Det finns mycket kvar att ge när bensinen (nästan) är slut

När det känns stumt, omöjligt, plågsamt och fullkomligt ointressant på joggingturen, motionspasset på gymmet eller under cykelturen, då har du en väldig massa energi och ork kvar – innerst inne. Jag tänkte på de visdomsorden, som någon någon gång hade berättat för mig, en plågsam septemberlördag på två hjul i Italien.
Jag tänkte också på Paavo Nurmi, en legendarisk finsk löpare som gick bort 1973. Hans väsen präglades av sisu och envis ihärdighet och det sägs att han i sin träningsdagbok skrev att han hade fått blodsmak i munnen och att träningen därmed äntligen hade börjat ge resultat. Jag erinrade mig också Richard Parks. Hans extrema bedrifter visades i SVT:s program Extremsportaren i somras. Även Parks har alldeles säkert känt blodsmak i munnen. De båda gjorde mig – tack och lov – mentalt sällskap.
Jag, en överviktig man som stormar mot femtioårsstrecket, kan förstås rent atletiskt inte jämföra mig med dem. Men jag tänkte ofrånkomligen på dem en stekhet och vindstilla dag i italienska Toscana. Duon gjorde det lite lättare för mig när jag stod och hängde som ett kolli över en hyrd cykel. Där och då tänkte jag också på – förutom på styrkefenomenen – att "så jäkligt är det inte, du har faktiskt en hel del krafter kvar". Jag börjar detta cykeläventyr i botten på en ravin, när det var som absolut jävligast:
Tårarna rinner. Pisset längs med benet likaså. Det är djävulskt hett och alldeles vindstilla. Bromsar och flugor har blivit allt mer närgångna ju längre ner i ravinen jag har kommit. En hund skäller ilsket. Jag har cyklat fel och måste vända, vilken väg ska jag ta? Hinner jag undan hunden?
Det är en septemberdag tre mil från det svalkande Tyrrenska havet, när jag har försatt mig i den prekära situationen. Jag funderar mycket: Vad gör ödlorna om jag lägger mig ner och somnar? Gnager på mig? Har den lokala pressen löpsedeln "Svensk cykelturist hittad död i ravin" i morgon? Jag tittar på mobilen: Klockan är 14.30, täckningen obefintlig.
Det som började som en behaglig cykeltur förbi vingårdar, solrosodlingar och olivlundar och under pinjeträd ut på den toscanska landsbygden med lagom mycket uppför och utför har blivit riktigt obehagligt. Jag är skraj, där nere.
Det var i en av de pittoreska byarna, där jag hade stannat för att handla vatten och mat utifall turen skulle bli lång, som jag plötsligt insåg att jag hade hamnat utanför kartan som jag hade lusläst innan jag gav mig av från lägenheten i det trygga bostadskomplexet klockan 10.
Jag trampar ändå vidare med en dåres envishet. Frågar två kommunalarbetare om vägen till byn Tirli. "Cykla upp dit" säger de och pekar på en liten by, "sedan åker du Via Tirli (Tirlivägen) så är du framme. Det är en del upp och ner." "Tack" säger jag och ser framför mig en skön tur på två hjul under pinjeträd, mellan två byar på 500–600 meters höjd.
Jag trampar med lätthet utför, gör ett vägval. Kommer in på avstängd väg, vänder om, gör vägval och cyklar rätt – eller fel. Nytt hundskall. Det går mer utför, sedan djävulskt mycket uppför. Orken tryter, jag stannar för lite vätska, tilltugg och vila. Det bär iväg igen. Inte en människa syns till. Italienarna har väl siesta, tänker jag.
Tankarna far genom skallen. Jag tänker på SVT:s dokumentär om den walesiska extremsportaren Richard Parks som under ett år gjorde fem maratonlopp på fem dagar i peruansk djungel, cyklade 40 mil i Nepal, körde ett triathlon och avrundade med en skidtur till Sydpolen. Jag tänker på hur han plockade bort en plommonblå nagel för att kunna tävla vidare. Jag tänker på att någon har sagt att "när det känns som att du har gett precis allt, precis allt du har, då har du 85 procents kapacitet kvar". Jag anammar det, men skänker i samma veva också Paavo Nurmi en tanke. Finnen som blev en legend och utanför Finland nådde samma ryktbara status som tonsättaren Jean Sibelius och marskalk Gustaf Mannerheim.
Jag stannar och bokstavligen talat hänger över cykeln. Jag. Är. Helt. Slut. Bromsarna äter av mig för fullt. Kan inte stanna för länge. Iväg igen, lite utför. Tack. Får nya krafter. Tänker att jag har 85 procent kvar. Och så tackar jag än en gång Parks för hans inspirerande insatser. Hittar en plats utan kryp där jag kan lägga mig ner och hämta kraft. Jag gillar utmaningar, men inser också att jag inte är 20 år längre.
Jag tar mig vidare, gör ett nytt vägval och cyklar aningen mer stridslysten vidare. Bakom nästa krön måste väl byn Tirli ligga…? Nej, fan heller. Bara mer plågsamt och mödosamt uppför och riskfyllt och vådligt utför. Jag håller mig på benen när jag plötsligt ser en skylt: Tirli.
Jag ler. Vad jag inte vet då är att det är två timmar rätt uppför, upp till 580 meters höjd, innan jag når byn. Det gör inget så dags. Jag tror inte längre att jag ska bli löpsedelsstoff i den lokala pressen, än mindre hämtad av den lokala räddningstjänsten. Men cykelinsatserna blir allt kortare, jag släpar mig fram.
Ett nytt hundskall, två timmar senare. Det ÄR Tirli som ger sig till känna. En kilometer senare finns en restaurang. Jag beställer en blåbärskaka, en liter Coca-cola och en halv liter vatten och tippar i mig det med monumental aptit. Jag förklarar min vådliga färd för den förvånade restaurangägaren. Hon tittar på mig.
Jag tackar för mig, trampar vidare med vetskap om att jag har tio kilometer kvar, men att åtta av dem är utför. På asfalterad väg. En baggis.
Jag rullar in på hotellområdet och konstaterar att jag nog har åtminstone femtio procent kvar av orken. Bra att veta till nästa gång. Det är inte tu tal om att jag gick stärkt ur den här färden.

