I Värmland vill jag helst leva, i ...

Det var en sommardag 2004. Jag vill minnas att hettan i Hudiksvall var påträngande och att både hunden och jag svettades och egentligen bara hade velat stanna för att lapa glass. Det gick inte. En anställningsintervju på Hudiksvalls Tidning kallade och jag var lite sen efter min fumliga körning i den obekanta staden. Svetten lackade och lackade och ...
Aldrig någonsin hade jag satt mina fötter i Hudiksvall. Hälsingland för mig var Loslimpa i Los. Den hade jag redan som ung prövat och fallit för, flytandes omkring på Lossjön med ett guppande flöte i fokus och en limpmacka med ett generöst lager smör och ost på, en armlängds avstånd bort. Säkert hade jag hört talas om ostkaka och spelmansstämmor och alldeles säkert hade jag stått på Tingvalla IP i Karlstad och tittat på när Boltic gav nåt klent lag från "östra Sverige" rejält med smörj i bandy.
Föga anade jag där och då att landskapet skulle komma att bli min hemvist och att jag skulle bo i det tretton år senare. Jag brukar tänka på det där när jag läser släktutredningar: Hur kunde person X 1932 hamna i staden Y? Det var inte konstigare än att jag nu gjorde försök att bryta nya mark i Hälsingland – för att försörja mig.
Det gick, som ni begriper, bra på intervjun. Minnena från den första sommaren är förstås oändliga. Åk dit, gör det, ta en bild där och intervjua den och den. Så en dag var det dags att bekanta sig med Sigge Hill. "Vem är det?" undrade jag och fick en introduktion i traktens Artist. Lite skamset funderade jag på om jag borde ha känt till honom. Kanske var han lika stor som Sven-Ingvars i Karlstad, bara det att jag hade missat... Sommaren efteråt dök nya vikarier upp. En av dem frågade: Var ligger Sigge Hill? Jag log.
Sommarvikariatet 2004 blev till ett nytt sommarvikariat 2005, fast nu på sportredaktionen. Det i sin tur övergick i mer eller mindre långa vikariat och nya bekantskaper och platser, ömsom division 4-fotboll på en före detta soptipp i Nordanstig, ömsom hockey i välfyllda Glysishallen; inte som Färjestads ishall, direkt, men tydligen fantastiskt med den lokala måttstocken.
I takt med att mediesituationen förändrades gjordes redaktionella omflyttningar. "Du ska till Söderhamn, Klas!" löd ordern. Just som de lokala företeelserna hade satt sig och jag visste vem som var vem, var det bara att bryta upp.
I stället blev det boende i Söderala och nya namn, platser och bekantskaper i ett nytt medielandskap. Häromdagen firade min sambo och jag tioårsjubileum i kommunen. Frågan är om det blir tjugoårsjubileum 2027? För i Värmland vill jag helst leva, i Värmland vill jag helst dö.

En stor huvudvärk har släppt

Sverige måste vara loppisarnas förlovade land. Efter att ha bilat en del enbart i Gävleborg under ledigheten kan konstateras att det är en loppisskylt i minsta lilla håla och så gott som i var och varannan korsning.
Jag har genom åren oftast fått en lätt anstrykning av huvudvärk eller plötsligt uppblomning av min badmintonskada för 35 år sedan när de där inte sällan uselt handskrivna loppisskyltarna har dykt upp. I gengäld har min sambos eventuella huvudvärk med samma självklarhet släppt när hintar om loppisar prytt vägkanten.
"Jag har ont i skallen och går en sväng med hunden, men kolla du" har mitt korta men i hög grad giltiga försvarstal lytt. "Jag kollar snabbt" har den lika kvicka repliken från henne varit.
Trots att vi har det mesta och lite till av vad vi verkligen behöver hemma har hon ändå oftast lyckats komma ut med en kasse "ovärderliga" saker som kan "vara bra att ha". Min simulerade huvudvärk har – i samma ögonblick som sambon konkar fram fynden till bagageluckan – blivit verklighet och högst akut.
Vi är inte ensamma om fenomenet prylar i överflöd utan är precis som så många andra i dagens samhälle deltagare i västvärldens gigantiska mästerskap i Flest prylar när den dör vinner.
Häromveckan kom de förlösande orden från min bättre hälft: "Jag är trött på grejer. Vi ordnar en loppis nästa år." Hela mitt inre exploderade av glädje och jag såg hur bilen, cykeln och gräsklipparen plötsligt skulle få plats i garaget och hur garderoberna inte länge skulle behöva bågna av gästsängkläder och farbror Karls ärvda dukar och gardiner.
Paradoxalt nog har jag i år – håll i er nu – själv börjat söka upp loppisar. Jo, det är sant. Förklaringen? Släktingar på besök har lotsat mig in på det alternativa loppis- och second hand-spåret. Man kan nämligen vaska guld i de där små "butikerna". Nu ser jag mig som en Klondykeresenär på jakt efter Guldet: den där speciella lampan, de där gamla fiskerullarna, de där gamla fina knivarna eller de där gamla fina plåtskyltarna som skvallrar om vår nära eller avlägsna historia.
Så jag vill inte för allt i världen fylla på förråden hemma, utan i stället avyttra tingestarna till dem som sparar på dylika föremål. Själv hoppas jag på att göra fyndet med stort F. Hittills har det aldrig riktigt hettat till. Men jag har lärt mig att snabbt scanna av hyllor, lådor, kartonger och kassar för att snabbt dra vidare till nästa loppis ... nästa loppis ... och nästa loppis.
Sommaren är kort och det mesta regnar bort, men femton grader och gråmulet är perfekt för vaskning av länets loppisar.

