Stod emot semlor och korvar

I överflödssamhällets tidevarv valde jag lite lagom obstinat att dryckesfasta under fem småkalla januaridagar. Det var ett sätt att späka mig ytterligare. För, den minnesgoda erinrar sig mina förra rader på detta utrymme (14/1) och berättelsen om en begynnande kamp mot vågnålens hastiga färd mot en bra bit över ett hundra kilo. Nu tog jag alltså fajten ett varv till och ersatte grönkålsbaserade sörjor med fastedrycker.
I en mening inget anmärkningsvärt, något som regelbundet görs av olika skäl världen över, men för en voluminös varelse ett test på moral och ståndaktighet. På intet sätt var jag novis i fastekonsten, ett smärre test gjordes på sent 1990-tal, men då i sällskap med min sambo. Nu inhandlade jag på eget bevåg ett färdigt fastepaket hos den lokala hälsokostbutiken och började en måndag.
Frukt- och grönsaksjuicer, fastete och buljong i mindre mängder regelbundet varje dag, nersköljt med vatten i valfria mängder, löd menyn. Jag lapade försiktigt i mig det första glaset med två deciliter äppeljuice. Efter en morgon utan det distinkta morgonkaffet med tillhörande mackor smakade det gudomligt. Men första fysiska smällen lät inte vänta på sig – kaffeabstinensen slog till med full kraft redan vid klockan elva: huvudvärk, lätt yrsel, olustkänslor och trötthet. Jag bläddrade i fastehäftet och såg att det strax var dags att stilla hungern med fem deciliter buljong, för att därefter i sakta mak under dagen inmundiga fastete, juice och grönsaksjuice med buljong, för att runda av den med ännu mera te.
Utan att på minsta sätt frestas av varken väldoftande lunchlådor på jobbet, mataffärernas prova på-charkuterier, semlor eller min sambos kokkonst till middag grep jag mig an dag två: en och en halv deciliter äppeljuice, en kopp te, mera juice, buljong, te ... Jag började få in en rytmisk rutin och en slags matklocka tickade i gång. Självklart doftade den nygrillade kycklingen så att snålvattnet rann, givetvis planerade jag första lättmåltiden efter fastan och givetvis funderade hjärnan var maten var. Men kroppen är makalös att anpassa sig, tänkte jag dag tre, den dag de mer erfarna fastarna hade varnat mig för en ohemul huvudvärk och att ett skri efter kolhydrater skulle slå till.
Parallellt som jag rent fysiskt accepterade sakernas tillstånd och skärpet kunde dras åt ett pinnhål hände det saker på det mentala planet också. Jag tänkte klarare och kände mig lättare i sinnevärlden.
Fast, det var inte tu tal om att yoghurttallriken med en halv skivad banan dag sex smakade pastoralt ljuvligt. För att inte tala om den vegetariska tacosen senare samma dag. Men jag tvekar inte att pröva fasta ännu en gång.
Det gjorde mig gott.

Recept på bröd, bröd utan recept

På klingande norska och med glimten i ögat sa svågern: ”Oppskriften har jeg bare for mig sjelv. Nånting må en ha för sej sjelv.” Han skulle bjuda ett 20-tal kusiner på äkta norsk fisksoppa – vad annars? Det var receptet – oppskrift på norska – på den norska paradrätten som han hade bara i sitt huvud, ingen annan stans.
Det fick mig att tänka på mitt allt mer flyhänta brödbakande och hur jag allt oftare lämnar receptet kvar i bokhyllan eller i telefonen. Förr när jag någon gång då och då skulle baka bröd var det millimeterprecision, som bara anstår en schweizisk urmakare, när det gällde ingredienserna. Allt från degvätskans art och mängd till mjölsorternas art och mängd, för att inte tala om kryddorna! För den som en gång
hade kommit fram till just det receptet på till exempel rågskiktskaka hade alldeles säkert uppnått det optimala brödet.
Inget tvivel om att det är så, men som ung och oerfaren jästarbetare hade jag parallellt köksskollärarens, mormor Ebba, ord i bakhuvudet. Jag frågade henne: ”Men hur gör du, mormor”? ”Jag tar det som finns hemma”, svarade hon.
Med tiden, sedan jag nått det stadium då rågsiktskakan mer eller mindre kunde snos ihop i sömnen, har jag blivit allt mer experimentell och oortodox med degbunken framför mig. Faktum är att jag har gått från att vara en ortodox receptslav till en som gör som mormor och
inte minst Cajsa Warg. Örebrofödda Warg (1703–1768), förresten, sägs ha myntat ”man tager vad man haver”, men ingenstans i hennes bok Hjelp­reda I Hushållningen för Unga Fruentimber finns sentensen. Däremot står skrivet att man gärna kan ta ingredienser som ”är för hand.”
Därför plockar jag ut det som finns i skåpen för
dagen och knådar ihop utan mått och krusiduller. På senare tid har det varit både kaffeslattar som degvätska, rivna morötter och rödbetor, nötter, frön och diverse mjölsorter nerrörda. Det blir, måste jag säga, förbaskat gott. Å andra sidan: Vilket hembakt bröd blir inte godare än en E-tillsatsstinn industriproducerad limpa? Men det franska lantbrödet med fusksurdeg är jag mer noggrann med. Nån måtta får det vara.
Ännu är jag inte lika oortodox när det gäller matlagningskonsten. Där är jag ytterst noggrann med att följa recepten. För, trots allt, en Biff Rydberg är en Biff Rydberg och en tallrik rimmad lax med dillstuvad potatis vore synd att förstöra med egna experiment och kåldolmar med potatis, sås och lingonsylt vore likaså katastrofalt att ändra på.
Hur mycket kaffe jag har i en
liter degvätska? undrar
någon. Nej, det behåller jag för mig själv.
Precis som norsken.