Idi Amin och jag kom aldrig överens

Jag fingrade på golfbagen och dess innehåll i helgen, en återkommande (o)vana så här i april. Jag har skrivit om det förr, men det blir lika aktuellt varje vår, när fairwayer och greener får färg och bekanta tar det gröna kontoret i besittning.
Å ena sidan: Det vore så kul att pegga upp igen efter en längre frånvaro och jaga par och en och annan birdies. Å andra sidan: Det tar tid, kostar en slant och är en sport som gränsar till stor frustration. Och har då golfsvingen legat i träda i femton år, då är det ojuste att ens tänka sig tanken att kunna gå ut och prestera under 18 hål.
Jag kikade och fingrade på järntrean som stod där och blängde på mig i garaget. Trean är ett rätt knepigt verktyg att hantera för oss 18-handikappare som gärna spelar militärgolf: vänster, höger, vänster, höger, och som alltför ofta gör gästspel i de områden av banan som består av blåbärsris, ljung och sly.
Jag fick fatt på drivern, gick ut och gjorde en provsving ut mot åkern. Det knäckte till i den redan illa tilltufsade ryggen. Jag skickade ner vapnet som jag under min mest aktiva tid kort och gott kallade Idi Amin efter den ugandiske diktatorn som satte skräck i sitt land under 1970- och 1980-talet. Lika opålitlig var drivern i mina nävar. Drivern och jag kom aldrig riktigt överens.
Med en rejäl kick skickade jag Idi Amin ner i bagen och fick tag på järnnian och puttern, två klubbor som jag hade en riktigt bra relation till. Med fog kan jag säga att närspelet var mitt signum ... Eller ... nåväl, jag kände viss trygghet när det kom till det "korta spelet". Faktum är att vore det enbart för den delen av den ädla sporten golf, som lär ha uppfunnits av två skottar på 1400-talet, skulle jag inte tveka att ta upp liret igen.
De första rundorna på en golfsäsong är så fulla av förväntan. Jag minns när vi styrde mot Danmark för att kicka i gång säsongen med några tidiga aprilrundor och lite dansk pilsner. Vi såg på vägen dit för vårt inre hur vi skulle slå långa fina utslag, spela in på green på två slag, putta en, max två gånger, och gå mot en kanonrunda.
Vi rullade av färjan och in på närmaste bana, skickade i väg en hink bollar på rangen och gjorde två ryggböj. Min spelpartner peggade upp, fokuserade och tog i ... Det bidde en luftsving. Vi log aningen åt varandra, han peggade upp igen och tog i ... för en ny luftsving. Min spelkompis behövde så dags bitring och betablockerare, medan jag hade fullt sjå att hålla mig för skratt.
Det är lite de här utmaningarna med golf som gör mig så sugen på att ta upp spelet, men det är också de delarna som gör att jag nog står över.

