I skalden Frödings spår

I tider av korta, hastiga och oreflekterade utspel på sociala medier, ofta i affekt i stridens hetta, är det en fröjd att läsa Kåserier av Gustaf Fröding publicerade i Karlstads-Tidningen 1885–1891.
De är långa, mustiga, finurliga och välskrivna. Fröding (1860–1911) är kanske för de flesta en briljant skald – bortglömd hos yngre generationer? – men han var också Karlstads-Tidningens, KT, både frilansande och faste medarbetare under perioder. Arbetet på tidningen var för Fröding ett nödvändigt ont för att få ihop pengar.
Han berättar om tiden på redaktionen under sent 1800-tal: "Jag var just icke vid den tiden invärtes någon glad skämtare, utan snarare en tungsint och sjuk grubblare, som måste göra sig lustig å dragande kall å ämbetets vägnar, ehuru något litet av ungdomlig pojkaktighet kanske ännu levde kvar och vaknade upp i mig, när ett eller annat löjligt infall fick makt över mig."
Det politiska läget under hans resor är kusligt likt det vi ser i dag. Han skriver i en artikel publicerad den 29 januari 1887, skriven i Berlin: "Som den politiska spänningen dag för dag blir allt starkare och situationen alltmer invecklar sig, fäster sig den allmänna uppmärksamheten med allt större intresse vid de stora verldsscentra, der folkens öden för framtiden ska afgöras".
I samma krönika byter han snabbt ämne och reflekterar över tyskarnas förkärlek för mat och dryck: "Jag har nog haft en tämligen hög föreställning om tyskarnas förmåga att äta och dricka, men hvad jag här såg, öfvergick sannerligen mina vildaste fantasier." Han avslutar samma text: "När jag uppsvullen af mat och vimmelkantig af öl ändtligen kom i säng, tyckte jag att jag tillbragt en mycket angenäm afton och att det är en stor ära för Karlstads-T:en att ega en af kejsar Wilhelms umgängesvänner bland sin stab."
Inte sällan rapporterar han med humor och lite vassa nyp för värmlänningarna. Den 5 mars 1887 vid ett besök i Vatikanen skriver han: "Påfven ser ut som en gammal käring och har ett visst slägttycke med fru X derhemma i Karlstad. Han var klädd i kjol liksom större delen av det katolska presterskapet och liksom det svensk-lutherska vid högtidliga tillfällen."
I en krönika från mars samma år kommenterar han än en gång världsläget som bekymmersamt. Den 12 mars står att "vi lefva i en märklig tidpunkt, full av underbara företeelser" men att "många finnas, som tro, att verldens slut är nära. Jordbävningar braka genom världen. Krig och örlig (ung: krigstjänst) och rykten om örlig vråla hotande från alla håll. Andarne knacka sina hemlighetsfulla varningar i dansande bord."
Vad skriver vi om världsläget om ytterligare 130 år?

