Hej igen!

Sex veckor sedan senast. Hur mår ni? Är ni fria från den där kinesiska inkräktaren som nästlat sig in i alla våras liv psykiskt och i somligas liv även fysiskt? Och är ni fria från konspiratoriska teorier på sociala medier kring vad inkräktaren egentligen är och var den egentligen kommer ifrån? Hoppas det. Mig har ingendera kommit åt.

Det här skulle förstås kunna handla om de där virusdropparna som med en blomsprutas precision har duschats över hela världen, men håll med om att vi i alla bemärkelser fått en överdos av dem? Det får bli några rader om Lollie i stället. En ganska fin och rörande hittehundshistoria som gör sig väl så bra i tider av global uppgivenhet och verbala över-Trump.

Knappt hade far somnat in så var det dags att ta adjö av hunden Milla. Efter henne, en belgisk vallhundsflicka av rasen tervueren, skulle vi minsann inte ha någon ny hund på ett bra tag, resonerade min sambo och jag.

Undertecknad resonerade på det sättet längre än henne ... Hon började allt oftare och mer entusiastiskt be mig titta på bilder på hundar på olika sajter. Det var bilder från organisationer som tar hand om övergivna hundar. ”Jo, då, visst är den stilig”, tillstod jag, ”men vi har ju kommit överens om att avvakta.”

Hon medgav att så var fallet. Men det dök ständigt upp nya bilder och min yngsta styvdotter, djursjukvårdare till vardags, blev allt mer engagerad och insyltad i hundresonemanget. Plötsligt var det hundar med namn. En Lola var allt mer frekvent uppe till diskussion.

”Kom, Klas, och titta på den här! Visst är hon fin?! Och läs om henne, hon verkar ju helt fantastisk! Och kolla filmen! Titta när hon stoppar nosen i armhålan på sin spanska husse!”

Så, plötsligt, hade en intresseanmälan gjorts på Lola. ”Mmm ...” muttrade jag. Det var inte tu tal om att det var en stilig spansk gatukorsning som i ord, bild och film presenterades på ett sätt som fick mitt dittills så idoga försvar att rämna. Ett tårdrypande resonemang en senvinterkväll resulterade i att jag kapitulerade.

Så, den 22 maj 2018, tittade en vinthunds-, schäfer- och terrierblandning förundrat ut ur en bur på Arlandas terminal 5. Ett par olivsvarta ögon tittade lätt nyfiket på sin blivande matte och husse. Jag. Var. Såld.

Sedan dess har denna tik från Alicante vuxit sig allt starkare både fysiskt och psykiskt. Vi kan än i dag fundera på vad hon kan ha varit med om som liten valp. Vi vet inte mer än att hon är i runda slängar tre år, att hon hittades av vänliga själar som tog henne till ett hundhem, som i sin tur placerade henne i ett olämpligt spanskt hem, varpå hon togs omhand av hundhemmet igen för att slutligen hamna i Hälsingland.

När hon nu hoppar upp i soffan, tittar djupt in i våra ögon och låter sig klias på magen och under hakan, är ingen gladare än jag att vi tog hand om Lollie som är hennes nya namn.