Bästa vännen är död
Vi skulle gå ut på en promenad, Grynet, hennes hundkompis Milla och jag, när det plötsligt började skjutas i skogen. Det var skytteklubben som hade intagit övningsbanan så vi valde en annan promenadväg eftersom Grynet var rädd för smällare, raketer och skott.
Vi gick ut på åkern i stället och som vanligt var Grynet inte kopplad när vi gick åt det hållet. Men i stället för att följa med och lockas av den godisbit jag hade med till henne vände hon hem och - trodde jag - gick till terrassen för att vänta på oss. Men det gjorde hon inte. Hon blev så skraj av det allt mer tilltagande skjutandet att hon rusade ut på vägen och blev påkörd.
Trots skadorna sökte hon sig instinktivt hem mot huset, men hundratalet meter före tomten ramlade hon ihop och dog. Våra goda grannar var snabbt ute och hjälpte till och då en av dem är djurskötarutbildad gick det snabbt att komma fram till att hennes liv gick inte att rädda.
Det är lätt att anklaga sig själv för att ha brustit i omdöme, men som den vinthund hon var ville hon ju sträcka ut sig och släppa lös sin muskulösa greyhoundkropp.
Uttrycket att hunden är människans bästa vän stämmer onekligen.
Omtankar.