Skura trappen - en höjdare


Kära läsare! Det är dags att uppdatera topplistan över hushållsgöromålen som många – i en del fall helt oförtjänt – brukar kalla tråkiga och ledsamma. För det finns poänger med dem, jag lovar. Efter förra lördagens knäskurning av trappen är det dags att se över listan från 2011.
7. (7) Avloppsrensning i badrummet. Det är riktigt svårt att få denna syssla att kännas festlig, men den platsar helt klart ändå på listans sista plats. För hur tillfredsställande är det inte när man plockat isär rördelarna, fått loss en peruk och plötsligt ser hur vattnet flöda igen?
6. (-) Däckbyte. Att byta sulor på bilen går inte att komma undan i dessa tider, men det går inte att placera uppgiften högre än så här. För jag vet att något däck kommer att kräva slägga, brandyxa eller gummiklubba för att få loss. Och i regel är det kallt och blåsigt.
5. (6) Skura fönster. Klättrar en placering på fem år tack vare nya mirakeltrasor och dunderspray. Men får svårt att klättra mot medaljplaceringar eftersom det delvis sker via stege på hög höjd med överhängande risk att hamna i gipsvagga.
4. (-) Vattna blommor. Jag har alltid uppskattat blommor, inte tu tal om det, men det är mängden växter i huset som gör att det är en närmast plågsam uppgift när jag någon gång per året vattnar – eller inte vattnar – ihjäl någon växt – trots noggranna instruktioner om hur den ska skötas.
3. (5) Kattpottsrengöring. Att hålla efter katternas toalett är skrällen på medaljpallen. Efter att kattbeståndet har minskats från fyra till två, och nu består av två gossar som allra helst går på muggen utomhus, krävs inte så många insatser med kattspaden. Kostnaden för kattsand har dessutom sjunkit markant.
2. (6) Diska. En sprillans ny diskmaskin sköter jobbet hemma. Men handdiskning kan jag, sanningen att säga, sakna ibland. Jag försöker ta igen det på fester. Det kan vara alldeles utomordentligt skönt att fly högljudda festdeltagare som i takt med berusningen har fastnat i ideologiska låsningar och att i stället få dyka ner i diskbaljan.
1. (-) Knäskurning av trapp. Såpdoften är gudomlig och sprider sig så sakteliga i huset. Jag doppar rotborsten i det heta vattnet, skakar av överflödigt såpvatten och börjar varsamt och omsorgsfullt skura trappstegens hörn, ut över hela trappsteget och vidare in i andra hörnet. Med en torr trasa torkar jag av hela steget som blir skinande blankt! Jag beundrar det och njuter, innan jag går på nästa, nästa och nästa. Jag beundrar arbetet när jag torkat av sista trappsteget.
Bubblare: Göra ren köksfläkten. Ut från förra listan: Skura 175 kvm golv.