Hårdare press på mig än Ronaldo

Kom inte och snacka om att spelarna i det stundande Världsmästerskapet i fotboll har press på sig. Det är j a g som har press på mig – en monumental press, dessutom. Jag ska inte bara orka med alla VM-matcher varje kväll under semestern, jag ska dessutom sköta om alla de 67 – s e x t i o s j u – blommorna hemma, plus ett helt gäng ute i trädgården. Den som i denna spalt tidigare har läst om mitt förhållande till blommor vet att jag är stensäker på två sorter: julstjärna och inte julstjärna och att jag tidigare satts på denna blomprövning endast en kortare period. Nu är det allvar. Alla de 67 ska jag vårda själv – i tre veckor.
Och faktum är att det mycket väl kan ha blivit fler blomster och växter sen den senaste räkningen, eftersom till och med mitt skrivbord har fått tjänstgöra som blombord under en period i vår. Föreberedelserna har, precis som för Messi och Ronaldo och gänget, pågått en längre period. Allt för att jag ska vara så välpreparerad som möjligt inför den ultimata prövningen. Kärestan har varit förutseende och smugit in lite blomkunskap redan tidigt. Och en vecka innan avresa klistrades lappar på krukorna. De med två lappar på är extra känsliga, medan de med en lapp är halvkänsliga och alla övriga, lapplösa, är i stort sett omöjliga att ta kål på.
Dagen före avresa var det dags att gå en rundtur, som på ett ungefär kan jämställas med när Messi och Ronaldo spelar genrepet. Vi passerade bland annat ett gäng penséer, några krusiga saker – oklart vad de heter – ett par kryddor, fyra, fem begonior(?) och, inte minst, en garderobsblomma och en kaktus. Är det något jag har lärt mig så är det att bara namnet garderobsblomma signalerar överlevnadskonstnär. Den behöver varken mycket sol eller vatten. Kaktusar har ju lite samma egenskaper och brukar klara de tuffaste prövningarna. Jag var, om sanningen ska fram, rejält nervös under rundturen som avslutades med plantorna utomhus.
Lika lite som vi vet hur det kommer att gå i fotbolls-VM, lika lite vet vi hur floran hemma kommer att må efter att jag har haft den på överlevnadsläger. Dock vet vi att precis som i fotbolls-VM så finns det lag som är kraftigt nederlagstippade och ett fåtal som är storfavoriter. Vi kan väl vara överens om att jag inte är nedspelad hos oddsbolagen i det egna lilla blommästerskapet på hemmaplan. Jag ska göra så gott jag kan och försöka plocka lite poäng. I korta ordalag betyder det på blomspråk: Ingen blomma får dö; absolut inte de med två klisterlappar på sig.
Det blir två svettiga mästerskap för mig, parallellt till råga på allt. Tänk på det Messi och Ronaldo och alla ni andra som bara har ett VM att fokusera på.
Klas Örnklint


