I skalden Frödings spår

I tider av korta, hastiga och oreflekterade utspel på sociala medier, ofta i affekt i stridens hetta, är det en fröjd att läsa Kåserier av Gustaf Fröding publicerade i Karlstads-Tidningen 1885–1891.
De är långa, mustiga, finurliga och välskrivna. Fröding (1860–1911) är kanske för de flesta en briljant skald – bortglömd hos yngre generationer? – men han var också Karlstads-Tidningens, KT, både frilansande och faste medarbetare under perioder. Arbetet på tidningen var för Fröding ett nödvändigt ont för att få ihop pengar.
Han berättar om tiden på redaktionen under sent 1800-tal: "Jag var just icke vid den tiden invärtes någon glad skämtare, utan snarare en tungsint och sjuk grubblare, som måste göra sig lustig å dragande kall å ämbetets vägnar, ehuru något litet av ungdomlig pojkaktighet kanske ännu levde kvar och vaknade upp i mig, när ett eller annat löjligt infall fick makt över mig."
Det politiska läget under hans resor är kusligt likt det vi ser i dag. Han skriver i en artikel publicerad den 29 januari 1887, skriven i Berlin: "Som den politiska spänningen dag för dag blir allt starkare och situationen alltmer invecklar sig, fäster sig den allmänna uppmärksamheten med allt större intresse vid de stora verldsscentra, der folkens öden för framtiden ska afgöras".
I samma krönika byter han snabbt ämne och reflekterar över tyskarnas förkärlek för mat och dryck: "Jag har nog haft en tämligen hög föreställning om tyskarnas förmåga att äta och dricka, men hvad jag här såg, öfvergick sannerligen mina vildaste fantasier." Han avslutar samma text: "När jag uppsvullen af mat och vimmelkantig af öl ändtligen kom i säng, tyckte jag att jag tillbragt en mycket angenäm afton och att det är en stor ära för Karlstads-T:en att ega en af kejsar Wilhelms umgängesvänner bland sin stab."
Inte sällan rapporterar han med humor och lite vassa nyp för värmlänningarna. Den 5 mars 1887 vid ett besök i Vatikanen skriver han: "Påfven ser ut som en gammal käring och har ett visst slägttycke med fru X derhemma i Karlstad. Han var klädd i kjol liksom större delen av det katolska presterskapet och liksom det svensk-lutherska vid högtidliga tillfällen."
I en krönika från mars samma år kommenterar han än en gång världsläget som bekymmersamt. Den 12 mars står att "vi lefva i en märklig tidpunkt, full av underbara företeelser" men att "många finnas, som tro, att verldens slut är nära. Jordbävningar braka genom världen. Krig och örlig (ung: krigstjänst) och rykten om örlig vråla hotande från alla håll. Andarne knacka sina hemlighetsfulla varningar i dansande bord."
Vad skriver vi om världsläget om ytterligare 130 år?

Svårfunna ädla varor

Slurp!
Jag drar försiktigt upp stöveln ur den dyngsura norska myrmarken för att inte bli stövellös, tittar vänster, tittar höger, synar marken under en hukande granruska och under en hårt väderpinad fjällbjörk. Inga hjortron. Femlitershinken är tom. Stegar vidare på myren, förhoppningsfullt spanande efter de åtråvärda bären. Butikspriset i Norge: 300 kronor kilot.
Några dagar senare:
Plums!
Jag landar en aptitlig spinnare alldeles bakom en sten i en lugnare del av den för årstiden ovanligt strida Trysilälven som när den rinner in i Sverige byter namn till Klarälven. Förväntningarna är enorma, för att inte säga gigantiska. Ska jag kroka den första ädelfisken sedan det lyckade fiskafänget i Jämtland på sent 1990-tal? Snart, intalar jag mig, kommer spöet att böjas och kilosfisken landas. Men, nej ... Nytt kast: Älvens krafter suger tag i draget som sveper av ett stort område. Tiden stannar för ett ögonblick ... Nu! Nej. Bottennapp. Kanske är älven för ström? Kanske är tidpunkten, tidig eftermiddag, fel?
Ännu några dagar senare:
Slurp!
Sätter stöveln i ny myrmark på jakt efter de eftertraktade bären, nu på 1000 meters höjd över havet. Och där, ett alldeles moget hjortron. Och ett till, och ännu ett och ett fjärde. Lyckan är fullkomlig. Med varsam hand lirkar jag dem från sina fästen och placerar dem försiktigt i hinken. Sedan slut, inte ett bär. Jag vänder mig mot solen, låter bären rulla ner i munnen och trycker sönder dem med tungan mot gommen. Tiden stannar.
Dagen därpå:
Plums!
Nytt vattendrag, som skulle platsa i vilken fiskebroschyr som helst. Lugnare flöde. Bättre fiske? Jag har ändrat betestaktik sedan förra turen och har gått från ljusare spinnare till en aningen mörkare men med en lockande orange tofs på. Prövar ett kast, ett till och ett till. Nej, ingen fisk. Prövar ett backhandskast för att landa draget alldeles i början på ett strömt parti. Det rasslar till och draget landar i en björktopp.
Jag börjar det klassiska fiskarresonemanget med mig själv: Är det för ljust? Fel drag? Är flugfiske lösningen? Eller mete med mask? Har jag skrämt bort fisken efter det skeva kastet upp i trädtoppen? Tiden går. Kastvinklarna ändras. Landar draget i en grantopp. Misströstar. Börjar tänka på mat, en kall pilsner och ger upp.
Dyra bär och ädla fiskar är svåra att få tag på. Men stunden i naturen – tystnaden, lugnet och fridfullheten – väger upp den knapra fångsten. De mentala avlagringarna av krav, måsten och vardagsgöromål som byggts på under ett år rinner av mig. Klarsynt och rensad återvänder jag till vardagen, låt vara utan fisk och hjortron. Det gör inte så mycket.

