För att ni ska förstå: Ni vet när magen har börjat kurra och signalera ”ge mig lunch” och man plötsligt står framför en dignande lunchbuffé där det mesta är lite extra gräddigt och kryddat med smakförstärkare och man lastar på en rågad portion av köttbullar, potatisgratäng och, mest för syns och samvetes skull, några fåniga tomatskivor och en liten slev bönor?

Så långt är allt okej, för det må väl vara hänt att någon gång unna sig ett skrovmål. Men det är när man väl pytsat in första tallriken som resonemanget om att ta lite till inleds i hjärnan. ”Nej” säger jag till mig själv. Ändå reser jag mig och går och tar lite till! Jag går alltså och tar några köttbullar till trots att magen står i fyra hörn, bara för att det smakar så jäkla gott.

Men så började jag diskutera med mig själv, väl medveten om att bollsporter är oslagbart roliga. Parallellt började de rutinerade padellirarna med abonnemang och tvåtusenkronorsracketar varudeklarera sporten som ”inte lika fysiskt påfrestande som badminton och squash” och med löfte om att ”vi tar det försiktigt”.

”Ja, okej, då.”

Och, vips, så hade nejet blivit ett ja.

A och o vid de flesta idrotter med en boll involverad är förstås ordentlig uppvärmning, allt för att undvika att belasta vårdapparaten i onödan. En kvart in i spelet höll min lekamen, till min stora förvåning, fortfarande ihop och jag flinade. Det finns inget roligare än sporter med en boll inblandad, noterade jag.

Slutsatsen blir: Ät lagom, motionera regelbundet.