Våga vägra ovärdig mat

Våga vägra ovärdig mat
Lika lite som jag kan acceptera den industri som förser världens alla filédyrkare med det ljusa och möra kycklingköttet, lika lite förstår jag tanken med det industriprocessade quornet som ska vara en form av alternativ till kött.
Quornet, som enligt sajten aktavara.se, framställs av mögelsvampen PTA-2684, känns så konstlat och industriprocessat att jag bara vägrar stoppa det i mig.
Samma kväljande känsla får jag numera av den billiga kycklingfilén för 49,90 kronor kilot och som svämmar över oss i de perverst överdimensionerade matladorna världen över.
Den amerikanske författaren Jonathan Safran Foer har fått stor uppmärksamhet med sin bok Äta djur, i vilken han bland annat skärskådar matkycklingarnas förhållanden.
Varje kyckling lever på en yta motsvarande en uppslagen bok av ordinär storlek. De trängs och drabbas av sjukdomar och de som inte självdör slaktas och fraktas ut till oss konsumenter världen över.
Antingen tillagar vi den billiga kycklingfiléråvaran hemma eller så smäller vi den i oss, inte sällan i friterad form, på någon restaurang.
Jonathan Safran Foer vill med sin bok få bland annat de som kör de bandvagnslika storköpsvagnarna på femmans växel för att till varje pris komma över filéerna för 49,90 kronor per kilot, att tänka till: Är det verkligen det här vi vill äta?
Likaså, menar han, ska vi när vi sitter med restaurangmenyn i nävarna tänka efter vad vi väljer. Själv har han och hans familj valt att bli vegetarianer även om det tar emot att välja bort mormors kyckling på familjemiddagen.
Jag vill inte bli vegetarian, ty jag vill inte äta industriprocessat quorn, eller baljväxter och grönsaker som fraktats jorden runt. Jag vill vara den allätare jag alltid varit, men jag vill äta kött från djur som jag vet har levt under drägliga förhållanden på en gård nära mig.
Den ovärdiga matindustrin, menar Froer, är ett globalt problem som Sverige absolut inte är förskonat från.
Jonathan Safran Foer sa i en intervju i SVT-programmet Babel nyligen att han hoppas och tror att vi om tio år ställer frågan: Varför äter du så mycket kött? i stället för frågan: Varför äter du inte kött?
Jag hoppas kunna ställa frågan: Var köper man lokalt uppfödd kyckling? i stället för frågan: Vilket multinationellt företag har processat den här matersättningen?

Klas Örnklint (som ser fram mot att fånga lite röding i fjällvärlden i höst).
Krönika publicerad i onsdagens Söderhamns-Kuriren

Rulltårta

Det låg en halv rulltårta full med kemikalier intill mig i morse. Nu är den borta.

Fiskbullar

Bullar av fisk, ris och två råa morötter är inget man slår igenom med om man vill ha ett eget matlagningsprogram på tv, men det var under alla förhållanden vad jag åt i dag. Bättring lovas - när lönen kommer.

Mat

Ju mer avancerat livet blir med ipod:ar, mp3:or och konstiga tillbehör till datorn desto enklare gör jag det för mig. Jag skiter i de tekniska fenomenen och - lagar en soppa. Soppan får vara ett envist substitut för elektroniken och en medveten broms för att markera att det där behöver vi inte. Fast det kommer nog en dag då jag har lite musik på en mp3 - eller? För då hör jag ju inte fåglarna och upptäcker säkert inte heller rådjuren som blänger på mig längs med promenadvägen till jobbet, för man blir lite instängd.

En riktig fars, köttfars

Pinsamt, ICA, att mammon styr er så till den grad att allt ska säljas och därmed bidra till en ökad vinst. Men de som sitter i ledningen är väl som blandfärs - hälften gris och hälften nöt.