Kan nån, kan Ken Loach

"Nej", artikulerade jag klart och tydligt under en kaffepaus på jobbet i våras, "jag har inte sett Star wars-filmerna, Sagan om ringen-trilogin eller Harry Potter-fantasy-rullarna."
Möjligen såg jag som nio-tioåring fragment av första Star wars-rullen under sent 1970-tal. Men, nej.
Jag upprepade frasen under en filmdiskussion sent denna midsommarafton när ett större sällskap av mer eller mindre alkohol-, sill-, färskpotatis- och tårtstinna vänner runt ett bord förundrades över mitt cineastiska tillkortakommande.
"Nej, jag har inte sett någon av dem och jag lockas inte av dem heller" inledde jag mitt försvarstal. För har man inte sett de filmerna, då måste man försvara sig. Denna afton broderade jag ut orsaken till mitt ställningstagande, för det är en form av ställningstagande.
Det handlar inte om att nämnda filmer är uselt gjorda, tvärtom. De har alla förmodligen snickrats ihop med den allra senaste tekniken. Men i spåren av de, till exempel, sju Star wars-filmerna har följt en herrans massa geschäft som seriemagasin, kläder och allehanda accessoarer som till exempel ljussablar, ja, en hel industri. Fram till och med mars 2016 hade filmerna genererat nio miljarder dollar! Lägg till det att efterföljarna Episod VIII (december 2017) och Episod IX (2019) knappast lär få entusiasterna att hålla igen på utgifterna. Samma sak med Harry Potter och Sagan om ringen – prylar till förbannelse – och dollar i massor.
Då ser jag hellre socialrealistiska duvningar som till exempel den nya favoriten "Jag, Daniel Blake". Med ömsom tårar av skratt och ömsom tårar av gråt satt min sambo och jag som förstenade en ljummen julikväll och bara förundrades. Den brittiske regissören Ken Loach har, enligt recensenterna, gjort sin bästa film någonsin. I filmen klär Loach av delar av det brittiska politiska systemet i bara underbrallorna och visar hur landets bidragssystem under Torypartiets år i regeringsställning luckrats upp.
Hayley Squires, som spelar Katie, och Dave John, som gör rollen som Daniel Blake, lär känna varandra efter att under ett besök på den privatiserade arbetsförmedlingen närmast ha förnedrats av sina arbetsförmedlare. De slår sig samman, stöttar varandra på den mödosamma vägen mot att hitta en gnutta livsgnista. De gör det utan pengar, utan hopp, utan mat och med sinande värdighet, i en tröstlös kamp mot statens snåriga och obegripliga byråkrati i ett virrvarr av lagar och regler.
Den här filmen borde alla politiker, tjänstemän, unga och gamla, vd:ar och arbetslösa, kort sagt alla, se. Ok, ni får se Harry Potter en femte gång, bara ni ser "Jag, Daniel Blake" sedan.

I Värmland vill jag helst leva, i ...

Det var en sommardag 2004. Jag vill minnas att hettan i Hudiksvall var påträngande och att både hunden och jag svettades och egentligen bara hade velat stanna för att lapa glass. Det gick inte. En anställningsintervju på Hudiksvalls Tidning kallade och jag var lite sen efter min fumliga körning i den obekanta staden. Svetten lackade och lackade och ...
Aldrig någonsin hade jag satt mina fötter i Hudiksvall. Hälsingland för mig var Loslimpa i Los. Den hade jag redan som ung prövat och fallit för, flytandes omkring på Lossjön med ett guppande flöte i fokus och en limpmacka med ett generöst lager smör och ost på, en armlängds avstånd bort. Säkert hade jag hört talas om ostkaka och spelmansstämmor och alldeles säkert hade jag stått på Tingvalla IP i Karlstad och tittat på när Boltic gav nåt klent lag från "östra Sverige" rejält med smörj i bandy.
Föga anade jag där och då att landskapet skulle komma att bli min hemvist och att jag skulle bo i det tretton år senare. Jag brukar tänka på det där när jag läser släktutredningar: Hur kunde person X 1932 hamna i staden Y? Det var inte konstigare än att jag nu gjorde försök att bryta nya mark i Hälsingland – för att försörja mig.
Det gick, som ni begriper, bra på intervjun. Minnena från den första sommaren är förstås oändliga. Åk dit, gör det, ta en bild där och intervjua den och den. Så en dag var det dags att bekanta sig med Sigge Hill. "Vem är det?" undrade jag och fick en introduktion i traktens Artist. Lite skamset funderade jag på om jag borde ha känt till honom. Kanske var han lika stor som Sven-Ingvars i Karlstad, bara det att jag hade missat... Sommaren efteråt dök nya vikarier upp. En av dem frågade: Var ligger Sigge Hill? Jag log.
Sommarvikariatet 2004 blev till ett nytt sommarvikariat 2005, fast nu på sportredaktionen. Det i sin tur övergick i mer eller mindre långa vikariat och nya bekantskaper och platser, ömsom division 4-fotboll på en före detta soptipp i Nordanstig, ömsom hockey i välfyllda Glysishallen; inte som Färjestads ishall, direkt, men tydligen fantastiskt med den lokala måttstocken.
I takt med att mediesituationen förändrades gjordes redaktionella omflyttningar. "Du ska till Söderhamn, Klas!" löd ordern. Just som de lokala företeelserna hade satt sig och jag visste vem som var vem, var det bara att bryta upp.
I stället blev det boende i Söderala och nya namn, platser och bekantskaper i ett nytt medielandskap. Häromdagen firade min sambo och jag tioårsjubileum i kommunen. Frågan är om det blir tjugoårsjubileum 2027? För i Värmland vill jag helst leva, i Värmland vill jag helst dö.