På tal om konsten att hålla tal

Har du stått där med handsvett och torr mun framför lärare, klasskamrater eller kolleger när du förväntas leverera en blixtrande presentation i ett ämne? Eller med samma fysiska apropåer framför gästerna på en 40-årsskiva där alla väntar sig en skrattsalveframkallande odyssé över födelsedagsbarnet?
Visst, tal/presentationer kan vara alldeles lysande, alldeles briljanta, men det är sannerligen en svår konst att lägga orden rätt. Själv fick jag en intervjukvart med popsångerskan och min stora ungdomsidol Kim Wilde på en Ålandsfärja för tiotalet år sedan. Jag fick total afasi, monumental tunghäfta, när jag skulle yttra de allra mest elementära fraserna på engelska. De. Var. Bortblåsta. För så kan det också vara: Tid och rum och stundens allvar kan få hjärnan att sparka bakut.
Ett verktyg för att nå en bit på vägen och göra talhållande till att "borsta tänderna" kan vara boken "Ted Talks – talarens ultimata handbok" av Chris Anderson. Jag tröskade igenom den 300-sidiga boken med stor glädje. Att bli en stor talare är visserligen inget man läser sig till, men verktygen Anderson ger är optimala – allt från grunderna, verktygen, förberedelserna och till stunden på scenen.
Tal kan lätt bli för långa. Anderson berör fenomenet tröstlöst långa tal med ett citat från den amerikanske presidenten Woodrow Wilson (1913–1921) som fick frågan hur länge han förbereder sina tal. Han svarade: "Det beror på talets längd. Om det ska vara tio minuter tar det två veckor att förbereda; om talet ska vara en halvtimme tar det en vecka. Om jag kan tala hur länge jag vill behövs ingen förberedelse alls. Då kan jag börja direkt."
Eller, för att ta ett annat träffande citat ur boken och som tillskrivs olika filosofer och författare: "Om jag hade haft mer tid skulle jag ha skrivit ett kortare brev."
Han ställer sent i boken den provocerande frågan: Varför ens hålla ett föredrag när jag skulle kunna mejla ut det till dem som förväntas finnas i publiken? Det skulle spara tid, lokalkostnad, resekostnad för alla inblandade och jag skulle slippa risken att komma av mig och göra mig till åtlöje?
Han blir inte svaret skyldig. Hans i unga år kritiska förhållningssätt till att både hålla egna tal och att lyssna till andras vänds när han kommer i kontakt med organisationen TED som började som en konferens 1984 där ämnena teknik, underhållning och design stod på agendan. I dag täcker TED allt från vetenskap till business. Andersson kallar det han upptäckte hos TED för "magi". Magin är den mänskliga överbyggnad som förvandlar information till inspiration.
Själv närmar sig stora delar av min vänskapskrets 50 år, varför jag får börja klura på vad jag ska säga på eventuella 50-årsskivor. Bäva månde ni alla femtioåringar!

Dricker du avskrap från akvariet, Klas?

Vågnålen gjorde noll till över 100 med en hastighet som hade fått vilken gassugen sportbilsfantast som helst att jubla.
Jag jublade förstås inte. Jag äcklades över mina extra kilon, som sakta men säkert hade smugit sig på under ett antal år då regelbunden fysisk aktivitet hade legat i träda och max handlat om hundpromenader. Aldrig tidigare hade vågnålen nått så långt över 0,1 ton. Visserligen under flera år, men likväl förstod jag att nyårsdagen 2017 var en bra dag att leta rätt på bromsen i detta lunchbufférace – för det var det, det handlade om.
En kollega och jag på Karlstads-Tidningen gjorde ett tamt gå ned i vikt-försök för tjugotalet år sedan. Då handlade det inte om en massa överflödiga kilon, kanske ett eller ett par mjölpaket. Ja, jag brukar ta ett tvåkilospaket mjöl för att exemplifiera hur många extra kilon jag måste konka omkring på. Nu skulle paketantalet räcka för ett mindre bageri en hel vecka.
Kollegan och jag hittade någon flygvärdinnemetod som snabbt skulle reducera våra uppenbarelser med ett par kilon.
Dieten innehöll kålsoppa, kålsoppa och kålsoppa. Kålsoppa till förbannelse, alltså. Först dag tre fick vi komplettera soppan med ohemula mängder nötfärs och bananer, om jag minns rätt. Jag vet inte om det gav några märkbara resultat, men mentalt blev det måttligt intressant. Dag fyra slog jag kålsoppan i toaletten. Vi gav upp.
Nu handlar det inte om någon flygvärdinnediet, utan helt sonika att stå över de fem gudomliga pannbiffarna, de mättande potatisarna och den ljuvliga gräddsåsen på de förrädiska lunchbufféerna. Det handlar om att ersätta det eller andra gräddstinna lunchanrättningar med en kall, mixad soppa bestående av selleri, spenat, grönkål, äpple, ingefära och citronvatten. En kollega undrade om det var avskrapet från ett akvarium jag hällde i mig på lunchen.
Några dagar senare testade jag en ny variant, körd genom juicecentrifug, och innehållande: morot, grönkål, ingefära och spenat. Nu undrade en annan kollega om jag drack kranvatten från någon mindre bemedlad del av världen.
Om de mixade luncherna är goda? Nja, goda är väl fel ord. Pannbiffarna är ju inte dumma, alltså ... Men det handlar i längden om de stora frågorna: välmående och överlevnad. På kortare sikt: att komma i brallorna och skjortorna. Och, än en gång, det är absolut ingen regelrätt flygvärdinnebantning, för väl hemma lämnar jag dryckerna åt sidan och äter husmanskost. För bantning är bara trist och omöjligt. Om det vittnar följande citat av den tyske skådespelaren Kurt Grosskurth: "Den lättaste dagen under en bantningskur är den tredje, för då har man i alla fall redan slutat."