Golfandets mysterier

Följande rader, skrivna av signaturen Anonym golfare, beskriver golfen ganska väl:

Här några rader av en anonym golfare om konsten att hantera sina känslor och golfklubbor.
Första klubban rök en junidag på Viksberg. Slaget var inte särskilt
hårt,men stubben var tuffare än väntat och järnsjuan vek sig direkt. Därmed hade jag mist oskulden. Sen dess har det gått två åttor, en sjua till, en femma, en wedge, en sandwedge och en hutlöst dyr spoon i grafit, på knappt sex månader.
Jag ger alltså alla som påstår att golf är en kostsam sport alldeles
rätt. De som säger att jag är tidernas största psykfall på en golfbana ger jag däremot bara halvrätt. Dels för att golffolket är hopplöst konservativt och uppsträckt fisförnämt i etikettsfrågor av den här typen, dels för att mänskligheten inte har begripit det stora behovet av att då och då slå sönder en golfklubba. Sätt en trilskande järnfemma i händerna på vilken dåre som helst, låt honom dra den i ett träd, krossa klubbhuvudet mot en
sten,skicka in skiten i skogen med en släggkastarsving eller kasta den mot en utdragen drunkningsdöd i ett vattenhinder - och dåren återfår sin sans, friden sänker sig, andningen återgår till det normala. Han drar en djup suck av lättnad och befrielse, rullar över på rygg som efter en lyckad bröllopsnatt. Det skulle finnas mindre aggressioner i världen om alla fick en golfklubba att lustmörda. Det är bättre än sex.
"Har du slagit sönder EN TILL!? Du är tammefan inte klok", säger mina golfkamrater. Det kommer till och med fram människor som jag inte ens vet vad de heter och ser på mig med en blandning av avsky och förvåning, som om jag skulle bränt ner en kyrka eller våldtagit svärmor, och muttrar: "Det börjar bli lite glest i bagen, har jag hört". De har inte förstått någonting. Att ha ihjäl en klubba är inget man går omkring och planerar.
Man bestämmer sig inte för att "på fjortonde hålet tror jag att jag ska ge wedgen en jävla smäll". Ett klubbmord är en ytterst spontan gärning, en utlösning av naturkrafter, det kortaste, intensivaste och mest explosiva av utbrott, vilket förmodligen är anledningen till den sköna känslan efteråt.
Själva akten måste, trots allt, innehålla ett mått av finess. Man får
inte hoppa omkring och gapa och skrika och svära och slå vilt omkring sig. En klubba ska dö med stil. Snabbt. Hårt. Tyst. Osentimentalt. Ingen ånger.
Varken klubban eller motspelarna ska hinna fatta vad som är på gång innan det hela är över. Själv håller jag på att utveckla det hela till en rätt skön konstart. De tre bästa av mina åtta mord gick till så här:

1) Spoon i grafit, köpt i Atlanta, forslad över Atlanten och
likviderad
på hål elva på Måsnaryd i Södertälje. Duff i utslaget, bollen tre meter
från
tee. Låg bra. Nytt försök med samma klubba. Duff igen. Ena handen om
klubbhuvudet, den andra högt upp på skaftet, en blixtsnabb knäck över
knäet,klubban i två delar, nästa sekund nonchalant slängd i hallonbuskarna
bakom ryggen. Snyggt. Rent. Klassiskt.

2) Pitchingwedge av stål på Viksberg. Hål 12. Inspel från femtio meter rakt fram, skitlätt. Tittade upp för att skåda praktslaget. Men bollen gick spikrakt åt höger, parallellt med mig själv, rakt ner i ett vattendrag.
Mycket lugnt, utan ett ljud, sänktes wedgen med en lätt underarmsrörelse ner i samma vatten. Vila i frid, din gris. Du får skylla dig själv när du var så dum.