De tog nävarna från telefonerna

Kvinnan i 25-årsåldern stoppade ena näven i stripspåsen, nylevererad från en av de stora hamburgerkedjorna. Med den andra näven hade hon tagit ett stadigt grepp om den smarta telefonen.
En människa bland alla andra i det alltmer socialt tillknäppta och handikappade Sverige där medborgarna inte sällan har tusen vänner på sina olika sociala medier-konton men betydligt färre i det verkliga livet? funderade han.
Tåget rullade ut från Stockholms central. Det var märkbart – noterade han när han lättad över att komma undan bruset, sorlet och larmet sjönk ner i tågstolen – hur storstaden och dess invånare nästan synbart hade blivit fler sedan senaste besöket, hur människorna gick lite fortare, hur än fler byggkranar stod ståtliga i stadskärnan och lyfte dit ännu en pusselbit i den ständigt pågående förändringen av huvudstaden.
Och de stackars tiggarna, det var märkbart hur de hade flyttat fram sina positioner, för att försöka knapra åt sig mer av de välbeställda människornas överflöd. De satt inte längre intill fastighetsväggarna, de hade flyttat ut och satt mitt på trottoarerna. Ett stenkast längre bort fanns deras bohag, placerat under ett brofäste.
Själv klurade han på om också han skulle ta upp sin telefon och kolla mejl, kolla sina två konton på sociala medier, men han stod över. I stället försökte han läsa av den kvinnan intill honom. Kunde han verkligen störa henne där hon satt försjunken i den näringsfattiga snabbmaten och det ivriga knappandet på telefonen? Några mil norr om Stockholm gjorde han ett försök: "Har du varit i Stockholm på ledighet, kurs eller jobb?"
Kvinnan tittade upp och svarade piggt: "På praktik! Jag praktiserar på en byrå och håller på med en undersökning. Och du, då?" undrade hon.
Sedan utspann sig ett två timmar långt samtal – i verkliga livet – om jobb, studier, skral studieekonomi, gemensamma Facebook-bekanta, förhållanden, ideologier, tidningar, sociala medier och, minsann, hann de inte med några tankar om världens oroshärdar också. De dryga två timmarna upp till Norrland rann i väg i en hisnande fart.
Han tyckte sig ha fått nytt hopp om livet, för att inte säga om framtiden. Det finns människor av kött och blod därute. Härligt! Människor som kan formulera ideologiska tankegångar, som har funderingar kring små och stora samhällsfrågor och som inte nöjer sig med att bakom anonyma konton sprida allsköns smörja, elände och hat.
Han kände sig befriad när han glatt sa adjö till resesällskapet, klev av tåget och vandrade ut i den kalla vinterkvällen. Den här upplevelsen måste han twittra om ...
Eller varför inte skriva en krönika?

Luddfri tumlare och billigt kaffe?

