Klart man blir förbannad. Klart man tappar tålamodet. Klart topplocket går. Klart fjärrkontrollen får sota.

Det inträffade under Tipsextraepoken på tidigt 1980-tal och får tillskrivas ungdomlig dumhet i kombination med alltför dogmatiskt supporterskap. Jag var bara en oförståndig fotbollssupporter med bristande impulskontroll. Varken förr eller senare har föremål runtomkring mig fått ta smällen för en förlust. På sin höjd brukar jag utstöta gutturala läten i med- eller motgång. När jag gör det hemma i tv-soffan undrar min sambo: ”Vem pratar du med?”

Men det är nåt speciellt med äkta supporterkärlek. Jag hyser den bara genuint till tre lag: Färjestad i ishockey, Ipswich i fotboll och Boltic i bandy. Därför var ett besök i den brittiska staden Ipswich för tolv år sedan knappast förvånande. Där och då tror jag att jag hittade kärnan i en sund kärlek till ett lag, klubb eller förening. Min brittiska värd, en till formatet väl tilltagen och genuin Ipswichsupporter sedan barnsben, var vid min ankomst en jollrande småbarnsfar. Han välkomnade mig till England med en stadig näve.

Fem timmar senare, med iskalla nordsjövindar och iskallt nordsjöregn vinande och piskande in mot arenan Portman Road, sitter min värd och jag alldeles intill sidlinjen, så nära avbytarbänkarna man kan komma. Iklädda halsdukar är vi, tillsammans med 20000 andra, med i matchen på ett totalt hängivet sätt. Vi är som uppslukade.

Jag tror att entusiasmen för Lagen ska avta med åldern. Men tolv år senare, förra veckan, på god väg mot 52-årsstrecket, sätter jag mig ensam i bilen och åker Söderhamn-Gävle för att följa mitt Färjestad i kaffekampen mot Brynäs i SHL-hockeyn. Det är mörkt, det är torsdag, det är femton mil tur och retur och det är en match som inte betyder lika mycket för värmlänningarna som för gästrikarna. Ändå finns ingen tvekan. Jag. Ska. Ner.

Varför åka till ett regnigt England på 40-årsdagen och se på brittisk arbetarklassfotboll i näst högsta ligan och varför bila ensam till Gävle för att se en vissen – jo, Färjestad förlorade – hockeymatch i januari? Jag ser det som en hobby som vilken som helst, där en samling nördiga figurer samlas för att gemensamt se sitt lag. Vi lever oss in i det för ett par timmar, vi glömmer restskatter, vildvuxna gräsmattor, vedhögar och den omålade fasaden. Vi umgås, pratar, frustreras, gastar några mindre väl valda ord och tycker att en offside inte är en offside, och att ett godkänt mål borde ha underkänts.

Sedan återgår vi till vardagen.