Skura trappen - en höjdare


Kära läsare! Det är dags att uppdatera topplistan över hushållsgöromålen som många – i en del fall helt oförtjänt – brukar kalla tråkiga och ledsamma. För det finns poänger med dem, jag lovar. Efter förra lördagens knäskurning av trappen är det dags att se över listan från 2011.
7. (7) Avloppsrensning i badrummet. Det är riktigt svårt att få denna syssla att kännas festlig, men den platsar helt klart ändå på listans sista plats. För hur tillfredsställande är det inte när man plockat isär rördelarna, fått loss en peruk och plötsligt ser hur vattnet flöda igen?
6. (-) Däckbyte. Att byta sulor på bilen går inte att komma undan i dessa tider, men det går inte att placera uppgiften högre än så här. För jag vet att något däck kommer att kräva slägga, brandyxa eller gummiklubba för att få loss. Och i regel är det kallt och blåsigt.
5. (6) Skura fönster. Klättrar en placering på fem år tack vare nya mirakeltrasor och dunderspray. Men får svårt att klättra mot medaljplaceringar eftersom det delvis sker via stege på hög höjd med överhängande risk att hamna i gipsvagga.
4. (-) Vattna blommor. Jag har alltid uppskattat blommor, inte tu tal om det, men det är mängden växter i huset som gör att det är en närmast plågsam uppgift när jag någon gång per året vattnar – eller inte vattnar – ihjäl någon växt – trots noggranna instruktioner om hur den ska skötas.
3. (5) Kattpottsrengöring. Att hålla efter katternas toalett är skrällen på medaljpallen. Efter att kattbeståndet har minskats från fyra till två, och nu består av två gossar som allra helst går på muggen utomhus, krävs inte så många insatser med kattspaden. Kostnaden för kattsand har dessutom sjunkit markant.
2. (6) Diska. En sprillans ny diskmaskin sköter jobbet hemma. Men handdiskning kan jag, sanningen att säga, sakna ibland. Jag försöker ta igen det på fester. Det kan vara alldeles utomordentligt skönt att fly högljudda festdeltagare som i takt med berusningen har fastnat i ideologiska låsningar och att i stället få dyka ner i diskbaljan.
1. (-) Knäskurning av trapp. Såpdoften är gudomlig och sprider sig så sakteliga i huset. Jag doppar rotborsten i det heta vattnet, skakar av överflödigt såpvatten och börjar varsamt och omsorgsfullt skura trappstegens hörn, ut över hela trappsteget och vidare in i andra hörnet. Med en torr trasa torkar jag av hela steget som blir skinande blankt! Jag beundrar det och njuter, innan jag går på nästa, nästa och nästa. Jag beundrar arbetet när jag torkat av sista trappsteget.
Bubblare: Göra ren köksfläkten. Ut från förra listan: Skura 175 kvm golv.