På tal om konsten att hålla tal

Har du stått där med handsvett och torr mun framför lärare, klasskamrater eller kolleger när du förväntas leverera en blixtrande presentation i ett ämne? Eller med samma fysiska apropåer framför gästerna på en 40-årsskiva där alla väntar sig en skrattsalveframkallande odyssé över födelsedagsbarnet?
Visst, tal/presentationer kan vara alldeles lysande, alldeles briljanta, men det är sannerligen en svår konst att lägga orden rätt. Själv fick jag en intervjukvart med popsångerskan och min stora ungdomsidol Kim Wilde på en Ålandsfärja för tiotalet år sedan. Jag fick total afasi, monumental tunghäfta, när jag skulle yttra de allra mest elementära fraserna på engelska. De. Var. Bortblåsta. För så kan det också vara: Tid och rum och stundens allvar kan få hjärnan att sparka bakut.
Ett verktyg för att nå en bit på vägen och göra talhållande till att "borsta tänderna" kan vara boken "Ted Talks – talarens ultimata handbok" av Chris Anderson. Jag tröskade igenom den 300-sidiga boken med stor glädje. Att bli en stor talare är visserligen inget man läser sig till, men verktygen Anderson ger är optimala – allt från grunderna, verktygen, förberedelserna och till stunden på scenen.
Tal kan lätt bli för långa. Anderson berör fenomenet tröstlöst långa tal med ett citat från den amerikanske presidenten Woodrow Wilson (1913–1921) som fick frågan hur länge han förbereder sina tal. Han svarade: "Det beror på talets längd. Om det ska vara tio minuter tar det två veckor att förbereda; om talet ska vara en halvtimme tar det en vecka. Om jag kan tala hur länge jag vill behövs ingen förberedelse alls. Då kan jag börja direkt."
Eller, för att ta ett annat träffande citat ur boken och som tillskrivs olika filosofer och författare: "Om jag hade haft mer tid skulle jag ha skrivit ett kortare brev."
Han ställer sent i boken den provocerande frågan: Varför ens hålla ett föredrag när jag skulle kunna mejla ut det till dem som förväntas finnas i publiken? Det skulle spara tid, lokalkostnad, resekostnad för alla inblandade och jag skulle slippa risken att komma av mig och göra mig till åtlöje?
Han blir inte svaret skyldig. Hans i unga år kritiska förhållningssätt till att både hålla egna tal och att lyssna till andras vänds när han kommer i kontakt med organisationen TED som började som en konferens 1984 där ämnena teknik, underhållning och design stod på agendan. I dag täcker TED allt från vetenskap till business. Andersson kallar det han upptäckte hos TED för "magi". Magin är den mänskliga överbyggnad som förvandlar information till inspiration.
Själv närmar sig stora delar av min vänskapskrets 50 år, varför jag får börja klura på vad jag ska säga på eventuella 50-årsskivor. Bäva månde ni alla femtioåringar!

Stod emot semlor och korvar

I överflödssamhällets tidevarv valde jag lite lagom obstinat att dryckesfasta under fem småkalla januaridagar. Det var ett sätt att späka mig ytterligare. För, den minnesgoda erinrar sig mina förra rader på detta utrymme (14/1) och berättelsen om en begynnande kamp mot vågnålens hastiga färd mot en bra bit över ett hundra kilo. Nu tog jag alltså fajten ett varv till och ersatte grönkålsbaserade sörjor med fastedrycker.
I en mening inget anmärkningsvärt, något som regelbundet görs av olika skäl världen över, men för en voluminös varelse ett test på moral och ståndaktighet. På intet sätt var jag novis i fastekonsten, ett smärre test gjordes på sent 1990-tal, men då i sällskap med min sambo. Nu inhandlade jag på eget bevåg ett färdigt fastepaket hos den lokala hälsokostbutiken och började en måndag.
Frukt- och grönsaksjuicer, fastete och buljong i mindre mängder regelbundet varje dag, nersköljt med vatten i valfria mängder, löd menyn. Jag lapade försiktigt i mig det första glaset med två deciliter äppeljuice. Efter en morgon utan det distinkta morgonkaffet med tillhörande mackor smakade det gudomligt. Men första fysiska smällen lät inte vänta på sig – kaffeabstinensen slog till med full kraft redan vid klockan elva: huvudvärk, lätt yrsel, olustkänslor och trötthet. Jag bläddrade i fastehäftet och såg att det strax var dags att stilla hungern med fem deciliter buljong, för att därefter i sakta mak under dagen inmundiga fastete, juice och grönsaksjuice med buljong, för att runda av den med ännu mera te.
Utan att på minsta sätt frestas av varken väldoftande lunchlådor på jobbet, mataffärernas prova på-charkuterier, semlor eller min sambos kokkonst till middag grep jag mig an dag två: en och en halv deciliter äppeljuice, en kopp te, mera juice, buljong, te ... Jag började få in en rytmisk rutin och en slags matklocka tickade i gång. Självklart doftade den nygrillade kycklingen så att snålvattnet rann, givetvis planerade jag första lättmåltiden efter fastan och givetvis funderade hjärnan var maten var. Men kroppen är makalös att anpassa sig, tänkte jag dag tre, den dag de mer erfarna fastarna hade varnat mig för en ohemul huvudvärk och att ett skri efter kolhydrater skulle slå till.
Parallellt som jag rent fysiskt accepterade sakernas tillstånd och skärpet kunde dras åt ett pinnhål hände det saker på det mentala planet också. Jag tänkte klarare och kände mig lättare i sinnevärlden.
Fast, det var inte tu tal om att yoghurttallriken med en halv skivad banan dag sex smakade pastoralt ljuvligt. För att inte tala om den vegetariska tacosen senare samma dag. Men jag tvekar inte att pröva fasta ännu en gång.
Det gjorde mig gott.