3) Järnåtta i grafit på Ingarö skogsbana. Djävulskt svårt. Mentalt
förberedd på trubbel. Uppträder vänare än en luciakandidat fram till
nionde hålet. Lyckas träffa hålets enda utstående gren, tunnare än
plastkort,och bollen i vatten. Snabb knäck över knäet igen. En Paul Azinger. Bra ljud i grafit. Schysst smäll. In i skogen med likdelarna. Ingen märkte nåt.
Ett perfekt brott

Och detta är alltså bara början. Jag tog grönt kort i slutet av maj,
gick ut på bana i juni, har spelat runt 30 rundor sen dess och har nu, i skrivande stund, krånglat mig ner till 26,4 i handicap. Nästa år blir det bättre.
Jag räknar kallt med att åtminstone klara av en tio, tolv klubbor till.
Tills dom förstår att mig jävlas man inte med. Och ni som går omkring surar en hel runda, blir dåliga i magen, går hem och slår makan/maken eller sparkar till hunden när ni spelar dåligt, ni har en hel del att lära er.
Golf är ett underbart spel - om man är avslappnad. Jag spelade nyligen med en arbetskamrat i Nynäshamn och när han slog ut på åttonde var samtliga senor och samtliga muskler i hans kropp hårda som sten. På hans spända hals vibrerade aorta som en stålvajer. Läpparna var blå och sammanpressade.
Händerna kramade sönder klubban. Det var en utbuktning på kroppen och det vete fan om det inte var blindtarmen som var på väg att poppa ut. Han spelade inte bra. Jag spelade inte så bra heller. Men jag var nöjd, samlad och lugn. I hemlighet hade jag, järnfemman och en tall haft en lyckad avslappningsövning på hålet innan.
Anonym Golfare

Bollsäsongen som gått

Bandybollarna har börjat vina och vinteridrotterna är i full gång. Därför är det på sin plats att sammanfatta fotbollssäsongen 2012 och kika framåt mot den kommande.
Jag blev glad över att den för oss sportreportrar i sydöstra Hälsingland så tunga fotbollsökenvandringen bara blev ettårig: SFF är ju åter i division 3 och Mohed i division 2.
Och jag blev glad när den åsiktsrika fotbollstränaren Dennis Ohlsson signalerade återkomst i den hälsingska fotbollen. Ohlsson och jag hade en kort ordväxling på Trimavallen i Bergsjö 2006. Konversationen, om anfallsglad fotboll, satte sig.
Ok, detta tarvar en förklaring. Trönö, Ohlssons dåvarande lag, hade just mosat Bergsjö med klara 6–1 i fyran. Efter matchen utväxlade jag ett par ord med den spelande Trönötränaren för att kunna lämna ett fullödigt referat till Hudiksvalls Tidning.
Någonting i stil med ”många mål som vanligt när du bevakar oss”, yttrade Dennis Ohlsson med ett flin när vi skakade tass efter matchen.
– Som alltid när du är inblandad, svarade jag.
Oavsett var jag såg Ohlsson och hans lag den säsongen blev det en helsikes massa mål, allt som oftast framåt.
Min insats för Trönös målproduktion 2006 får väl anses vara begränsad. I stället får Ohlsson – som i vår twitterkonversation under veckan säger att han ”förespråkar anfallsfotboll” eftersom ”det utvecklar alla parter” – credit för den saken.
Om det blir anfallsfotboll á la 2006 eller inte i Rengsjö 2013 får väl ge sig när han vet vilket material han kommer att få jobba med.
Säsongen som har gått har Ohlsson sett en hel del fotboll, men bara som privatperson. Han har bland annat sett Söderhamns FF vandra igenom fyran likt ett målskjutande monster.
Tack för att SFF gjort det, säger vi som fått nöja oss med damtrean och herrfyran som bästa vara 2012. Inget ont om de lokala serierna, men tack vare att SFF lämnade fyran och Mohed trean, om än på ett bananskal sedan Hög frånsagt sig platsen, får vi lite spets på säsongen 2013. Bland annat derbyna mellan Söderhamns FF och Ohlssons Rengsjö och flera hälsingeduster i damtvåan.
Från säsongen som flytt tar vi med oss Ljusnes imponerande insats i fyran och sedermera kvalet till trean. Vi minns också med muntra miner Stugsunds avancemang till herrfyran och Marma/Moheds dito till herrfemman. De senare sköt hela 88 mål på 20 matcher, mer än fyra i snitt per match! Hur långt räcker laget 2013?
Trönö är inte alls nöjt med säsongen, har det gått att förstå mellan raderna. Det har från och till varit lika ont om spelare på träningarna som det varit på insamlandet av poäng. 26 pinnar och mycket närmare en division 5-plats än en återkomst i trean roar inte idrottsklubben och tränaren Tommy Wallgren.
Än värre gick det för damlaget i trean. Det tvingades kasta in handduken mitt under säsongen.
Spelarbrist, löd orsaken.
Trist, lyder omdömet.
Full satsning lär vara på gång i herrlaget. I skrivande stund står det bland annat klart att Magnus och Christer Wallgren återvänder efter sejouren i SFF.
Damlaget siktar på återkomst i seriespelet någon gång i framtiden.
Ju förr, desto bättre.