Jag beundrar er, alla föräldrar

Med ett gråtmilt vibrato på rösten – som med lätthet hade kunnat dyrka upp ett kassaskåp – hör jag det sexåriga "barnbarnet" ropa: "Klaaa-as?" Jag – denna heta julidag totalansvarig för en loppis, sexåringen och hennes åttaåriga bror, matlagning, två katter och en hund – inser att något har hänt. Det kan vara ett klassiskt syskonslagsmål, men det kan också vara ... i princip vad som helst.
Jag har själv inga egna barn utan tog en paketlösning och fick två på köpet när jag fann min käresta på en kanarieö för 18 år sedan. Tio år senare kom nästa del i paketlösningen: ett barnbarn. Tre år senare kom nästa barnbarn. Det var det som så plågat och ängsligt ropade "Klaaa-as?" och som fick mig att hasta in från logen och undersöka vad som hade hänt.
En rödögd jänta konstaterade gråtandes att någon form av flygfä hade attackerat henne vid lek med hunden i trädgården. Vi kom fram till att det sannolikt var en fem–sex bromsar som hade kalasat på henne. Samtidigt undrade åttaåringen, inbegripen i ett datorspel som övergick bonusmorfars förstånd, om det inte var dags för mat snart.
I det ögonblicket, med svetten forsandes längs med ryggen och med nästa loppiskunder på gång, insåg jag att paketlösningen hade gjort att jag hade gigantiska luckor i föräldraskaps-kunskap. Å andra sidan har jag ett lugn som brukar hjälpa mig i de mest tilltrasslade och röriga situationerna. Den gråtande sexåringen noterade för mig att det allra bästa hade varit om mamma hade varit där just då. Jag förklarade med min vänaste röst att mamma var 80 mil söderut och att bonusmorfar och mormor skulle lösa det här. En med migrän nedpackad mormor väcktes bryskt och rotade genast fram svalkande vätskor och beordrade fram en lindrande sockerlösning och blev en trygg famn för sexåringen.
Det där var ju bara en plötsligt uppblossad händelse under en lång, varm och händelserik sommardag som en bonusmorfar skulle hantera. Därtill kom den ständiga matfrågan. Samtidigt som jag gärna ville komma ifrån makaron-, glass- och krämträsket ville jag ändå ge barnen ett glatt och minnesvärt sommarlov i Hälsingland. En bonusmorfar som serverar sladdriga korvar, en trist sallad och dåligt borstad färskpotatis riskerar att hamna långt ner på listan när "mina sommarlovsminnen" ska författas på den första skoldagen.
Det åts ganska aptitligt efter dagens prövningar. En utmaning återstod: nattsaga. Det var av vikt, upplyste sexåringen, att den skulle läsas med olika röster för de olika rollfigurerna. Jag tror jag löste det bra. När jag stupade i säng utan att ens orka läsa Hemglassbladet konstaterade jag: Jag beundrar er, alla föräldrar.

Om vikten av de tysta

Tala är silver,
tiga är guld

"Narcissism" läser jag på Wikipedia "är en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan. Termen kommer från namnet på den grekiska mytologiska figuren Narcissus, en vacker yngling som blev förälskad i sin spegelbild när han såg den för första gången i en källa. Sigmund Freud använde termen för att beteckna en tidig fas i personlighetens utveckling. Narcissism har också traditionellt inom psykiatrin bedömts som ett sjukligt tillstånd, en narcissistisk personlighetsstörning [...]"
I en svensk tidning för några år sedan läste jag en god beskrivning av narcissism. Det var en intervjuad person som av en underordnad hade beskrivits som en som "släpper grenen i ansiktet på den som kommer efter när man är ute och går skogspromenader".
Ganska talande, tycker jag. Vi lever i en tid när i alla fall gränsen till narcissism eller grenen i ansiktet-mentalitet tycks vara de rådande sätten att slå sig fram genom den snudd på ogenomträngliga djungeln som inte minst sociala medier är. Det gäller att ha en stor portion god tro på sig själv för att åsikterna ska komma fram. De som skriker högst och mest där ute i djungeln syns mest, övriga kommer i andra hand.
Det gäller inte bara det digitala offentliga rummet, utan även det analoga. Jag talade för ett tag sedan med en vikarie om det där med att ta plats i det offentliga rummet. Vikarien hade något år tidigare i tidningen skrivit i en God morgon-notis att denne inte var alldeles förtjust i att synas och höras mest i vardagen. Jag berömde personen för att offentligt ha våga ge uttryck för det inför både kolleger och läsare. Det hindrar förstås inte denne ifrån att utföra jobbet som journalist på ett utmärkt sätt. Inte sällan, är min erfarenhet, kan det ge den intervjuade en form av trygghet.
Jag sa åt vikarien att jag i stora stycken är likadan och att jag nöjer mig med att uttrycka min åsikt i riktigt angelägna ämnen eller när resonemanget enligt min uppfattning är på väg att "barka åt skogen". Det brukar, sa jag åt personen, finnas så många andra som pratar desto mer att det är bra om vi är några som håller snattran. Det skulle bli olidligt annars ...
Annars lever vi ju i en tid när de som inte drar sig för att i flera sammanhang säga vad de tycker i någon mening anses som bra, medan de som är aningen mer tystlåtna i någon mening rankas ner. Det är något som blir allt mer tydligt. Annars är ordspråket "tala är silver, tiga är guld" inte så dumt det heller.