Dricker du avskrap från akvariet, Klas?

Vågnålen gjorde noll till över 100 med en hastighet som hade fått vilken gassugen sportbilsfantast som helst att jubla.
Jag jublade förstås inte. Jag äcklades över mina extra kilon, som sakta men säkert hade smugit sig på under ett antal år då regelbunden fysisk aktivitet hade legat i träda och max handlat om hundpromenader. Aldrig tidigare hade vågnålen nått så långt över 0,1 ton. Visserligen under flera år, men likväl förstod jag att nyårsdagen 2017 var en bra dag att leta rätt på bromsen i detta lunchbufférace – för det var det, det handlade om.
En kollega och jag på Karlstads-Tidningen gjorde ett tamt gå ned i vikt-försök för tjugotalet år sedan. Då handlade det inte om en massa överflödiga kilon, kanske ett eller ett par mjölpaket. Ja, jag brukar ta ett tvåkilospaket mjöl för att exemplifiera hur många extra kilon jag måste konka omkring på. Nu skulle paketantalet räcka för ett mindre bageri en hel vecka.
Kollegan och jag hittade någon flygvärdinnemetod som snabbt skulle reducera våra uppenbarelser med ett par kilon.
Dieten innehöll kålsoppa, kålsoppa och kålsoppa. Kålsoppa till förbannelse, alltså. Först dag tre fick vi komplettera soppan med ohemula mängder nötfärs och bananer, om jag minns rätt. Jag vet inte om det gav några märkbara resultat, men mentalt blev det måttligt intressant. Dag fyra slog jag kålsoppan i toaletten. Vi gav upp.
Nu handlar det inte om någon flygvärdinnediet, utan helt sonika att stå över de fem gudomliga pannbiffarna, de mättande potatisarna och den ljuvliga gräddsåsen på de förrädiska lunchbufféerna. Det handlar om att ersätta det eller andra gräddstinna lunchanrättningar med en kall, mixad soppa bestående av selleri, spenat, grönkål, äpple, ingefära och citronvatten. En kollega undrade om det var avskrapet från ett akvarium jag hällde i mig på lunchen.
Några dagar senare testade jag en ny variant, körd genom juicecentrifug, och innehållande: morot, grönkål, ingefära och spenat. Nu undrade en annan kollega om jag drack kranvatten från någon mindre bemedlad del av världen.
Om de mixade luncherna är goda? Nja, goda är väl fel ord. Pannbiffarna är ju inte dumma, alltså ... Men det handlar i längden om de stora frågorna: välmående och överlevnad. På kortare sikt: att komma i brallorna och skjortorna. Och, än en gång, det är absolut ingen regelrätt flygvärdinnebantning, för väl hemma lämnar jag dryckerna åt sidan och äter husmanskost. För bantning är bara trist och omöjligt. Om det vittnar följande citat av den tyske skådespelaren Kurt Grosskurth: "Den lättaste dagen under en bantningskur är den tredje, för då har man i alla fall redan slutat."

Skulle en nyinryckt rekryt bli kränkt?

Husdjur, schack och värnplikt, tre ämnen som av olika anledningar har berört mig lite extra de senaste veckorna. Husdjur för att vi har tre sköna fyrbeningar hemma, schack för att SVT:s Dox sände en utmärkt dokumentär om det norska schackunderbarnet Magnus Carlsen i veckan och värnplikten för att vi på en lunch häromdagen kom att prata om den.
Några kolleger fick bestämma ämnet åt mig och valde värnplikten. Eller lumpen, om ni så vill. Mellan 1901 och 2010 var det varje mans plikt – och en och annan kvinnas önskan – att tillbringa x antal månader i grönkläderna. Förutom en evinnerlig väntan på att något skulle hända när vi låg där bakom tältduken – vilket det sällan gjorde – handlade rekryttiden bland annat om att öva ålning medels hasning, gärna i lervälling, dra sambandstrådar, allra helst i ösregn, sitta eldvakt i kallaste och mörkaste december, skjuta välanvänd AK4 i storm, freda sig vid eldöverfall, gå soldatprovet, hitta på hyss för logementskramraterna och inte minst: äta ärtsoppa ur snuskburk.
Men så drog fredsvindar in över Europa och verksamheterna på de flesta regementena lades ned eller flyttades, ett efter ett. Mitt tillhåll, Lv6 i Göteborg, flyttades till Halmstad. I dag inrymmer många av regementsbyggnaderna, inte sällan ganska ståtliga byggnader, allt mellan boenden och affärer, bagerier och kontor.
Enligt ett förslag ska Sverige införa värnplikt igen från och med 2019. Men, och det var här vår lunchdiskussion tog fart, var ska de husera? Inte kan Sverige bygga nya regementen i ett huj. Vilka ska rycka in? Alla män och kvinnor? Ska en underbar blandning av vegetarianer, veganer, gluten- och laktosallergiker stå och slafsa ärtsoppa i en skogsglänta? Och hur kränkt blir en nyinryckt rekryt när en högröd furir gastar något om "dålig rakning", "osträckt överkast på sängen", "oputsade kängor", "usel träffbild på skjutbanan" eller "för sen givakt"?
Jag, förespråkare av fredliga lösningar, minns de 7,5 månaderna som sociologiskt intressanta och spännande. Det var en häxkittel av kulturer och klasser samlade på en liten yta. Vi skulle fås att dra åt ett och samma håll och samarbeta, en av grundtankarna med militärutbildningen. Än i dag, 27 år efter muck, undrar jag vad som hände med mina kolleger och vilka vägar deras liv tog? Vart tog han som under helgledigheten högg ihjäl en med kniv vägen? Vad hände med pedanten, vars skåp somliga förstås skulle välta upp och ner på när han var i full färd med att putsa upp glansen på kängorna? Eller han som bytte sängkläder maximalt tre gånger på 7,5 månad?

