Analogt, tidlöst – och makalöst

Cirkus Brazil Jacks kolonn svepte just genom Hälsingland – Söderhamn, Bollnäs, Ljusdal och Hudiksvall i kväll. Efter många år utanför tältduken tog jag mig äntligen tid att kliva innanför. Jag upptäckte till min stora glädje att tiden i manegen i stort sett stått stilla.
Jag minns cirkus med välbehag från det att jag som tioåring sörplade cola i självaste François Bronetts vagn när klassiska Circus Scott gjorde stopp i Karlstad. Jag fick följa med min tidningsskrivande mor som hade fått chansen att träffa cirkusdirektören. Kanske var det colan i den ståtliga cirkusvagnen mer än mötet med Bronett som fängslade tioåringen i mig den gången?
Men jag minns också mötet med clownerna, enhjulingsåkarna och de hisnande trapetsartisterna när vi efter mötet med Bronett vek undan tältduken och tog plats. Dofterna som spred sig, sågspånet som sprätte och svetten som stänkte etsade sig djupt fast i mig.
Femtontalet år senare satt jag på gamla Karlstadsregementet, I2, och intervjuade samme Bronett. Jag var en av de sista som fick en intervju med direktören. I Monte Carlo året därpå, på en cirkusgala, avled han. När jag i tisdags tog plats i tältet på Gamla IP i Söderhamn spelades självklart minnesbilderna upp igen. De kommer att göra det varenda gång jag ser en cirkus.
Jag kan inte säga att cirkus Brazil Jack är häftigare än Circus Scott och andra cirkusartister. Brazil Jacks artister gör absolut inte fler volter på hästryggarna än andra, deras clowner drattar inte på ändan med större finess och har inte större näsor och större skor än andra clowner och deras balansartist staplar kanske inte och håller balansen på fler lådor än andra artister och deras muskelfenomen utför inte mer häpnadsväckande nummer på sin stång än andra gör. Och jonglören har inte fler bollar ... och så vidare.
Men bara att de gör volter på hästryggarna är i en mening helt makalöst och blir allt mer och mer osannolikt i vår stillasittande digitala tid, där byxomfången på många av oss i väst växer, parallellt som vi blir allt mer obekväma i våra kroppar. Och bara att höra barnen kikna av skratt när Jacks clowner clownar sig får mig att le. Och spänstartisterna får mig att häpna; samtidigt som den ena av artisterna håller sig i 90 grader rakt ut från stången, ställer sig den andra på bröstkorgen. Att det går att göra sådant med kroppar? Jag gapar av förundran och rätar på min trilskande rygg.
Det ser alldeles säkert ut ungefär som det gjorde på Bronetts Circus Scott-tid. Men det kommer nya generationer som behöver få sig ett gott skratt, häpna och glömma den digitala vardagen.