Ryggen är som ett stycke räls

Likheten mellan det svenska järnvägsnätet och min kropp är slående: Båda har sakta men säkert degenererats och underhållet har varit minimalt, för att inte säga obefintligt, de senaste åren. Framför allt ryggen – som förekommit i de här spalterna förr – och som ju i en mening kan sägas vara en del av kroppens infrastruktur, är illa tilltufsad och påminner mest om ett stycke – jorå, liknelsen håller alldeles utmärkt här också – järnvägsräls längs en nedlagd banvall: anfrätt, skev och rostig – och bortglömd.
Det är livet som vedeldande husägare i kombination med tron på att hela kroppssystemet för all framtid ska fungera som på en 20-åring som har spelat mig ett spratt. Det har gått så långt – med min egen infrastruktur, alltså – att jag har nödgats be om hjälp. Häromdagen var det dags för första besöket. Jag väntade mig allt från "du kommer att bli rullstolsburen" (som en Londonboende bekant hade skrämt mig med) till "det här löser vi med lite träning".
Det förra verkar kunna avskrivas. Träning av de små musklerna kan vara melodin. Ändå blev jag bekymrad inför vilken form av tränings det skulle bli. Jag viskade lite i förtroende till sjukgymnasten:
– Måste jag börja med institutionaliserad träning nu?
Jag har aldrig varit något för den formen, avogheten mot det började redan i det uselt utrustade gymmet på gymnasieskolan i Karlstad under senare delen av 1980-talet. Det var nån jävla sprint som lossnade så att jag fick en vikt på tån och så var den dagen förstörd.
Ja, inte bara dagen, uppenbarligen, hela tanken med att styrketräna har sedan dess varit lagd åt sidan. Det var inte bara en blå tå som fick mig att fatta det beslutet. Det luktade väl använd brottardräkt i den gamla träningssalen som förmodligen hade sin bästa tid när Uffe Sterner lirade hockey.
Sjukgymnasten svarade på min fråga:
– Nej, nej, det behöver du inte. Det finns andra sätt att träna på.
Jag drog en lättnadens suck och log.
Medan det svenska järnvägsnätet för någon miljard kronor ska återställas i någorlunda skick ska jag – och sjukgymnasten – återställa mig i dugligt skick för blott vårdkostnaden.
Den trilskande ryggen betyder att jag i år unnar mig färdigkapad- och kluven ved. Det blir följden av att ha varit husägare ett antal år: Som sådan gick jag ut stenhårt och tog vara på minsta lilla nedfallen gren och såg till att den blev ved. Med åren avtar vedfanatismen. Jag är beredd att betala några kronor extra per kubiken för att någon annan med rätt maskinutrustning gör det åt mig. Under tiden kan jag koncentrera mig på ryggen.
Frågan är vem som kommer i stridbart skick snabbast: Trafikverket eller jag?

