Kan nån, kan Ken Loach

"Nej", artikulerade jag klart och tydligt under en kaffepaus på jobbet i våras, "jag har inte sett Star wars-filmerna, Sagan om ringen-trilogin eller Harry Potter-fantasy-rullarna."
Möjligen såg jag som nio-tioåring fragment av första Star wars-rullen under sent 1970-tal. Men, nej.
Jag upprepade frasen under en filmdiskussion sent denna midsommarafton när ett större sällskap av mer eller mindre alkohol-, sill-, färskpotatis- och tårtstinna vänner runt ett bord förundrades över mitt cineastiska tillkortakommande.
"Nej, jag har inte sett någon av dem och jag lockas inte av dem heller" inledde jag mitt försvarstal. För har man inte sett de filmerna, då måste man försvara sig. Denna afton broderade jag ut orsaken till mitt ställningstagande, för det är en form av ställningstagande.
Det handlar inte om att nämnda filmer är uselt gjorda, tvärtom. De har alla förmodligen snickrats ihop med den allra senaste tekniken. Men i spåren av de, till exempel, sju Star wars-filmerna har följt en herrans massa geschäft som seriemagasin, kläder och allehanda accessoarer som till exempel ljussablar, ja, en hel industri. Fram till och med mars 2016 hade filmerna genererat nio miljarder dollar! Lägg till det att efterföljarna Episod VIII (december 2017) och Episod IX (2019) knappast lär få entusiasterna att hålla igen på utgifterna. Samma sak med Harry Potter och Sagan om ringen – prylar till förbannelse – och dollar i massor.
Då ser jag hellre socialrealistiska duvningar som till exempel den nya favoriten "Jag, Daniel Blake". Med ömsom tårar av skratt och ömsom tårar av gråt satt min sambo och jag som förstenade en ljummen julikväll och bara förundrades. Den brittiske regissören Ken Loach har, enligt recensenterna, gjort sin bästa film någonsin. I filmen klär Loach av delar av det brittiska politiska systemet i bara underbrallorna och visar hur landets bidragssystem under Torypartiets år i regeringsställning luckrats upp.
Hayley Squires, som spelar Katie, och Dave John, som gör rollen som Daniel Blake, lär känna varandra efter att under ett besök på den privatiserade arbetsförmedlingen närmast ha förnedrats av sina arbetsförmedlare. De slår sig samman, stöttar varandra på den mödosamma vägen mot att hitta en gnutta livsgnista. De gör det utan pengar, utan hopp, utan mat och med sinande värdighet, i en tröstlös kamp mot statens snåriga och obegripliga byråkrati i ett virrvarr av lagar och regler.
Den här filmen borde alla politiker, tjänstemän, unga och gamla, vd:ar och arbetslösa, kort sagt alla, se. Ok, ni får se Harry Potter en femte gång, bara ni ser "Jag, Daniel Blake" sedan.

Lite italiensk själ mot bokhyllor!

Visst är det svårt att tycka att livet är knivigt när man sitter på en italiensk vingård och tittar ut över olivlundar och snart skördeklara, dignande druvklasar i 30-gradigt Medelhavsklimat med ett soldränkt Tyrrenska havet i fonden.
Visst är det svårt att erinra sig köplats nummer 191 i myndighet X telefonkö när man i nämnda miljö får smutta på gårdens egna vita vin, nafsa på en bit ost och en bit bröd på vilket gårdens egen olivolja droppats och några saltflingor strötts.
Visst är det fullständigt osannolikt att ens snudda vid den till vardags molande tanken på den ännu efter nio år i Hälsingland otätade glipan bakom diskbänken när guiden dukar fram toscanska charkuterier, gratinerad aubergine, grönsaksinläggningar och husets röda vin.
Där och då, en augustidag ett par rejäla vinranksrader från den lilla byn Ampio i kommunen Castiglione della Pescaia, försvinner de små mentala ilningarna som vi – eller åtminstone jag – brottas med i vardagen. Visst, det är ytterst små bekymmer, men de snärjer likväl in sig i hjärnvindlingarna med samma frenesi som tungan runt en värkande tand.
Livet stannar för ett ögonblick där i gårdens trädgård när guiden dukar fram en paj med körsbär som sköljs ner med en magnifik espresso. Jag funderar på vad det är som vi saknar i Sverige men som italienarna tycks ha. Det handlar absolut inte bara om det toscanska köket. Jag försöker formulera det jag upplevt under några dagar på italiensk mark när en ljum medelhavsvind sveper in över gården. Handlar det om en djupare själ och närmast större vördnad för livets goda, La dolce vita, kanske?
Några dagar senare frågar jag en tysk-italienska om mina tankar. Hon, som utvandrade till Italien för 40 år sedan och som säger sig aldrig kunna flytta tillbaka till Tyskland, säger att hon upplever något liknande. Jag vänder på steken och frågar en ur-italienare vad hon tänker på när Sverige nämns?
– Ikea! svarar hon blixtsnabbt.
– Men mer, då? undrar jag. Om vår karaktär och vårt sätt, om "our minds?"
– You are openminded (ungefär "öppna till sinnet"), svarar hon.
Jag vill veta mer om Italien och frågar vad som är på den politiska agendan:
– Invandringen.
Jag suckar och vill veta mer:
– Hur vi ska få de unga bort från arbetslöshet, svarar hon.
Jag suckar igen och inser att skillnaderna mellan Sverige och Italien kanske inte är så avgrundsdjupa – åtminstone inte på det politiska planet. Men jag vill ändå hävda att det fotbollsälskande folket har en större själ än oss nordbor. Jag vill till Italien igen och fylla på min själ. Ska vi säga så här: Om vi får lite själ av er, italienare, så får ni så gärna möblera med Kamprads bokhyllor och stolar, prata om Påven och säga att ni är bäst på fotboll.