Men, hörrni, tänk vad bra det skulle bli om vi människor i Sverige slapp alla fästingar, invandrare, skattesmitare, rasister, idealister, vänstersympatisörer, hundskitar på gatorna, folkpartister, moderater, återvändande utvandrare, rökare, snusare, miljöpartister, maoister, fascister, Putinanhängare, Obamasympatisörer, vänsterpartister, kristdemokrater, värmlänningar, gotlänningar, stockholmare, vargar, centerpartister, socialdemokrater, sverigedemokrater och FI-anhängare – och alla andra med, för den delen. Ja, så att vi slipper alla märkliga och obekväma åsikter och i stället blev ett unisont, mellanmjölksrättroget och välputsat folk som levde i en trygg och steril sfär.
Ja, men visst!
Och tänk vad bra om detta folk kunde handla kycklingfilé för 29,90 kronor per kilo, fläskfilé för 49.90 kronor per kilo, oxfilé för dryga hundringen per kilo, kaffe för 20 kronor halvkilot, bananer för 14,90 kronor per kilo, mjölk för under tio kronor litern och slit och släng-kläder för de allra nättaste summorna – och allt annat också för den delen så billigt som möjligt utan bekymrande tankar kring under vilka omständigheter och av vem det har producerats.
Ja, men visst!
För att inte tala om hur närmast euforiskt bra samhället skulle bli om vi under årets alla 365 dagar möttes av en luddfri torktumlare i hyresrättsfastigheternas vittomskrivna tvättstuga, ett bostadsområde där varken katter eller hundar får vistas eller där "allt spel med klubbor och bollar är förbjudet" som jag såg på en fastighet.
Ja, men visst vore det fantastiskt!
Och lägg till detta hisnande drömsamhälle om vi alla fick fri hastighet på våra elektroniska vägar – våra mobiltelefoner, läsaplattor och datorer – och lika härligt fri hastighet på våra motorvägar, full uppkoppling i fjäll- och sommarstugan såväl som på badstranden, både den vid Medelhavet och den här hemma och, sist men inte minst, p-vaktsfria kommuner.
Ja, men tänk vad alldeles, alldeles, alldeles underbart det skulle bli. Halleluja!
Eller är det just kanske alla dessa från och till besvärande fenomen, kulturyttringar, intryck och uttryck, ideologiska utspel och begränsningar i vad vi kan och inte kan göra, får och inte får och att vi inte kan och bör handla filéer hit och filéer dit för så nätta summor som möjligt, som utgör dynamiken i ett samhälle? Hur vore det om vi i stället med omsorg valde våra narcissistiska strider på kafferasten, på sociala medier eller debattutrymmen och funderade på livet i stället? Eller ännu hellre: gick i klinch med döden någon dag?
Vi behöver inte bli så konkreta som författarparet Cynthia och Arthur Koestler som – misstänker somliga – valde att tillsammans avsluta livet i förtid då framtiden såg alldeles för dyster ut.

Örnklint inget generalsämne

"310 Örnklint, givakt!"
Undertecknad, rekryten som vid inryckningen till den allmänna värnplikten vid LV6 i Göteborg hade fått siffran 310 före namnet på namnbrickan, hade varit vrång och fick en fysisk reprimand av löjtnant Johansson. Löjtnanten tog ett brottargrepp på 310 Örnklint och brottade ner honom inför de övriga på logementet.
Jag var långt ifrån något generalsämne, fick befälen ganska omgående erfara. Tvärtom, de hade fått en pacifist på halsen. Som sådan skrev jag allt som ofta insändare där vitsen med det militära ifrågasattes. Därför blev slutbetygen usla och Fi hade i 310 Örnklint haft ett lätt rundningsmärke.
Episoden utspelade sig 1989. På den tiden skulle så gott som alla gossar rycka in och tillbringa åtminstone sju och en halv månad på något av den tidens många regementen.
I dag, 2014, när Fi nyligen har kryssat sig fram mellan kobbar och skär i den stockholmska skärgården utan att bli haffad, hörs röster om införande av allmän värnplikt igen. Och banne mig om inte jag, 310 Örnklint, tycker att det vore en bra idé. Inte för att jag plötsligt har lämnat den pacifistiska ideologin, utan för att de där sju och en halv månaderna gjorde något med de i många fall opolerade grabbar som ryckte in.
Vi adrenalin- och hormonstinna ynglingar som hämtade ut grönkläderna utgjorde ju ofrånkomligen en salig blandning av människor. Det låg ju i hela begreppet allmän värnplikt. Där fanns inslag från alla samhällsklasser. Där fanns de som var födda med silversked i mun och de som kom från knaprare förhållanden. Där fanns de för vilka bädda sängen och byta sängkläder var rena raketforskningen. Där fanns den ultimata pedanten som hängde galgarna med två decimeters mellanrum och där fanns den diametrala motsatsen för vilken ett par skinande kängor på uppställningen inte fanns på kartan.
Och där fanns de som inte hade ett alldeles fläckfritt förflutet och där fanns stjärngossarna som inte ens hade gjort en fluga förnär.
Det senare exemplifierades klart och tydligt en av alla de ångestfyllda måndagsmorgnarna, när vi ställde oss i givakt för ännu en veckas militärtjänst. En av rekryterna hade inte infunnit sig. Han hade haft ihjäl en person med skruvmejsel under helgen och därmed var det tidig muck för honom.
Oavsett vilken historisk ryggsäck vi bar på hamnade vi i en och samma smältdegel och tillsammans skulle vi arbeta ihop och lösa uppgifter. Det var fascinerande att se hur många av oss växte under tjänstgöringen i grönkläder.
Men pacifisten i mig var trots allt starkast, för när det var dags för repmånad några år senare övertygade jag försvarsmakten om det orimliga i att skjuta på andra människor.