Skura trappen - en höjdare


Kära läsare! Det är dags att uppdatera topplistan över hushållsgöromålen som många – i en del fall helt oförtjänt – brukar kalla tråkiga och ledsamma. För det finns poänger med dem, jag lovar. Efter förra lördagens knäskurning av trappen är det dags att se över listan från 2011.
7. (7) Avloppsrensning i badrummet. Det är riktigt svårt att få denna syssla att kännas festlig, men den platsar helt klart ändå på listans sista plats. För hur tillfredsställande är det inte när man plockat isär rördelarna, fått loss en peruk och plötsligt ser hur vattnet flöda igen?
6. (-) Däckbyte. Att byta sulor på bilen går inte att komma undan i dessa tider, men det går inte att placera uppgiften högre än så här. För jag vet att något däck kommer att kräva slägga, brandyxa eller gummiklubba för att få loss. Och i regel är det kallt och blåsigt.
5. (6) Skura fönster. Klättrar en placering på fem år tack vare nya mirakeltrasor och dunderspray. Men får svårt att klättra mot medaljplaceringar eftersom det delvis sker via stege på hög höjd med överhängande risk att hamna i gipsvagga.
4. (-) Vattna blommor. Jag har alltid uppskattat blommor, inte tu tal om det, men det är mängden växter i huset som gör att det är en närmast plågsam uppgift när jag någon gång per året vattnar – eller inte vattnar – ihjäl någon växt – trots noggranna instruktioner om hur den ska skötas.
3. (5) Kattpottsrengöring. Att hålla efter katternas toalett är skrällen på medaljpallen. Efter att kattbeståndet har minskats från fyra till två, och nu består av två gossar som allra helst går på muggen utomhus, krävs inte så många insatser med kattspaden. Kostnaden för kattsand har dessutom sjunkit markant.
2. (6) Diska. En sprillans ny diskmaskin sköter jobbet hemma. Men handdiskning kan jag, sanningen att säga, sakna ibland. Jag försöker ta igen det på fester. Det kan vara alldeles utomordentligt skönt att fly högljudda festdeltagare som i takt med berusningen har fastnat i ideologiska låsningar och att i stället få dyka ner i diskbaljan.
1. (-) Knäskurning av trapp. Såpdoften är gudomlig och sprider sig så sakteliga i huset. Jag doppar rotborsten i det heta vattnet, skakar av överflödigt såpvatten och börjar varsamt och omsorgsfullt skura trappstegens hörn, ut över hela trappsteget och vidare in i andra hörnet. Med en torr trasa torkar jag av hela steget som blir skinande blankt! Jag beundrar det och njuter, innan jag går på nästa, nästa och nästa. Jag beundrar arbetet när jag torkat av sista trappsteget.
Bubblare: Göra ren köksfläkten. Ut från förra listan: Skura 175 kvm golv.