Nicedådet

Promenade des anglais i Nice på den franska sydkusten kan vara alldeles, alldeles underbar – eller alldeles, alldeles vedervärdigt fruktansvärd.
Jag har bara upplevt det förra och kan inte annat än bara försöka sätta mig in i det som utspelade sig längs med en del av den sju kilometer långa strandpromenaden på den franska Rivieran på torsdagskvällen när en lastbil plötsligt plöjde fram genom människomassorna och skövlade allt levande som dök upp.
Eller, förresten, det går förmodligen inte att ens i sin vildaste fantasi föreställa sig paniken, kaoset och tumultet som uppstår när ett sannolikt terrorangrepp slår till och krossar gemytet och startar en slakt.
Under en kort period i början på 2000-talet hade jag en lägenhet i Nice gamla stadsdelar, på charmiga Rue Neuve 7, ett stenkast från den nu drabbade platsen. Vi promenerade eller joggade ofta promenaden fram och tillbaka dagtid eller åt med glupande aptit en klassisk salade niçoise i eftermiddagssolen. På kvällarna satt vi och lyssnade på Medelhavets strandsvall, käkade ljuvliga baguetter, magisk ost och svalkade strupen med franskt vitt vin. Promenade des anglais var – och är – en gigantisk, global smältdegel, oftast välbefolkad av glada, sommarrusiga, lediga och välmående turister och nicebor.
Det var bara dessa varma minnen jag direkt framkallade denna fredagsmorgon när jag läste om händelsen, och som jag nu ställer i den djupaste kontrast till det som hände på den franska nationaldagskvällen. Jag kan tydligt se framför mig hur den välfyllda promenaden, som löper från flygplatsen i väst, till Quai des États-Unis (United States-kajen) i öst, plötsligt blir ett kaotiskt inferno.

Dum för att gå hum?

Du behöver inte vara dum för att läsa hum, men det underlättar"

Så skrockade mina tonårskompisar med breda flin när jag informerade dem att jag skulle söka humanistisk linje på gymnasiet i mitten på 1980-talet.

När jag tre år senare sa till dem att även högskolestudierna skulle fortsätta i den flummiga humaniorans tecken himlade de med ögonen: "Vad blir man efter att ha läst Kulturvetarlinjen? Ingenting! Bara arbetslös!"

Jag tog det med ro. Deras utspel ledde inte sällan fram till intressanta diskussioner där jag bland annat fick försvara det mesta som hamnade under rubriken kultur, till exempel det statliga stödet till teatrar och museer eller värdet av att gå och se en sju timmar lång pjäs på Stadsteatern i Stockholm. Parallellt orerade de på om värdet och vikten av samhällets naturvetenskapliga och ekonomiska fenomen. För hur – ville de att jag skulle redogöra för – kunde en subventionerad kulturinstitution generera inkomster till samhället?

Jag stod oftast ensam på den sida som skulle försvara de humanistiska värderingarna. Men mina meningsmotståndare menade inget illa och vi blev aldrig osams eller rök ihop på fullt allvar. Vi var alla uppvuxna i en politiskt mycket tydligare tid där våra föräldrar ofta hade heta ideologiska debatter. Den debatten saknas i dag, tycker jag.

Jag ville alltså skola mig och fördjupa mig i livets mjuka värden och värderingar och hamnade på den linje som skulle mynna ut i arbetslöshet. Plötsligt satt jag med likasinnade som alla aktivt hade sökt sig till en utbildning där ämnen som svenska, filosofi, psykologi och de gamla grekernas insats för demokratin, blandades med några poäng filmkunskap och – inte minst – några poäng källkritik. Det senare borde bli ett obligatorium på varenda (gymnasie)utbildning i en tid då obskyra värderingar, tankar och ideologier okritiskt och oreflekterat sprids av anonyma tyckare på lika obskyra enklaver i cyberrymden.

Trots att vi som hade samlats där på Högskolan i Karlstad för tre års kulturvetarstudier i många fall hade liknande åsikter blev dagarna aldrig fria från livliga samtal. I stället ledde de mest skilda fenomen till debatt, som till exempel huruvida en stol fortsatt är en stol om den sätts upp på en vägg? Någon hade en tes om stolens "stolighet" på väggen och en annan hade en annan tes om sittmöbeln, vilket till slut mynnade ut i en syntes.

På ett strikt ekonomiskt sätt lade jag de här åren bakom mig den 26 november 2015. Då betalade jag tillbaka de sista pengarna som jag har haft förmånen att få låna av Centrala studiestödsnämnden. De betalade räntorna och amorteringarna var värda varenda öre. Min slutsats blir: Tveka inte att läsa vidare efter grundskolan.

Fioler på bästa sändningstid

Ett uns av avundsjuka ilade hastigt förbi i min Värmlandsmarinerade hjärna på lördagskvällen. En dryg timme på bästa sändningstid skulle SVT ägna åt hälsingsk folkmusik. Jag menar, vi har ju värmländska författare. Vad är väl då några stråksmekare från Hälsingland?
I samma ögonblick som jag skrotade avundsjuketankarna insåg jag att jag under mina snart åtta år i den hälsingska kulturmyllan trots allt har lärt mig att gilla delar av en av de mest hälsingska företeelserna som finns – tillsammans med ostkaka – nämligen folkmusik och fiol.
Att public service i programpunkten Veckans föreställning, kallad Med djäuvlen i hälarna, presenterade en konsert med riksspelmannen Görgen Antonsson och Gävles symfoniorkester var ju inget annat än fantastiskt.
Det måste till tv-licenspengar för att våga visa en förhållandevis smal kulturyttring en lördag på bästa sändningstid. Kommersiell tv hade sannolikt aldrig gjort det.
Den tidigare moderate riksdagsmannen Gunnar Axén, som i somras på twitter stoltserade över att ha slängt ut sin tv sedan public service hade sänt ett i hans öron kontroversiellt Sommarprogram, missade måhända programmet. Men vi andra, som inte hade fattat det drastiska och infantila steget att kasta ut tv:n, fick oss en musikaliskt och historiskt bildande resa berättad av Färilabördiga Kersti Ståbi och med Martin "Mitt i naturen" Emtenäs som programpresentatör.
Vi fick höra historien om den kanske mest kända hälsingska spelmannen From-Olle som under sent 1800-tal tros ha skrivit bortåt 850 polskor. Han gjorde det tyvärr i en tid då religionen bredde ut sig i samhället. De religiösa krafterna ansåg, enligt Emtenäs, fiolspelare vara slöfockar och suputer, ja, närmast syndiga, varför få av spelmannens alster finns bevarade i dag.
En av dem som finns kvar är ett stycke som på senare år fått namnet Knuss-Olles livstycke. Knuss-Olle – lärde jag mig där i tacoslafsandet och i julbelysningens sken på lördagskvällen – var en annan av den tidens stora spelmän. Det sägs att han på sin dödsbädd hade en enda önskan: Att få höra en av From-Olles låtar. Önskningen uppfylldes förstås. Knuss-Olle blev pigg värre av de närmast Vivaldiinfluerade tonerna och levde många år till.
Samtidigt som jag torkade den rinnande tacossåsen från hakan skulle jag få lära mig än mer om den hälsingska folkmusikhistorien. När tonerna från Jonas Olsson spred sig i rummet reste sig varenda hårstrå på kroppen. Olsson, som gick bort 2010 blev bara 45 år gammal, jobbade tillsammans med bland andra Åsa Jinder och Peter Oskarson.
Det var så vackert att jag för en stund glömde nyval, politiskt pajkastande och IS-styrkornas härjningar.
Tack, public service.

Mycket kan vi - inte det enkla

Mänskligheten kan inom en snar framtid göra charterresor ut i rymden – men Telia kan inte med posten skicka hem en fyra meter lång telefonkabel till en dubbelt canceropererad person som så sakteliga är på väg mot de 90. Låt vara vid ganska god vigör, men ändå.
Mänskligheten har konstruerat så kallade 3D-skrivare som kan omvandla datorfiler till fysiska objekt – men Comviq kan inte ringa hem till den gamla personen och hjälpa vederbörande ladda kontantkortet i mobiltelefonen.
Mänskligheten har konstruerat förarlösa bilar – men Coop kan inte svara i telefon när jag ringer, utan jag blir ombedd att försöka igen senare. Jag prövar nästa dag, men blir ombedd att pröva igen senare.
Mänskligheten kan en jäkla massa grejer, tänker jag efter att i vänlig ton ha avslutat samtalet med Telia i vilket jag försökte få dem att skicka kabeln hem till den gamla. Det var helt omöjligt på grund av något invecklat tekniskt försäkringsresonemang som jag inte orkade lyssna på fullt ut.
Det spelade egentligen ingen större roll vad den vänliga kundtjänstpersonen sa på klingande Karlstadsmål, för jag förstod redan vad det handlade om. Nämligen att ett fåtal människor hade missbrukat ett förtroende – att få ett föremål hemskickat med Posten – genom att börja beställa prylar i andras namn.
Om jag ändå skulle dra nytta av en av de här moderniteterna? Äventyraren Renate Chlumska, får jag åka med dig ut i rymden? Du lär vara på väg ut på en tur 2015. Jag kan hoppa av vid en plats där det enkla blir möjligt igen, där livet genomsyras av bara en gnutta humanism och en dos sunt förnuft.
Och lite roligare nyhetssändningar. Nu är det, för att citera en kollegas Faceboookinlägg, för mycket ”ebola, nazitalmän, religionskrig, höstregn. Ge mig ett kattklipp.”
Mänskligheten har kommit på sociala medier också, så sant. Å ena sidan oförargliga. Å andra sidan hemska när de bitvis ersätter demokratin och ger plats för små, anonyma och oemotsagda åsikts-
enklaver där allsköns dravel sprids. Ok, jag medger, jag använder dem, men alltmer sparsamt.
Kanske hade den tidigare kommunikationsministern, Ines Uusmann (S) rätt när hon 1996 var inne på att det planlösa surfandet skulle gå över. Hon blev felaktigt citerad, läser jag på Wikipedia. Det hon faktiskt sa, enligt Internetworld, nr. 10/1997, s. 6, var:
”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. [...] Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? [...] Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad.”

Förlåt, någons jobb har han tagit

Han är bördig från landskapet och länet Värmland. I en mening skulle man därmed kunna säga att han är invandrare i landskapet Hälsingland och länet Gävleborg. Han har, enligt en populär politisk ideologi, tagit en arbetslös gävleborgares jobb och även bostad. Han lämnade dessutom inte sin geografiska ursprungsplats på grund av krig eller för att han förföljdes för det han sa och det han skrev, utan för att kärleken drog honom till nya platser. Parallellt sökte han nya utmaningar inom media.
Trots att han i flera bemärkelser har snott någon annans plats har han ändå ännu inte utsatts för trakasserier, förföljelser, glåpord eller rasistiska påhopp. Lika lite har han trakasserats för att han kommer från en annan del av världen där de pratar lite annorlunda och kanske ser på saker och ting med lite annorlunda ögon än vad urgävleborgaren gör. Det är han ytterst tacksam för. Samtidigt är det förstås självklart i en tid då vi svenskar – och européer och världsmedborgare – är mer rörliga än någonsin.
Annat var det i början på 1400-talet. Om du då lämnade en plats för att bege dig till en annan krävdes underskrift av prästen, allt för att styrka din identitet och ditt civilstånd.
Lagen om attest av prästen användes sannolikt inte fullt ut förrän sent 1600-tal då kyrkolagen, kyrkobokföringen, började gälla. Därefter blev intygen en form av legitimation under både 1700- och 1800-talen. Den nya församlingen ville helt sonika veta vad det var för figur som dök upp och om den var förmögen att rent mentalt klara sig och, inte minst, försörja sig själv.
Legitimationen förvarades hos prästen i den nya församlingen, men kunde kvitteras ut när det var dags att flytta igen. En sanning med modifikation, för om du inte var förmögen att arbeta fullt ut eller var för gammal var inte flytt att tänka på. Faktum är att ännu en bit in på 1900-talet fick inte pensionärer flytta hur som helst. Usch! Så vill inte han ha det igen.
Han känner då och då – allt oftare, faktiskt – en oändlig längtan tillbaka till Värmland. När han nyligen var där gjorde han en sväng in på vägen i Karlstad där han är uppvuxen. I tre av de fyra husen på vägen har han bott. Vem vet, kanske det i dem nu bor en hälsing, syrier och afghan som tillfälligt eller för alltid införskaffat sig en bit mark och en fastighet och sannolikt fått ett jobb.
Och kanske de en dag flyttar till sina hemtrakter igen – utan att behöva få en attest av prästen eller riskera livet för sina åsikter. Han tror de någonstans innerst inne känner sig mest hemma på någon plats och allra helst vill flytta tillbaka, precis som han till Värmland.
Där vill han helst leva och åtminstone dö.

Analogt, tidlöst – och makalöst

Cirkus Brazil Jacks kolonn svepte just genom Hälsingland – Söderhamn, Bollnäs, Ljusdal och Hudiksvall i kväll. Efter många år utanför tältduken tog jag mig äntligen tid att kliva innanför. Jag upptäckte till min stora glädje att tiden i manegen i stort sett stått stilla.
Jag minns cirkus med välbehag från det att jag som tioåring sörplade cola i självaste François Bronetts vagn när klassiska Circus Scott gjorde stopp i Karlstad. Jag fick följa med min tidningsskrivande mor som hade fått chansen att träffa cirkusdirektören. Kanske var det colan i den ståtliga cirkusvagnen mer än mötet med Bronett som fängslade tioåringen i mig den gången?
Men jag minns också mötet med clownerna, enhjulingsåkarna och de hisnande trapetsartisterna när vi efter mötet med Bronett vek undan tältduken och tog plats. Dofterna som spred sig, sågspånet som sprätte och svetten som stänkte etsade sig djupt fast i mig.
Femtontalet år senare satt jag på gamla Karlstadsregementet, I2, och intervjuade samme Bronett. Jag var en av de sista som fick en intervju med direktören. I Monte Carlo året därpå, på en cirkusgala, avled han. När jag i tisdags tog plats i tältet på Gamla IP i Söderhamn spelades självklart minnesbilderna upp igen. De kommer att göra det varenda gång jag ser en cirkus.
Jag kan inte säga att cirkus Brazil Jack är häftigare än Circus Scott och andra cirkusartister. Brazil Jacks artister gör absolut inte fler volter på hästryggarna än andra, deras clowner drattar inte på ändan med större finess och har inte större näsor och större skor än andra clowner och deras balansartist staplar kanske inte och håller balansen på fler lådor än andra artister och deras muskelfenomen utför inte mer häpnadsväckande nummer på sin stång än andra gör. Och jonglören har inte fler bollar ... och så vidare.
Men bara att de gör volter på hästryggarna är i en mening helt makalöst och blir allt mer och mer osannolikt i vår stillasittande digitala tid, där byxomfången på många av oss i väst växer, parallellt som vi blir allt mer obekväma i våra kroppar. Och bara att höra barnen kikna av skratt när Jacks clowner clownar sig får mig att le. Och spänstartisterna får mig att häpna; samtidigt som den ena av artisterna håller sig i 90 grader rakt ut från stången, ställer sig den andra på bröstkorgen. Att det går att göra sådant med kroppar? Jag gapar av förundran och rätar på min trilskande rygg.
Det ser alldeles säkert ut ungefär som det gjorde på Bronetts Circus Scott-tid. Men det kommer nya generationer som behöver få sig ett gott skratt, häpna och glömma den digitala vardagen.

Var god röj i köerna

205:a.
185:a.
95:a.
Och 47:a.
Nej, det är inte de svenska placeringarna i de senaste olympiska spelen, i London.
Det är placeringarna som min sambo och jag har haft i svenska företags och myndigheters telefonköer de senaste två veckorna.
Jag försökte ta hem spelet och hävde i med att jag hade plats nummer 95 i ett svenskt försäkringsbolags telefonkö. Men det räckte inte långt. Hon kontrade snabbt i vår interna och lättsamma telefonkötävling med att hon minsann hade haft plats nummer 205 till Försäkringskassan.
Inte nog med det. Hon knockade mig totalt och hänsynslöst när hon berättade om ”Kassans” nästa besked:
– Din handläggare ringer upp inom två dagar.
Inom. Två. Dagar.
Ridå.
Hon vann.
En kollega noterade att det egentligen inte är köplatsnumret i sig som är avgörande, för de kan ju trots allt ha en ansenlig mängd anställda som svarar och därmed betar av kön snabbt.
Så är det i vissa fall, kanske hos ”Kassan”. Men inte hos vissa andra.
Häromdagen hann jag både plocka i och ur diskmaskinen, grundelda i vedpannan, fylla på densamma helt och hållet och dammsuga källaren innan svenska folkets försäkringsbolags telefonister nådde plats 95.
Här anser jag att det finns jobb i massor till alla svenskar som är arbetslösa. Kanske inte den festligaste typen av arbete. Men jag, och säkert flera med mig, skulle inte ha något emot att ge folk snabbare service.
Kruxet är väl att i stället för att anställa folk som svarar i telefon ser säkert företagen till att slantarna hamnar på andra ställen, som till exempel i form av aktieutdelningar och vd-bonusar.
Apropå telefonköer. Ett stort svenskt järnvägsföretag sa via sin automatiska telefonröst för ett par år sedan – när jag ringde dem för att höra hur mycket tåget var försenat – någonting i stil med: ”Alla våra handläggare är upptagna nu. Vi gör allt vi kan för att svara så snart som möjligt.”
När jag efter i runda slängar en kvart kom fram frågade jag den stackars telefonisten hur många som tjänstgjorde denna kalla vinterdag. Hon svarade trots allt glatt: ”Det är bara jag.”
Jag iddes inte konfrontera henne med att den inspelade rösten avslöjade att hennes arbetsgivare ljög. Inte den värsta lögnen, men jag tror att begränsad telefonservice får oss alla att då och då vilja ha en bit­ring i närheten.
En sak är trots allt bra. Det var länge sedan jag hörde en knackig och sprakig Für Elise på piano i väntan på en fysisk människa i luren.

Inga stora summor för styrelsearbetet

Det vore fel att kalla mig styrelseproffs, men en och annan styrelseplats har jag betat av under mina första 42 år. Allt från ordförandepost- till mer lättvindiga suppleantplatser kan jag bocka av.
Det började med just en suppleantplats i en av Karlstads Unga Örnar-föreningar. Om jag minns rätt var jag tio år gammal när mamma tyckte att jag skulle engagera mig i något annat än innebandylir och multiplikationstabellerna efter skolan. Jag lät mig övertalas, kanske mer för att "styrelsearvodet" var gratis sockerkaka och saft på mötena, än för att jag kände mig ideologiskt förankrad i arbetarrörelsen.
Jag minns inte just mer från mötena än att jag hoppades att punkterna på dagordningen skulle klaras av så fort som möjligt, så att innebandyn kunde ta vid igen.
Under skoltiden tog styrelsearbetet en paus. Först när jag flyttade till Gävleborgs län blev det aktuellt igen. Tack vare/på grund av att jag skaffade mig en greyhound kom jag i kontakt med Gästrike hundkapplöpningssällskap, GHS. En liten förening med förhållandevis få medlemmar, men desto fler hundar, gjorde att jag snabbt uppmanades ta plats i styrelsen.
I princip på varje träning skälldes och bråkades det, på ett årsmöte blev det till och med råkurr, ja, aldrig mellan hundarna, alltså, utan alltid mellan medlemmarna.
"Klas, du som är en lugn och trygg värmlänning, kan inte du bli ordförande?" fick jag höra en dag. Jag skulle lugna ner de från och till ilskna och egensinniga hundägarna. Jag gick direkt i fällan; smickrades av de fina orden. Ett år på posten blev det.
Sedan hamnade jag längre norrut i Gävleborg, närmare bestämt i Hälsingland. Jag tror inte det hann gå mer än en vecka av anställningen på Söderhamns-Kuriren, innan jag var snärjd i den lokala fackklubbens styrelse.
Till skillnad från den måttligt engagerande tiden i Unga Örnars styrelse och den utsatta posten i GHS var det här mer normalt styrelsearbete. Faktum är att det är riktigt kul att sitta med i en styrelse.
Därför tackade jag omgående ja när Söderhamns konstförening ville ha mig med i deras styrelse. Från och till ett arbete som tar lite tid, inte minst förra helgen. Min uppgift då: laga soppa till 60 personer.
Att laga soppa till fyra, åtta eller tio personer är en sak, men till 60 pers! Det blir mer matematik än matlagning. Det går inte att dutta med det lilla saltkaret, vrida fem varv på svartpepparkvarnen eller slänga i en buljongtäning. Det är  grova artilleriet som gäller.
Styrelsearvode? undrar någon.
Gratis soppa i två dagar.

Jag kajkade runt bland änderna

Jag kan inte svära på att triathlon, racketlon, heptahlon (sjukamp) och decathlon (tiokamp) är sporter på frammarsch. Men svenska Lisa Nordén satte onekligen triathlon på den svenska idrottskartan när hon tog OS-silver i London i somras. Jag hyser en alldeles extra stor kärlek till Lisa Nordén och hennes elitidrottande kolleger som utövar flera grenar i ett svep, ibland under en dag. Triathlonens Hawaiian Ironman Triathlon är värstingtävlingen, som avgörs samma dag. Den består av 3,86 kilometer simning, 18 mil cykling och därpå ett maratonlopp. Just Ironman kom till för att utövarna av de tre idrotterna inte kunde enas om vilken av de tre sporterna som var ... jävligast, skulle man nog kunna säga.
Man valde att slå samman de tre loppen på Hawaii: Waikiki Roughwater swim, Around-Oahu Bike Race och Honolulu Marathon. Ursprunget är dock mer kristligt och härrör från Frankrike där man under 1920-talet sprang tre kilometer, cyklade tolv och simmade över floden Marne. Det var något liknande jag prövade i Karlstad på 1980-talet. Den minitriathlonen inleddes med simning över Sundstatjärn.
Problemet var att jag knappt kunde simma. Jag kajkade omkring bland änderna i slutet av startfältet i den småsunkiga tjärnen i Solstaden och hade förmodligen livräddarnas blickar på mig under hela loppet. Men jag tog mig över, cyklade vidare, för att till sist löpa i mål på stapliga ben. Nästa år prövade jag igen, men en punktering gjorde att jag fick åka bil till målet. I stället tog jag nya tag i racketlon-SM, det vill säga badminton, tennis, bordtennis och squash mot en och samma motståndare.
En alldeles briljant idrottsgren för oss som tycker att bollen är en av vår planets bästa uppfinningar. I begynnelsen avgjordes racketlon i fullängdsmatcher, vilket gjorde att en omgång tog två helger. Först två grenar ena helgen, sedan resterande nästa helg. Nu har grenen förfinats och man kör ensets-matcher till 21 i samtliga grenar.
Och det kluriga är att du kan vinna tre av grenarna med 21–17, men förlora den sista med 0–21 och därigenom förlora mötet! Bollräkning gäller, alltså. I slutet på november och början på december avgörs VM i racketlon i Stockholm. Nu har sporten blivit riktigt populär och det finns utövare som behärskar alla grenar till fullo. Med andra ord: Racketlon och triathlon har jag prövat på, men jag har svårt att se mig i en heptathlon eller decathlon.