Klas Örnklint, som lider alla helvetes kval över Ipswich start på fotbollssäsongen 2012/2013. En seger och sju poäng på tolv Championshipmatcher gjorde att tränare Paul Jewell fick sparken på onsdagen.

Bandy

Bandyn är lika svensk som surströmmingen. Och precis som suringen har bandyn svårt att etablera sig utanför våra gränser. Ok, bandyn är gigantisk i Ryssland, skapligt stor i Norge och Finland men större grepp än så får den inte. Precis som suringen, fast den är väl ännu mindre men får inte något grepp.
Nu är slutspelet i full gång och SVT sände från kvartsfinalen mellan Villa och Broberg i dag. Spänningen var stor när det visade sig att det skulle bli förlängning. Döm om min förvåning när SVT-ledningen bryter sändningen och visar Türkisch für anfänger!
Bra att sportsändningar inte får dominera för mycket men en kvartsfinal i bandy är ju bland det mest svenska vi kan ha i idrottsväg.

Ny blogg

Har ni kollat www.helahälsingland.se? Inte. Knappa då genast in det och följ Hälsingetidningars nya sajt. Där finns också numera min blogg Örnkoll, samt en del andra bloggare som kliver in i bloggvärlden i och med starten av nya sajten. Läs och begrunda och kommentera.
Heja Färjestad, förresten. Kommer någon ihåg när de släppte in ett mål senast? Nej, tänkte väl det. Jag tror det var i höstas.

Brynäs-Färjestad

Här ska ni, om jag får en pressplats med uppkoppling i Läkerol Arena i kväll, kunna följa Brynäs-Färjestad.

Muller

Häromdagen var det fem centimeter vatten i pannrummet och det mullrade i pannjävelen. Jag satt med gråten i halsen och stövlarna på fötterna och stirrade och lyssnade på eländet.
Men i dag är det bra igen och pannan spinner som en kattunge och vattnet runt huset är fruset och riskerar inte koma in.
Än på ett tag.

Bordtennis

Det är sagt förr, men måste sägas igen: Jag har förmånen att få gå och se Sveriges främsta bordtennisspelare när de fördelar poängen i Idrottshallen i Söderhamn. I kväll möttes Söderhamns UIF och Warta i en från och till underhållande match.
Jag ställde en fråga till min fotograf under matchen:
- Undrar var du och jag skulle placera deras hårt skruvade servar om vi fick chansen att ta emot dem?

Badminton

Spelade badminton med nyhetschefen i dag. Det betyder sannolikt att jag behöver vinschas upp ur sängen i morgon bitti eftersom den muskulatur som används vid spdana övningar legat i träda de senaste åren, närmare bestämt de senaste tio åren.
Det förklarar väl också varför kah stundom rörde mig som en plint på planen och från och till verkade vara utrustad med dykarskor. Men jag hade honom på gaffeln och räknar med att slå honom nästa gång.