Det finns mycket kvar att ge när bensinen (nästan) är slut

När det känns stumt, omöjligt, plågsamt och fullkomligt ointressant på joggingturen, motionspasset på gymmet eller under cykelturen, då har du en väldig massa energi och ork kvar – innerst inne. Jag tänkte på de visdomsorden, som någon någon gång hade berättat för mig, en plågsam septemberlördag på två hjul i Italien.
Jag tänkte också på Paavo Nurmi, en legendarisk finsk löpare som gick bort 1973. Hans väsen präglades av sisu och envis ihärdighet och det sägs att han i sin träningsdagbok skrev att han hade fått blodsmak i munnen och att träningen därmed äntligen hade börjat ge resultat. Jag erinrade mig också Richard Parks. Hans extrema bedrifter visades i SVT:s program Extremsportaren i somras. Även Parks har alldeles säkert känt blodsmak i munnen. De båda gjorde mig – tack och lov – mentalt sällskap.
Jag, en överviktig man som stormar mot femtioårsstrecket, kan förstås rent atletiskt inte jämföra mig med dem. Men jag tänkte ofrånkomligen på dem en stekhet och vindstilla dag i italienska Toscana. Duon gjorde det lite lättare för mig när jag stod och hängde som ett kolli över en hyrd cykel. Där och då tänkte jag också på – förutom på styrkefenomenen – att "så jäkligt är det inte, du har faktiskt en hel del krafter kvar". Jag börjar detta cykeläventyr i botten på en ravin, när det var som absolut jävligast:
Tårarna rinner. Pisset längs med benet likaså. Det är djävulskt hett och alldeles vindstilla. Bromsar och flugor har blivit allt mer närgångna ju längre ner i ravinen jag har kommit. En hund skäller ilsket. Jag har cyklat fel och måste vända, vilken väg ska jag ta? Hinner jag undan hunden?
Det är en septemberdag tre mil från det svalkande Tyrrenska havet, när jag har försatt mig i den prekära situationen. Jag funderar mycket: Vad gör ödlorna om jag lägger mig ner och somnar? Gnager på mig? Har den lokala pressen löpsedeln "Svensk cykelturist hittad död i ravin" i morgon? Jag tittar på mobilen: Klockan är 14.30, täckningen obefintlig.
Det som började som en behaglig cykeltur förbi vingårdar, solrosodlingar och olivlundar och under pinjeträd ut på den toscanska landsbygden med lagom mycket uppför och utför har blivit riktigt obehagligt. Jag är skraj, där nere.
Det var i en av de pittoreska byarna, där jag hade stannat för att handla vatten och mat utifall turen skulle bli lång, som jag plötsligt insåg att jag hade hamnat utanför kartan som jag hade lusläst innan jag gav mig av från lägenheten i det trygga bostadskomplexet klockan 10.
Jag trampar ändå vidare med en dåres envishet. Frågar två kommunalarbetare om vägen till byn Tirli. "Cykla upp dit" säger de och pekar på en liten by, "sedan åker du Via Tirli (Tirlivägen) så är du framme. Det är en del upp och ner." "Tack" säger jag och ser framför mig en skön tur på två hjul under pinjeträd, mellan två byar på 500–600 meters höjd.
Jag trampar med lätthet utför, gör ett vägval. Kommer in på avstängd väg, vänder om, gör vägval och cyklar rätt – eller fel. Nytt hundskall. Det går mer utför, sedan djävulskt mycket uppför. Orken tryter, jag stannar för lite vätska, tilltugg och vila. Det bär iväg igen. Inte en människa syns till. Italienarna har väl siesta, tänker jag.
Tankarna far genom skallen. Jag tänker på SVT:s dokumentär om den walesiska extremsportaren Richard Parks som under ett år gjorde fem maratonlopp på fem dagar i peruansk djungel, cyklade 40 mil i Nepal, körde ett triathlon och avrundade med en skidtur till Sydpolen. Jag tänker på hur han plockade bort en plommonblå nagel för att kunna tävla vidare. Jag tänker på att någon har sagt att "när det känns som att du har gett precis allt, precis allt du har, då har du 85 procents kapacitet kvar". Jag anammar det, men skänker i samma veva också Paavo Nurmi en tanke. Finnen som blev en legend och utanför Finland nådde samma ryktbara status som tonsättaren Jean Sibelius och marskalk Gustaf Mannerheim.
Jag stannar och bokstavligen talat hänger över cykeln. Jag. Är. Helt. Slut. Bromsarna äter av mig för fullt. Kan inte stanna för länge. Iväg igen, lite utför. Tack. Får nya krafter. Tänker att jag har 85 procent kvar. Och så tackar jag än en gång Parks för hans inspirerande insatser. Hittar en plats utan kryp där jag kan lägga mig ner och hämta kraft. Jag gillar utmaningar, men inser också att jag inte är 20 år längre.
Jag tar mig vidare, gör ett nytt vägval och cyklar aningen mer stridslysten vidare. Bakom nästa krön måste väl byn Tirli ligga…? Nej, fan heller. Bara mer plågsamt och mödosamt uppför och riskfyllt och vådligt utför. Jag håller mig på benen när jag plötsligt ser en skylt: Tirli.
Jag ler. Vad jag inte vet då är att det är två timmar rätt uppför, upp till 580 meters höjd, innan jag når byn. Det gör inget så dags. Jag tror inte längre att jag ska bli löpsedelsstoff i den lokala pressen, än mindre hämtad av den lokala räddningstjänsten. Men cykelinsatserna blir allt kortare, jag släpar mig fram.
Ett nytt hundskall, två timmar senare. Det ÄR Tirli som ger sig till känna. En kilometer senare finns en restaurang. Jag beställer en blåbärskaka, en liter Coca-cola och en halv liter vatten och tippar i mig det med monumental aptit. Jag förklarar min vådliga färd för den förvånade restaurangägaren. Hon tittar på mig.
Jag tackar för mig, trampar vidare med vetskap om att jag har tio kilometer kvar, men att åtta av dem är utför. På asfalterad väg. En baggis.
Jag rullar in på hotellområdet och konstaterar att jag nog har åtminstone femtio procent kvar av orken. Bra att veta till nästa gång. Det är inte tu tal om att jag gick stärkt ur den här färden.

Lite italiensk själ mot bokhyllor!

Visst är det svårt att tycka att livet är knivigt när man sitter på en italiensk vingård och tittar ut över olivlundar och snart skördeklara, dignande druvklasar i 30-gradigt Medelhavsklimat med ett soldränkt Tyrrenska havet i fonden.
Visst är det svårt att erinra sig köplats nummer 191 i myndighet X telefonkö när man i nämnda miljö får smutta på gårdens egna vita vin, nafsa på en bit ost och en bit bröd på vilket gårdens egen olivolja droppats och några saltflingor strötts.
Visst är det fullständigt osannolikt att ens snudda vid den till vardags molande tanken på den ännu efter nio år i Hälsingland otätade glipan bakom diskbänken när guiden dukar fram toscanska charkuterier, gratinerad aubergine, grönsaksinläggningar och husets röda vin.
Där och då, en augustidag ett par rejäla vinranksrader från den lilla byn Ampio i kommunen Castiglione della Pescaia, försvinner de små mentala ilningarna som vi – eller åtminstone jag – brottas med i vardagen. Visst, det är ytterst små bekymmer, men de snärjer likväl in sig i hjärnvindlingarna med samma frenesi som tungan runt en värkande tand.
Livet stannar för ett ögonblick där i gårdens trädgård när guiden dukar fram en paj med körsbär som sköljs ner med en magnifik espresso. Jag funderar på vad det är som vi saknar i Sverige men som italienarna tycks ha. Det handlar absolut inte bara om det toscanska köket. Jag försöker formulera det jag upplevt under några dagar på italiensk mark när en ljum medelhavsvind sveper in över gården. Handlar det om en djupare själ och närmast större vördnad för livets goda, La dolce vita, kanske?
Några dagar senare frågar jag en tysk-italienska om mina tankar. Hon, som utvandrade till Italien för 40 år sedan och som säger sig aldrig kunna flytta tillbaka till Tyskland, säger att hon upplever något liknande. Jag vänder på steken och frågar en ur-italienare vad hon tänker på när Sverige nämns?
– Ikea! svarar hon blixtsnabbt.
– Men mer, då? undrar jag. Om vår karaktär och vårt sätt, om "our minds?"
– You are openminded (ungefär "öppna till sinnet"), svarar hon.
Jag vill veta mer om Italien och frågar vad som är på den politiska agendan:
– Invandringen.
Jag suckar och vill veta mer:
– Hur vi ska få de unga bort från arbetslöshet, svarar hon.
Jag suckar igen och inser att skillnaderna mellan Sverige och Italien kanske inte är så avgrundsdjupa – åtminstone inte på det politiska planet. Men jag vill ändå hävda att det fotbollsälskande folket har en större själ än oss nordbor. Jag vill till Italien igen och fylla på min själ. Ska vi säga så här: Om vi får lite själ av er, italienare, så får ni så gärna möblera med Kamprads bokhyllor och stolar, prata om Påven och säga att ni är bäst på fotboll.