Det finns mycket kvar att ge när bensinen (nästan) är slut

När det känns stumt, omöjligt, plågsamt och fullkomligt ointressant på joggingturen, motionspasset på gymmet eller under cykelturen, då har du en väldig massa energi och ork kvar – innerst inne. Jag tänkte på de visdomsorden, som någon någon gång hade berättat för mig, en plågsam septemberlördag på två hjul i Italien.
Jag tänkte också på Paavo Nurmi, en legendarisk finsk löpare som gick bort 1973. Hans väsen präglades av sisu och envis ihärdighet och det sägs att han i sin träningsdagbok skrev att han hade fått blodsmak i munnen och att träningen därmed äntligen hade börjat ge resultat. Jag erinrade mig också Richard Parks. Hans extrema bedrifter visades i SVT:s program Extremsportaren i somras. Även Parks har alldeles säkert känt blodsmak i munnen. De båda gjorde mig – tack och lov – mentalt sällskap.
Jag, en överviktig man som stormar mot femtioårsstrecket, kan förstås rent atletiskt inte jämföra mig med dem. Men jag tänkte ofrånkomligen på dem en stekhet och vindstilla dag i italienska Toscana. Duon gjorde det lite lättare för mig när jag stod och hängde som ett kolli över en hyrd cykel. Där och då tänkte jag också på – förutom på styrkefenomenen – att "så jäkligt är det inte, du har faktiskt en hel del krafter kvar". Jag börjar detta cykeläventyr i botten på en ravin, när det var som absolut jävligast:
Tårarna rinner. Pisset längs med benet likaså. Det är djävulskt hett och alldeles vindstilla. Bromsar och flugor har blivit allt mer närgångna ju längre ner i ravinen jag har kommit. En hund skäller ilsket. Jag har cyklat fel och måste vända, vilken väg ska jag ta? Hinner jag undan hunden?
Det är en septemberdag tre mil från det svalkande Tyrrenska havet, när jag har försatt mig i den prekära situationen. Jag funderar mycket: Vad gör ödlorna om jag lägger mig ner och somnar? Gnager på mig? Har den lokala pressen löpsedeln "Svensk cykelturist hittad död i ravin" i morgon? Jag tittar på mobilen: Klockan är 14.30, täckningen obefintlig.
Det som började som en behaglig cykeltur förbi vingårdar, solrosodlingar och olivlundar och under pinjeträd ut på den toscanska landsbygden med lagom mycket uppför och utför har blivit riktigt obehagligt. Jag är skraj, där nere.
Det var i en av de pittoreska byarna, där jag hade stannat för att handla vatten och mat utifall turen skulle bli lång, som jag plötsligt insåg att jag hade hamnat utanför kartan som jag hade lusläst innan jag gav mig av från lägenheten i det trygga bostadskomplexet klockan 10.
Jag trampar ändå vidare med en dåres envishet. Frågar två kommunalarbetare om vägen till byn Tirli. "Cykla upp dit" säger de och pekar på en liten by, "sedan åker du Via Tirli (Tirlivägen) så är du framme. Det är en del upp och ner." "Tack" säger jag och ser framför mig en skön tur på två hjul under pinjeträd, mellan två byar på 500–600 meters höjd.
Jag trampar med lätthet utför, gör ett vägval. Kommer in på avstängd väg, vänder om, gör vägval och cyklar rätt – eller fel. Nytt hundskall. Det går mer utför, sedan djävulskt mycket uppför. Orken tryter, jag stannar för lite vätska, tilltugg och vila. Det bär iväg igen. Inte en människa syns till. Italienarna har väl siesta, tänker jag.
Tankarna far genom skallen. Jag tänker på SVT:s dokumentär om den walesiska extremsportaren Richard Parks som under ett år gjorde fem maratonlopp på fem dagar i peruansk djungel, cyklade 40 mil i Nepal, körde ett triathlon och avrundade med en skidtur till Sydpolen. Jag tänker på hur han plockade bort en plommonblå nagel för att kunna tävla vidare. Jag tänker på att någon har sagt att "när det känns som att du har gett precis allt, precis allt du har, då har du 85 procents kapacitet kvar". Jag anammar det, men skänker i samma veva också Paavo Nurmi en tanke. Finnen som blev en legend och utanför Finland nådde samma ryktbara status som tonsättaren Jean Sibelius och marskalk Gustaf Mannerheim.
Jag stannar och bokstavligen talat hänger över cykeln. Jag. Är. Helt. Slut. Bromsarna äter av mig för fullt. Kan inte stanna för länge. Iväg igen, lite utför. Tack. Får nya krafter. Tänker att jag har 85 procent kvar. Och så tackar jag än en gång Parks för hans inspirerande insatser. Hittar en plats utan kryp där jag kan lägga mig ner och hämta kraft. Jag gillar utmaningar, men inser också att jag inte är 20 år längre.
Jag tar mig vidare, gör ett nytt vägval och cyklar aningen mer stridslysten vidare. Bakom nästa krön måste väl byn Tirli ligga…? Nej, fan heller. Bara mer plågsamt och mödosamt uppför och riskfyllt och vådligt utför. Jag håller mig på benen när jag plötsligt ser en skylt: Tirli.
Jag ler. Vad jag inte vet då är att det är två timmar rätt uppför, upp till 580 meters höjd, innan jag når byn. Det gör inget så dags. Jag tror inte längre att jag ska bli löpsedelsstoff i den lokala pressen, än mindre hämtad av den lokala räddningstjänsten. Men cykelinsatserna blir allt kortare, jag släpar mig fram.
Ett nytt hundskall, två timmar senare. Det ÄR Tirli som ger sig till känna. En kilometer senare finns en restaurang. Jag beställer en blåbärskaka, en liter Coca-cola och en halv liter vatten och tippar i mig det med monumental aptit. Jag förklarar min vådliga färd för den förvånade restaurangägaren. Hon tittar på mig.
Jag tackar för mig, trampar vidare med vetskap om att jag har tio kilometer kvar, men att åtta av dem är utför. På asfalterad väg. En baggis.
Jag rullar in på hotellområdet och konstaterar att jag nog har åtminstone femtio procent kvar av orken. Bra att veta till nästa gång. Det är inte tu tal om att jag gick stärkt ur den här färden.