Ved och fasa

Orörd vedhög, men tio fingrar
Jag kelade lite med vedmaskinens sågklinga för ett par veckor sedan. Det är faktiskt första gången under mina sju år som husägare som jag går rejält i klinch med de riktigt otäcka husredskapen. Jag har tänkt: "Sånt där kommer aldrig att hända mig. Hur kan folk vara så klumpiga?"
Men nu hände det. Jag tittade snabbt ner i sågspånet för att se vart fingerspetsen skulle kunna tänkas landa, så att jag snabbt skulle kunna plocka upp den och få den med mig till akuten. Jag hann där på vedlogen också fundera på om vi hade iskuber i frysen, eftersom jag hade hört från och läst om andra hemmafixare som vänslats med yxor, sågar, vedkapar och -klyvar att det är klokast att kvickt kyla ner den avlägsnade kroppsdelen och lägga den i en plastpåse. Kanske var det nu de där fåniga små enlitersplastpåsarna som vi har hemma – och som alltid är för små till både bröd, mat och bär – skulle komma till användning för en gångs skull? En långfingerspets och en liten del av ringfingret skulle passa perfekt, innan den knäpptes igen med en sådan där förslutningspryl.
Det blödde så förbenat från fingertopparna att den tunna arbetshandsken och blodet snabbt intog utseendet av en ogräddad köttbulle; lite röd, smetig och slabbig.
Jag insåg ganska snabbt – tack och lov – att så hårt hade klingan inte gått fram i min näve. Klingan hade fastnat i uppfällt läge och när jag skulle plocka ut vedkubben surrade det till rejält i näven. När blodflödet hade lagt sig och jag för säkerhets skull hade ringt till hälsocentralen konstaterade jag att det inte var värre än när lökkniven löpt amok de gånger jag har försökt leka tv-kock. Det var just inte värre än den gången jag med rivjärnet hyvlade ner en liten bit långfinger i råkostsalladen. Grejen med en vedmaskin är att man blir lite perplex när det plötsligt händer och man tror att man aldrig någonsin ska kunna beställa fem öl med en hand.
Jag är, fick jag veta av en kollega, inte ensam om att gå i närkamp med hushållets alla vassa och farliga ting. Kock X hyvlade ner en bit finger i potatisgratängen häromveckan. Det bar sig inte bättre åt för hans del än att han tvingades åka till sjukhusets akutmottagning. I väntrummet fanns åtskilliga med hemmafixare som hade karvat lite på sig själva i ivern att bli färdiga med både gratänger och vedhögar.
Själv står jag fortsatt med en orörd trave ved och en vedmaskin som kostat mig drygt 6 000 kronor i reparationer men som fortsatt är trasig.
Men jag har i alla fall alla fingrar kvar.

Målande beskrivning av finlir

Med mina 190 centimeter och 120 kilo vore det fel att kalla mig för en smidig och briljant tekniker. Låt vara att jag med en känslig handled fintat bort en och annan på badmintonplanen genom åren. Men det går inte att komma ifrån att exempevis fotbollsspelaren Lionel Messi och jag har fysiologiskt skilda förutsättningar.
Tankarna far genom skallen när jag står med rollern i ena näven och färgpytsen i den andra och på min lediga dag målar sovrummet ljust, ljust blått. Målandet har just gått åt helsike och det rinner färg under den noggrant(?) ditsatta skyddstejpen, ner på de bruna fönsterlisterna, vidare på fönsterbrädet och till slut på golvet.
Det är just det där finliret med hemmapysslandet som jag avskyr. Jag kånkar gärna stora stockar, har inget emot att rolla stora väggytor eller att klippa de 2 000 kvadratmeterna gräs. Men just pillandet som det kan innebära att måla ovanför fönsterlister, runt kontakter och lysknappar är inte min grej.
Med färgen fortsatt droppande och jag lite fumligt torkande med en trasa gav jag upp, lät det rinna och gick ner och ropade på min sambo. Som konstnär och betydligt mer händig med penslar kom hon till undsättning. Hon vet också vad man lämpligast torkar rinnande färg med och avlägsade snabbt det blå jag hade spritt över högt och lågt.
Ungefär så dags, på väg ut till badrummet för att torka bort blåfärgssviterna på mig själv, var jag på vippen att kliva i färgpytsen, men parerade i sista stund.
I stället halkade jag strax före badrummet och var en hårsmån från att stupa. Mitt tålamod just där och då var begränsat. Jag skrek högt och ljudligt en lämplig svordom, allt medan hundarna lommade i väg och undrade om felet var deras.
Min sambo känner mig så väl att hon inte tar någon större notis om min utstötta frustration vid dylika tillfällen. Och jag är inte långsint mot tingen, utan var på gott humör när jag greppade rollern igen och forstsatte.
Till slut var alla tre väggarna (den fjärde är en mörkare blå och redan målad fondvägg) målade dubbelt upp.
Vi betraktade nöjsamt mästerverket som trots allt hade gått ganska felfritt. Men jag lovar, här och nu, att jag aldrig någonsin mer kommer att måla om det rummet. Frågan är om jag inte lejer bort arbetet nästa gång det ska målas om.
Allt för att slippa finliret och rinnande färg.