En text för pås(s)eende

Du kanske inte tror att det tar så himla lång tid att öppna en plastkasse i mataffären eller varhelst det måste göras?
Jag kan tala om att det är alldeles riktigt, så förfärligt lång tid tar det inte. Jag klockade det senaste försöket till femton sekunder. Då blötte jag förståndigt nog inte pekfingret och tummen av rädsla för att åka på en kaskadkräksmagsjuka bara för en ynka påses skull.
Femton sekunder är en ovanligt snabb påsöppning. Det finns tillfällen då jag med stigande puls hållit på bortåt halvminuten, kanske rent utav längre.
Å andra sidan, det finns gånger då det har gått snabbare än femton sekunder. Så kan vi vara överens om att snittet för att öppna en besvärlig påse ligger på tjugo sekunder?
Men – och nu rinner tiden i väg snabbt för hur stor del av våra liv vi lägger på påsöppningar – det blir en hel del öppningar under ett normallångt liv. Det görs med matkassar när vi handlar, det görs med en-, två-, tre-, fyra- eller femliterspåsar när vi ska lägga in det nybakade brödet, när vi ska "påsa in" de nyplockade kantarellerna och lingonen, och så vidare.
Nu kommer en hemmasnickrad ekvation som ska ge svaret på hur stor del av våra liv åtminstone somliga av oss pysslar med påsöppning.
Låt säga att man – utan att blöta fingrarna – tvingas öppna en ny plastpåse i snitt var fjärde dag. Det betyder fem påsar på tjugo dagar, vilket i sekunder räknat är etthundra, alltså en minut och fyrtio sekunder.
På två månader betyder det femton påsar. Om vi utgår från tjugosekundersregeln innebär det i tid att vi pysslar med påsöppning fem minuter på en tvåmånadersperiod, vilket i sin tur innebär en halvtimme på ett år. Sedan kan ni ju roa er med att räkna ut vad det blir under ett liv.
Tänk vilket slöseri med tid bara för att hålla på med en påsusling. Fast hemma på min gata, i min affär, har man rått bot på det här tidsspillet. Kassapersonalen har börjat öppna plastkassen åt mig, och sannolikt åt alla andra som gör sina inköp där.
– Det är order uppifrån, berättade kassörskan häromdagen.
Jag trodde för ett ögonblick att det var Gud själv som var inblandad i påsproblematiken vilket hade varit besvärligt att svälja för mig som agnostiker. Men hon inflikade snabbt att propån kom från affärskedjans ledning.
Då tänkte jag: Stackars kassörska som måste öppna både mina, kundernas och sina egna påsar.

