik sommardag som en bonusmorfar skulle hantera. Därtill kom den ständiga matfrågan. Samtidigt som jag gärna ville komma ifrån makaron-, glass- och krämträsket ville jag ändå ge barnen ett glatt och minnesvärt sommarlov i Hälsingland. En bonusmorfar som serverar sladdriga korvar, en trist sallad och dåligt borstad färskpotatis riskerar att hamna långt ner på listan när "mina sommarlovsminnen" ska författas på den första skoldagen.
Det åts ganska aptitligt efter dagens prövningar. En utmaning återstod: nattsaga. Det var av vikt, upplyste sexåringen, att den skulle läsas med olika röster för de olika rollfigurerna. Jag tror jag löste det bra. När jag stupade i säng utan att ens orka läsa Hemglassbladet konstaterade jag: Jag beundrar er, alla föräldrar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback