Svårt säga nej till bollar och bufféer

Jag sa nej, eftersom det utifrån min 53-åriga kropps fysiska status var det enda rimliga – men det blev ett ja. Det kanske inte var ett ja med livet som insats, men en hjärtinfarkt, en eller ett par illa åtgångna eller i värsta fall brustna hälsenor låg åtminstone i potten. Jag ska strax berätta vad det var jag borde ha tackat nej till.

För att ni ska förstå: Ni vet när magen har börjat kurra och signalera ”ge mig lunch” och man plötsligt står framför en dignande lunchbuffé där det mesta är lite extra gräddigt och kryddat med smakförstärkare och man lastar på en rågad portion av köttbullar, potatisgratäng och, mest för syns och samvetes skull, några fåniga tomatskivor och en liten slev bönor?

Så långt är allt okej, för det må väl vara hänt att någon gång unna sig ett skrovmål. Men det är när man väl pytsat in första tallriken som resonemanget om att ta lite till inleds i hjärnan. ”Nej” säger jag till mig själv. Ändå reser jag mig och går och tar lite till! Jag går alltså och tar några köttbullar till trots att magen står i fyra hörn, bara för att det smakar så jäkla gott.

På samma sätt vände jag resonemanget en sensommardag när jag blev tillfrågad om jag ville göra debut i sporten på allas läppar, padel. Jag borde förstås ha tackat nej. Låt vara att jag några dagar tidigare, i all enkelhet, i strumplästen hade provat några slag – jag insåg i alla fall att det skulle bli något helt annat och närmast hälsovådligt att dra på sig den tajt sittande bollsportsklädseln och köra en timme med garvade lirare. Mina 0,120 ton och 190 centimeter, som hade legat i träda från bollsportsaktiviteter de senast tio åren, skulle förmodligen protestera rejält.

Men så började jag diskutera med mig själv, väl medveten om att bollsporter är oslagbart roliga. Parallellt började de rutinerade padellirarna med abonnemang och tvåtusenkronorsracketar varudeklarera sporten som ”inte lika fysiskt påfrestande som badminton och squash” och med löfte om att ”vi tar det försiktigt”.

”Ja, okej, då.”

Och, vips, så hade nejet blivit ett ja.

A och o vid de flesta idrotter med en boll involverad är förstås ordentlig uppvärmning, allt för att undvika att belasta vårdapparaten i onödan. En kvart in i spelet höll min lekamen, till min stora förvåning, fortfarande ihop och jag flinade. Det finns inget roligare än sporter med en boll inblandad, noterade jag.

Jag rörde mig som om jag hade dykarskor på fötterna och det knakade och knastrade betänkligt i olika kroppsdelar när jag jagade bolluslingen och självklart smärtade det i leder, muskler och senor när jag ramlade ur sängen dagen efter. Men jag hade likväl fått mersmak för en ny bollsport som är lika oemotståndlig som god mat.

Slutsatsen blir: Ät lagom, motionera regelbundet.