Jag beundrar er, alla föräldrar

Med ett gråtmilt vibrato på rösten – som med lätthet hade kunnat dyrka upp ett kassaskåp – hör jag det sexåriga "barnbarnet" ropa: "Klaaa-as?" Jag – denna heta julidag totalansvarig för en loppis, sexåringen och hennes åttaåriga bror, matlagning, två katter och en hund – inser att något har hänt. Det kan vara ett klassiskt syskonslagsmål, men det kan också vara ... i princip vad som helst.
Jag har själv inga egna barn utan tog en paketlösning och fick två på köpet när jag fann min käresta på en kanarieö för 18 år sedan. Tio år senare kom nästa del i paketlösningen: ett barnbarn. Tre år senare kom nästa barnbarn. Det var det som så plågat och ängsligt ropade "Klaaa-as?" och som fick mig att hasta in från logen och undersöka vad som hade hänt.
En rödögd jänta konstaterade gråtandes att någon form av flygfä hade attackerat henne vid lek med hunden i trädgården. Vi kom fram till att det sannolikt var en fem–sex bromsar som hade kalasat på henne. Samtidigt undrade åttaåringen, inbegripen i ett datorspel som övergick bonusmorfars förstånd, om det inte var dags för mat snart.
I det ögonblicket, med svetten forsandes längs med ryggen och med nästa loppiskunder på gång, insåg jag att paketlösningen hade gjort att jag hade gigantiska luckor i föräldraskaps-kunskap. Å andra sidan har jag ett lugn som brukar hjälpa mig i de mest tilltrasslade och röriga situationerna. Den gråtande sexåringen noterade för mig att det allra bästa hade varit om mamma hade varit där just då. Jag förklarade med min vänaste röst att mamma var 80 mil söderut och att bonusmorfar och mormor skulle lösa det här. En med migrän nedpackad mormor väcktes bryskt och rotade genast fram svalkande vätskor och beordrade fram en lindrande sockerlösning och blev en trygg famn för sexåringen.
Det där var ju bara en plötsligt uppblossad händelse under en lång, varm och händelserik sommardag som en bonusmorfar skulle hantera. Därtill kom den ständiga matfrågan. Samtidigt som jag gärna ville komma ifrån makaron-, glass- och krämträsket ville jag ändå ge barnen ett glatt och minnesvärt sommarlov i Hälsingland. En bonusmorfar som serverar sladdriga korvar, en trist sallad och dåligt borstad färskpotatis riskerar att hamna långt ner på listan när "mina sommarlovsminnen" ska författas på den första skoldagen.
Det åts ganska aptitligt efter dagens prövningar. En utmaning återstod: nattsaga. Det var av vikt, upplyste sexåringen, att den skulle läsas med olika röster för de olika rollfigurerna. Jag tror jag löste det bra. När jag stupade i säng utan att ens orka läsa Hemglassbladet konstaterade jag: Jag beundrar er, alla föräldrar.

Nicedådet

Promenade des anglais i Nice på den franska sydkusten kan vara alldeles, alldeles underbar – eller alldeles, alldeles vedervärdigt fruktansvärd.
Jag har bara upplevt det förra och kan inte annat än bara försöka sätta mig in i det som utspelade sig längs med en del av den sju kilometer långa strandpromenaden på den franska Rivieran på torsdagskvällen när en lastbil plötsligt plöjde fram genom människomassorna och skövlade allt levande som dök upp.
Eller, förresten, det går förmodligen inte att ens i sin vildaste fantasi föreställa sig paniken, kaoset och tumultet som uppstår när ett sannolikt terrorangrepp slår till och krossar gemytet och startar en slakt.
Under en kort period i början på 2000-talet hade jag en lägenhet i Nice gamla stadsdelar, på charmiga Rue Neuve 7, ett stenkast från den nu drabbade platsen. Vi promenerade eller joggade ofta promenaden fram och tillbaka dagtid eller åt med glupande aptit en klassisk salade niçoise i eftermiddagssolen. På kvällarna satt vi och lyssnade på Medelhavets strandsvall, käkade ljuvliga baguetter, magisk ost och svalkade strupen med franskt vitt vin. Promenade des anglais var – och är – en gigantisk, global smältdegel, oftast välbefolkad av glada, sommarrusiga, lediga och välmående turister och nicebor.
Det var bara dessa varma minnen jag direkt framkallade denna fredagsmorgon när jag läste om händelsen, och som jag nu ställer i den djupaste kontrast till det som hände på den franska nationaldagskvällen. Jag kan tydligt se framför mig hur den välfyllda promenaden, som löper från flygplatsen i väst, till Quai des États-Unis (United States-kajen) i öst, plötsligt blir ett kaotiskt inferno.