Defensivspelandets sköna konst

Har du svårt för defensivspelande fotbollslag eller ”deffande” pingisspelare? Blir du närmast traumatiserad över att se en fyrbackslinje lika disciplinerad och koordinerad som en nordkoreansk gränspatrull?
Sluta läs inom kort.
För här kommer en oförbehållsam och genuin hyllning till lag eller spelare som just nu – i mina ögon – bemästrar den konsten till fullo.
Tanken att skriva de här defensiva raderna infann sig redan på söndag lunch och ännu timmar före avsparken i matchen mellan två erkänt defensivt duktiga lag. Jag hade på känn att ett av dem och tillika med vårt närmaste allsvenska lag, Gefle, skulle kunna hålla sitt defensiva kodlås utom räckhåll för AIK.
Visst gjorde man det!
Och som man gjorde det!
Jag såg i och för sig inte matchen själv, men det gjorde Stisse Åberg, sportchef och krönikör på Gävle Nyhetsbyrå. Han satte ord på gästrikarnas försvarsmanual efter 1–0-segern och det jag ser framför mig när jag tänker på Gefle och fotboll: ”Det spelar ingen roll vilka besvikna referat eller åsikter som skickades ut från Råsunda – det var inte en match där Gefle IF sparkade iväg bollen i panik och utan tanke.
Det gör man nästan aldrig numera.
I stället finns det en märklig men total hängivenhet i försvarsspelet, och ett allt bättre passningsspel som gör laget till den där påfrestande motståndaren som de övriga allsvenska lagen tydligen aldrig verkar bli av med.”
Om det är tränaren Pelle Olssons fotbollsfilosofi som sätts på pränt eller om Gävlelaget helt sonika spelar strikt utifrån sina resurser, det bryr jag mig inte om. Jag tycker bara det är häftigt att ett lag kan prestera sådan disciplinerad försvarsfotboll.
Nu handlar ju onekligen fotboll inte enbart om försvar. Men emellanåt ger Pelle Olsson sin vita armé anfallsorder. Och så petar laget in en boll – eller två – då och då.
Och klarar sig kvar i allsvenskan.
Det finns en annan idrottslig defensivkonst som jag också fullkomligen dyrkar. Det är den inom bordtennisen. En av världens just nu främsta så kallade def-spelare heter Joo Se Hyuk och kommer från Sydkorea. En sekvens på youtube visar hur världselvan terroriserar världsettan Zhang Jike med underskruvade slag. Jike försöker tålmodigt nöta på med överskruvade slag och en och annan stoppboll, men blir allt som oftast ivrig och slår bort sig. Precis som Gefle lägger Hyuk in offensiva attacker som överumplar.
Lika osannolikt som det är att Gefle ska vinna allsvenskan med sin spelstil och resurser är det att Hyuk ska bli världsetta. Likväl är det en njutning att se både asiaten och gästrikeelvan lira.
Jag – utan att sätta några som helst likhetstecken mellan ”deffarna” Gefle och Hyuk och mig – praktiserar samma taktik i kortspelet Plump. Alltså spelet där man ska värdera sina kort och begära antal stick, givar, man tror sig kunna ta. Jag gillar att deffa, säga noll eller ett stick.
Motspelarna säger ofta att det är tråkigt och enkelt. Jag säger att det är lika svårt som att spela offensivt.

Fett- och sockerskatt?