Moralkompassen snurrar

Åt vilket håll pekar moralkompassen?
Omtanke och moral, kom en bekant och jag fram till vid köksbordet en morgon förra veckan, är en bristvara i dagens samhälle. Det, sa vi, handlar om allt från att vi inte längre i samma utsträckning som förr lämnar sittplats åt de äldre på bussarna, till tonen på kommentarsfälten på allehanda nätsajter.
Eller så är bristen på omtanke och moral så grav som i fallet med den tvååriga flickan Yue Yue från Kina. Bilderna från 2011 visar hur flickan blir påkörd av två skåpbilar. Ett tjugotal människor passerar och ignorerar olyckan.
Inom sociala medier som Facebook, Twitter och i kommentarsfält frodas i en mening en modern form av bristande omtanke och moral. Uppdrag granskning tog upp fenomenet – näthat mot kvinnor – i sitt program förra veckan.
De verbala strupgreppen på kvinnorna var så grova att jag häpnade, och flatheten från polisen och klädkedjan H&M var upprörande. Polisen valde att inte ens ta upp anmälan från den unga kvinna som efter att på Facebook ha ifrågasatt H&M:s val av tröjtryck hade utsatts för råa kränkningar i kommentarsfälten.
Kanske är flatheten den stora faran? Med Martin Luther Kings ord blir det: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.”
Lever då vi, vi som satt där och resonerade, på ett sånt sätt som vi förespråkar? Som flitig twittrare har jag i alla fall som måtto att vara omtänksam. Jag går gärna i polemik, men vill aldrig såra.
Och vännen hade så sent som veckan före lämnat plats åt en av tre äldre bussresenärer. De två andra fick ståplats.
Vad händer i samhället? frågade vi oss. Lär känna och utveckla dig själv-kurserna är många. De förväntas i ett trollslag göra oss till fullkomliga människor, men verkar snarare skruva moralkompasserna i fel riktning och i själva verket göra oss mer egocentriska.
Tanken slår mig när jag på nätet hittar en av alla dessa kurser. Den varudeklareras som ”en 21-timmarskurs i Ekonomi och Personlig utveckling” och lärande i grupp om ”ekonomiska och entreprenöriella frågor”. Jag läser vidare och ser att kursen förväntas ge svar på bland annat följande frågor:
Hur får du ut maximalt av varje intjänad krona?
Hur blir du en bättre säljare av dig själv?
Hur styr ditt förhållningssätt, inställning och attityd dina affärer?
Visst, kursen utger sig inte för att förkovra människor i etik, moral och omtanke men just sammanblandningen av ”personlig utveckling” och ”ekonomi” är jag rädd inte gör oss mindre självupptagna.
Snarare tvärtom.

Gå ut

Gå ut i den vackert höstskrudade naturen! Jag gör det nu. Om du är ledig, som jag vill säga.

Tji, Värmland

Det blev ingen tur till Värmland under semestern. Men i höst kommer vi - är det tänkt.

Kallfront på väg

Nu, just i detta NU, verkar det som om kallfronten fron norr håller på att erövra huvudstaden. Det är bra, för nu är jag trött på att ständigt ha lp-skivs stora svettmärken under armarna.

Say after me, please

Say after me, please: s e m e s t e r.
Yes, that´s right.

Midsommar

Midsommar närmar sig och temperaturen sjunker mer och mer. Fast vem bryr sig, bara det finns lite färskpotatis, sill, en öl, en blank och ost och bröd, samt nära och kära och lite lekar. Det ska vi ha i Söderala på fredag.

Tanke

Stackar satar i hela Stjärnsund, stackars alla inblandade, både förövare och anhöriga, och de drabbade. VI skänker dem en tanke.

Gammal men bra

Medborgarskolan välkomnar kvinnor!
Här kommer nu vårens studiecirklar 2007 för kvinnor.
Senaste anmälningsdag - 12 Februari.
Märk kuvertet med kursnummer.

07:6001: Lära sig gå
Konsten att passera ett shoppingcenter utan att "bara" titta in.Övningar med ledarhund.

07:6002: Tydlighetsövning
Hur förklarar jag vad jag vill ha sagt i stället för att säga vad jag egentligen inte vill med
förhoppningen att han ska gissa sig till vad jag egentligen vill men inte säger? Träning
med yrkesmilitär.

07:6003: Fys-pass Träning i att lyfta upp och ta bort saker ur handväskan.
Handledare från Ölhävarna lär ut det rätta greppet.

07:6004: Förståelseträning
Han menar vad han säger, trots att du försöker tolka det på ditt eget sätt. Eftersom detta
kräver en fullständig omvandling av den kvinnliga hjärnan är detta den längsta kursen.
Leds av fyra professorer och en docent, per deltagare.

07:6005: Insiktsövningar Du är inte 19 år längre.
Din figur ser inte ut som Victoria Beckhams. Dessa kriterier kommer heller inte att
uppfyllas om han ljuger och säger att du ser ut som en ung Victoria Beckham. Fråga inte
så slipper han ljuga. Dessutom vill han inte ha en skinnbit som mrs Beckham, han vill ha
en kvinna som ser ut som en kvinna. Studiecirkel under ledning av psykolog. Lokal:
Spegelsalen. Frälsningsarméns strängmusikkår spelar lugnande musik i bakgrunden.

