Jag njöt! Ännu 40-talet år senare sitter minnet lika kraftfullt som ett yxhugg i en grindstolpe. Vilken föreställning det var minns jag inte, det spelar mindre roll. Det fascinerande var, och är än i dag, att få se teater live – livs levande. Som tonåring hade jag högst sannolikt en hel del annat i skallen, men det som utspelade sig framför mig där och då var magiskt. Det. Hände. Där. I. Nuet.

Minnet dyker upp efter att nyligen ha läst ett inlägg i coronadebatten i en kvällstidning. Ämnet: digitala evenemang kontra liveevenemang. Ena sidan menade att de digitala är väl så bra och något vi troligtvis får leva med en lång tid framöver. Den andra hävdade bestämt motsatsen: Kulturyttringar ska upplevas på plats!

Oavsett vad så måste vi helt sonika gilla det digitala läget under en extraordinär tid. Men för mänskliga sinnen blir det torftigt och kargt, om ni frågar mig. Att få dela upplevelser med personer på plats slår allt, oavsett om det är femtiotalet vernissagebesökare på den lokala konstutställningen, hundratalet i en fullsatt teatersalong eller tusentals andra på en konsert- eller idrottsarena.

1984 satt jag på Stanford stadium i Los Angeles och följde OS-fotboll mellan Brasilien och Västtyskland. Arenan kokade av amerikaner som hade fullt sjå att mula i sig gigantiska mängder popcorn, tippa i sig ohemula mängder amerikansk kolsyrad läsk och, inte minst, försöka begripa sig på den märkliga sporten fotboll, väsensskild den amerikanska. Ljudnivån, atmosfären, sorlet, dofterna och spelet från framtidens lirare … Vi var 90 000 som delade upplevelsen.

Liveevenemang på plats har dessutom den charmiga egenskapen att allt kan hända. En sträng kan gå av, sjukdom eller skada kan ställa till det – eller en replik kan försvinna. Vi hoppar fram cirka 20 år, lämnar de olympiska spelen och kliver in på Dramatens stora scen igen, där Solveig Ternström befinner sig. Vi är mitt i föreställningen när Solveig, en av Sveriges mest erfarna och rutinerade skådespelare, plötsligt stakar sig. Sufflösen hjälper henne och hon hittar replikerna igen. Publiken drar en gigantisk lättnadens suck. Men plötsligt tappar hon texten igen. Nu är den spårlöst försvunnen. Hon finner sig snabbt, avbryter föreställningen och vänder sig till publiken och förklarar att hon har tappat manuset. Hon tvingas hämta ett häfte och läsa innantill. En mardröm för henne, men för oss i publiken ger det bara en hint om hur komplex, sårbar och på något märkligt sätt fascinerande livs levande evenemang är. Måtte vi snart få uppleva idrott och kultur på plats igen.

Klas Örnklint