I välfärdsstaten Sverige med de allt fetare invånarna diskuterar vi rot- och rutadvrag som ska massera svenska ekonomi så att finansflödet ska komma igång och bli lika graciöst och framfusigt som Usain Bolt.
Och samtidigt få den svarta arbetsmarknaden att minska och inte påminna allt för mycket om det epo-dopade och fuskande finska skidlandslaget en gång i tiden.
Bland annat snickare, elektriker och vvs-branschen ska gödslas. Ja, till och med läxläsning ska kunna ge rotavdrag.
Jag lägger i den här krönika absolut inga ideologiska värderingar på det, men jag kan sträcka mig så långt som till att jag tycker att det finns andra samhällsproblem som i ett längre perspektiv tangerar dem.
Som den volymösa fetma som sprider sig som inlandsisen genom hela de svenska – och västerländska – folklagren.
Rapport efter rapport visar att vi blir allt större och tyngre, för att inte säga abnorma. Folkhälsoinstitutet varnade nyligen för våra kostvanor och på denna tidnings ledarplats noterades häromlördagen att gävleborgaren bokstavligen tar allt mer plats.
Med andra ord: Flera av våra barn, vår framtid, är uppenbarligen på väg in i en dödsfälla som är gillrad med gigantiska läskedrycksflaskor, överdimensionerade chipspåsar och sockerstint plockgodis i var och varannan galleria.
Jag bara undrar: Varför. Reagerar. Ingen. Kraftfullt.
Ok, en och annan gör det, men sånt som inte syns i BNP:t, bruttonationalprodukten (måttet på den totala ekonomiska aktiviteten i ett land under en tidsperiod) är väl inte festligt nog att lyfta som en het politisk fråga.
Visst, det diskuteras fettskatt.
Ja, men inför den, då, med samma självklarhet som rotavdraget.
Visst, det diskuteras sockerskatt.
Ja, men inför den, då, med samma självklarhet som rutavdraget.
Jag intervjuade skidornas förbundskapten Ulf Karlsson för 20-talet år sedan. Då var han i friidrottsbranschen. Han bekymrades över att barnen då, än värre är det förstås i dag, inte alls i samma utsträckning kunde stå på händerna. Eller inte kunde jogga tre kilometer under en viss tid, med samma självklarhet som barnen kunde göra 30 år tidigare.
Det är förstås inte behovet av att kunna stå på händer i tre minuter eller springa tre kilometer på under tolv minuter det handlar om. Det handlar om att inte vår framtid ska gensera totalt och dö i förtid.
Av välfärdsister runt våra magar och i våra kroppar.

Man undrar

I dagens Ljusnan och Söderhamns-Kuriren talar domaren Håkan Sjösten ut om domslutet i bandyfinalen i söndags där han underkände ett vad det verkar helt riktigt mål. Han medger i intervjun att det "kanske var mål"! Han bedömer det procentuellt 60 procent mål, 40 procent icke mål. Dessutom säger han att det inte var han som dömde offside utan linjedomarkollegan.
Man häpnar över uttalandet! Dels bör han väl vidhålla att domslutet var fattat och att målet dömdes bort, dels bör han väl stå på linjedomarens sida.
Håller inte domarskrået varandra bakom ryggen?

Bara sport

Var det en domarmiss Bollnäs föll på?
Kanske det.
Det blir så när det är domare inblandade i bedömningssporter. Här bedömde domarteamet att det var offside och därmed borde historien vara slut. Visst följer emotionella och känslomässiga utspel kort efter en SM-final, men sen måste det vara slut. Nu blir väl domare Sjösten förmodligen bombarderad med hat och hot under några dagar.
Oavsett vad han kommer fram till efter att ha sett matchen i repris rannsakar han sig själv och sitt teams insats.
Det är nu bara att säga grattis till Sandviken som vann. Sättet de gjorde det på gjorde förlusten för bollnäsare brutal, men så bister är idrottens vardagsrealism.
Tänk på en annan som har Boltichjärta... Det är hårt åtgånget efter en bister säsong.

Man undrar

När jag kokar ner världens stora händelser som mött oss (i media) den senaste tiden undrar jag: Hur fan har människan kunnat bli så jävla korkad? Krig i Libyen på grund av en galen beduin och kärnkraftsverk i ett av världens mest jordbävnings- och tsunamidrabade områden.

Ack Värmeland

Jag kommer alltid att vara värmlänning och jag kommer alltid att känna mig som värmlänning. Visst känner jag mig hemma i Hälsingland, men den här tiden varje år, när Färjestad spelar slutspel, bultar Värmlandshjärtat lite extra. I kväll slår de ut Brynäs, ta det som ett löfte.

Ok, då kör jag igen

Bortbloggad ett tag har jag varit men nu finns det så mycket som vill ut att jag kör. Valet och den politiska frustration som drabbat Sverige, till exempel, går att säga mycket om. Det kommer jag att göra här. Så häng med!

Dansant

Jag nådde ett visst stadium av dansant tillstånd i lördags. Så till den grad dansant blev jag att jag inte hittade skorna när jag skulle lalla till bussen klockan 01.15. Därför fick jag ta lackskorna som utgjorde en del i maffiatemat som festvärdinnorna så lyckosamt initierat på sin födelsedagsfest. Skorna återbördades tre dar senare. Jag hade placerat dem så noggrant under en bänk i lokalen.

Kör igen

En minut kvar och spelet böljar.

Färjestad håller undan och gör dessutom 2-0 i tom Brynäskasse. Tid: 19.54. Målskytt: Dominik Granak

Slut: Brynäs-Färjestad 0-2
Värmlänningarna kan åka till Karlstad med en blytung seger och 1-0 i matchserien som avgörs i bäst av sju.

Tidigare inlägg