07:6006: Tidsplanering
Om vi ska gå hemifrån 18.50 för att hinna till festen, hur ska jag då planera för att vara
klar 18.50?
Känd fysiker förklarar tidens gång med studiematerial inlånat från förskolan.

07:6007: Sakletarkurs
Hur hittar jag alla de nya kläderna och skorna i garderoben istället för alla de gamla
trasorna? Går Sherlock Holmes metoder att tillämpa i detta fall? Overheadbilder visar
lämpliga ställen att leta på.

07:6008: Rutiner - hur får vi in dessa i medvetandet?
T.ex: Söndagar 20.30-21.15 är det Sportspegeln. Varje söndag. Hela året. Det har det
varit i minst 30 år.
Minnesträning under ledning av Dr Pavlov.

07:6009: Skrivkurs
För att vara säker på att han ska komma ihåg bemärkelsedagar, skriv "Eva 47 år",
"bröllopsdag" o.dyl. på väggalmanackan som hänger på kylskåpsdörren. Du får dina
blommor och presenter och alla är nöjda och glada. Praktiska övningar med whiteboard.

07:6010: Logik - vad är det?
"Det bara är så", är det en logisk motivering eller finns det andra, bättre?
Diskussionsgrupp, ledd av Bosse Ringholm.

07:6011: Sexliv efter vigseln - finns det?
Filmvisning. Filmen baseras på verkliga berättelser där äktenskap inte lett till förlamning
nedanför midjan.
Efter visningen frågestund. Ledare: Den kände Dramatenskådespelaren.

07:6012: Flexibilitetsreflektion
Kan han någon gång ha rätt? Eller kan han någon gång inte ha fullständigt fel?
Klarläggande föredrag. Ingen frågestund.

07:6013: Bara en styr
I bilen finns endast en ratt. Om du är passagerare kör du inte. Passagerarövning, under
absolut tystnad, med ackordsjagande lastbilschaufför. Stor förpackning med
pappersnäsdukar ingår.

Makabert

Historien bakom gästrikekvinnan Madeleines försvinnande verkar nystas upp. Enlig åklagaren Mikael Hammarstrand är det läge att väcka åtal. När man läser den makabra historien på en av kvällstabloidernas hemsida häpnar man över hur det gått till och vad människor är benägna att göra under påverkan av narkotika och alkohol. De åtalade, två män och Madeleines väninna(!), har bokstavligen talat slagit ihjäl henne med en yxa. Hur fungerar man då?

Att DN...

... inte kommer på söndagar är synd om än inget gigantiskt problem. Orsaken är väl att stackars fattiga Bonniers inte har råd att distribuera den på söndagar - eller?

Myggfritt

Jag har varit ute på jobb två dagar på raken. I går i Gnarp där jag upplevde den kallaste ishockeymatchen någonsin. Redan efter tio minuter var tårna borta, efter en period var halva foten förfrusen. Vi, fotografen och jag, fick till slut gå UT och värma oss. det var alltså varmare ute än inne. I andra periodpausen satte vi oss i bilen och tomgångskörde tio minuter.
I dag, tisdag, var jag i Hassela. Där var det MINUS 19. Att stå och anteckna med en frusen bläckpenna var inte lätt. Att långkallingarna låg i tvätten var en annan historia...

Mona Sahlin...

... sa Japp!
Till frågan om hon kan tänka sig att bli SAP:s ordförande.

Jag hittade...

... ett pendelkort värt 700 kronor. Jag lämnade in det till X-trafik. Varför kunde inte någon lämna in mitt pendelkort till X-trafik? Varför var det en oärlig jävel som stal mitt kort, min plånbok, mina kort, mina pengar? Fy, f-n. Hoppas den som tog det har brutit benet.
Och blev liggande utan hjälp.

En sista syndavecka...

... eller i alla fall några dagar fulla med godis, cigaretter, pizza, pommes frites, sedan ringer vi in det nya året präglat av citronvatten, frukt, motion, morötter och sunt leverne.
En baggis, jag lovar. Jag har inga problem med ovanstående utan ska försöka hålla mig ifrån kaffebrödet på jobbet. Gör jag det är inte 100 kilo några problem att nå.

Tidigare inlägg