Skidstart

I helgen drar skidsäsongen igång. Kalla och Södergren och gänget, de verkliga styrkefenomenen i idrottsvärlden om ni frågar mig, kör igång i vitskrudade Bruksvallarna där Anders Blomquist spårat.

Reaktion

Vill bara ge er ett smakprov på en bloggkommentar jag fick apropå att jag placerade ett fotbollslag i fel serie. Så här skrev en nyanserad och - förstås - anonym läsare: "VSK har inget med superettan att göra! håll er till bandyn era jävla bönder! Det enda ni är bra på är skriva bakom skärmen eller köra traktor bland era kor."

Bakgrunden är följande:

Ber än en gång om ursäkt för att jag den 23 oktober skrev att Västerås mötte Assyriska i fotbollsettan. Det blogginlägget handlade om var att jag gav mitt stöd till VSK och inte till motståndarlaget, Syrianska FC, vars supportrar "lagt sig i matchen". Men jag skrev felaktigt att VSK:s motståndare hette Assyriska, men de spelar ju i en serie snäppet upp. Syrianska var det VSK mötte. Och för sådana felaktigheter är det väl inte mer än rätt att man blir kallad "jävla gurka", "psykopatjävel" och "jävla idiot". Härligt!

Skönt

Håll med om att det är skönt att OS är över? Det blev för mycket. Även om jag inte såg mer än någon timme per dag blir OS-snacket och OS-skriverierna som ett stort smogmoln runtomkring en. Alla, även de som inte är så idrottsintresserade, pratar OS. Man måste nästan bromsa dem. Skönt att leva med Lisa, som inte bryr sig.

Språkövningar

Maltes språkutveckling går bra. Han säger i dag klart och tydligt "...jetad" vilket förstås är det framtida favoritlaget i ishockey, Färjestad. Notabelt i övrigt är att han gör tummen upp samtidigt som han säger det magiska ordet.

Geflar, vad illa

Gefle kan inte göra mål. 0-1 hemma mot Trelleborg i kväll håller inte om man ska undvika att ramla ner i superettan nästa säsong. Skärpning.

Jogga

Det var så länge sedan jag joggade att jag inte längre har några joggingskor och det var så länge sedan jag spelade badminton och tennis att jag inte längre har några racketar. Men det var jävlar i mig inte länge sedan jag åt en glass eller en kanelbulle. Det är illavarslande. Å andra sidan har promenerande och cyklandet fått ersätta springandet och spelandet. Helt sonika för att jag haft problem med fötterna. Nu börjar dock fötterna (fotens ordinarie stötdämpare har varit utsliten på grund av usla skor i kombination med några kilon för mycket) bli ok igen så kanske kanske kan jag snart skutta, nåja, i väg i Söderala skogen och också skicka i väg ett ess på tennisbanan.

Såg ni?

Förmodligen inte, för det var strömavbrott och nollinformation när TV4 hade strul med hjärnceller och ström vid tyskarnas seger mot Turkiet i går. Det är en sak att strömmen tryter, men nog kan väl någon informera om vad det står i matchen?

Petter H

Jag har försökt tänka mig in i hur det är att möta den ryske fotbollsanfallaren Arshavin och har kommit fram till följande: det måste ge dig en känsla av fullkomlig otillräcklighet där du plötsligt får känslan av att du har dykarskor på dig och dessutom står stadigt placerad på hälarna - med fängelseboja runt foten. Så skulle jag uppleva det. Snart ska jag möta Petter Hansson och då kanske jag får veta hur han upplevde det.

Svensk vinst

Teorier att svenska idrottsframgångar skulle göra oss effektivare på jobbet och gladare och piggare i allmänhet cirkulerar i media. Det var efter Sveriges 2-0 på Grekland som Kjell Ledin vid Luleås tekniska universitet presenterade teorin. Frågan är då hur vi mår på söndag morgon när Spanien har gjort ärtpuré av den svenska elvan.

Tidigare inlägg