Skoda

Skodan rullar fint, men det är som någon sa: Man behöver hellikopteröronskydd när man stänger dörrarna. Med andra ord: lite plåtigt, lite lätt, lite ... fel. Får se om vi rullar vidare i den, den är ju trots allt besiktad utan anmärkning.

Bilen klar

I dag hämtar jag bilen hos verkstaden. Efter sju sorger och åtta bedrövelser är den körklar. jag tror jag besiktar den och sedan slänger in en annons och siktar på en japan i stället. Skoda har bränt sitt förtroendekapital mot mig. Tror jag.

Katt bortskänkes

För 100 kronor får du en fin liten katthona som är tre år. Hon bor gärna på landet och är både ute- och innekatt.

Bil-aset

Bil-aset höll i tio mil, sedan började det skaka, knaka och vibrera i framvagnen. Jag är så jävla pisstrött på bilar att jag är beredd att köra skiten i Söderhamnsån och i stället nyttja cykel, buss och fötter för att ta mig fram. Den drastiska åtgärden får vänta tills domen kommer från bilverkstaden. Det kan vara en baggis. Är det ett kostsamt ingrepp måste jag vända mig till personen som sålde bilen och höra om han känt till problemen och höra hur de resonerat.

Honda Accord

Vad sägs om en Honda Accord kombi? Finns en till salu i Sundsvall och det kanske blir den som får ersätta Forden. Fast sedan står det ju en Volvo i Söderhamn och en tredje bil (Kia) i Linköping.

Kritvitt

Det var fan i mig som att köra rätt in i en mjölpåse att köra rätt in i snöovädret. Startade med några flingor runt bilen i Hudiksvall, men körde mer och mer in i ovädret söderut. Usch! Stanna hemma om du kan.

Biljävlen

Det var så många anmärkningar på bilbesiktningen att det nästan krävdes två sidor för att få plats med alla punkter, ja, fan vet om han inte var på vippen att behöva byta skrivarpatron också. Nu jagas ny bil och det har aldrig funnits så många experter på både jobb och privat som har idéer om vad man ska köpa - och inte köpa.

Milla

MMS

Helt otroligt! Bilden på vår hund Milla har jag skickat från mobilen till bloggen, helt trådlöst. För mig är det OSANNOLIKT.


Arnold?


Visst är personen lik Arnold Schwarzenegger? Men där hade ni fel! Det är jag i Montenegro i somras. Ingen tvättbräda på magen, men väl lite smutstvätt.

Nya året ...

... ska innehålla längre promenader (fler promenader över en timme), sundare födointag, men det började med en jättekort promenad och en pizza och arbete.

Förkylt

Skallen käns stor som en boll, näsan röd som en clownnäsa och ögonen som Marty Feldmans. Annorlunda uttryckt: en förkylning har just anlänt.

Tidigare inlägg