Idi Amin och jag kom aldrig överens

Jag fingrade på golfbagen och dess innehåll i helgen, en återkommande (o)vana så här i april. Jag har skrivit om det förr, men det blir lika aktuellt varje vår, när fairwayer och greener får färg och bekanta tar det gröna kontoret i besittning.
Å ena sidan: Det vore så kul att pegga upp igen efter en längre frånvaro och jaga par och en och annan birdies. Å andra sidan: Det tar tid, kostar en slant och är en sport som gränsar till stor frustration. Och har då golfsvingen legat i träda i femton år, då är det ojuste att ens tänka sig tanken att kunna gå ut och prestera under 18 hål.
Jag kikade och fingrade på järntrean som stod där och blängde på mig i garaget. Trean är ett rätt knepigt verktyg att hantera för oss 18-handikappare som gärna spelar militärgolf: vänster, höger, vänster, höger, och som alltför ofta gör gästspel i de områden av banan som består av blåbärsris, ljung och sly.
Jag fick fatt på drivern, gick ut och gjorde en provsving ut mot åkern. Det knäckte till i den redan illa tilltufsade ryggen. Jag skickade ner vapnet som jag under min mest aktiva tid kort och gott kallade Idi Amin efter den ugandiske diktatorn som satte skräck i sitt land under 1970- och 1980-talet. Lika opålitlig var drivern i mina nävar. Drivern och jag kom aldrig riktigt överens.
Med en rejäl kick skickade jag Idi Amin ner i bagen och fick tag på järnnian och puttern, två klubbor som jag hade en riktigt bra relation till. Med fog kan jag säga att närspelet var mitt signum ... Eller ... nåväl, jag kände viss trygghet när det kom till det "korta spelet". Faktum är att vore det enbart för den delen av den ädla sporten golf, som lär ha uppfunnits av två skottar på 1400-talet, skulle jag inte tveka att ta upp liret igen.
De första rundorna på en golfsäsong är så fulla av förväntan. Jag minns när vi styrde mot Danmark för att kicka i gång säsongen med några tidiga aprilrundor och lite dansk pilsner. Vi såg på vägen dit för vårt inre hur vi skulle slå långa fina utslag, spela in på green på två slag, putta en, max två gånger, och gå mot en kanonrunda.
Vi rullade av färjan och in på närmaste bana, skickade i väg en hink bollar på rangen och gjorde två ryggböj. Min spelpartner peggade upp, fokuserade och tog i ... Det bidde en luftsving. Vi log aningen åt varandra, han peggade upp igen och tog i ... för en ny luftsving. Min spelkompis behövde så dags bitring och betablockerare, medan jag hade fullt sjå att hålla mig för skratt.
Det är lite de här utmaningarna med golf som gör mig så sugen på att ta upp spelet, men det är också de delarna som gör att jag nog står över.

Om vikten av de tysta

Tala är silver,
tiga är guld

"Narcissism" läser jag på Wikipedia "är en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan. Termen kommer från namnet på den grekiska mytologiska figuren Narcissus, en vacker yngling som blev förälskad i sin spegelbild när han såg den för första gången i en källa. Sigmund Freud använde termen för att beteckna en tidig fas i personlighetens utveckling. Narcissism har också traditionellt inom psykiatrin bedömts som ett sjukligt tillstånd, en narcissistisk personlighetsstörning [...]"
I en svensk tidning för några år sedan läste jag en god beskrivning av narcissism. Det var en intervjuad person som av en underordnad hade beskrivits som en som "släpper grenen i ansiktet på den som kommer efter när man är ute och går skogspromenader".
Ganska talande, tycker jag. Vi lever i en tid när i alla fall gränsen till narcissism eller grenen i ansiktet-mentalitet tycks vara de rådande sätten att slå sig fram genom den snudd på ogenomträngliga djungeln som inte minst sociala medier är. Det gäller att ha en stor portion god tro på sig själv för att åsikterna ska komma fram. De som skriker högst och mest där ute i djungeln syns mest, övriga kommer i andra hand.
Det gäller inte bara det digitala offentliga rummet, utan även det analoga. Jag talade för ett tag sedan med en vikarie om det där med att ta plats i det offentliga rummet. Vikarien hade något år tidigare i tidningen skrivit i en God morgon-notis att denne inte var alldeles förtjust i att synas och höras mest i vardagen. Jag berömde personen för att offentligt ha våga ge uttryck för det inför både kolleger och läsare. Det hindrar förstås inte denne ifrån att utföra jobbet som journalist på ett utmärkt sätt. Inte sällan, är min erfarenhet, kan det ge den intervjuade en form av trygghet.
Jag sa åt vikarien att jag i stora stycken är likadan och att jag nöjer mig med att uttrycka min åsikt i riktigt angelägna ämnen eller när resonemanget enligt min uppfattning är på väg att "barka åt skogen". Det brukar, sa jag åt personen, finnas så många andra som pratar desto mer att det är bra om vi är några som håller snattran. Det skulle bli olidligt annars ...
Annars lever vi ju i en tid när de som inte drar sig för att i flera sammanhang säga vad de tycker i någon mening anses som bra, medan de som är aningen mer tystlåtna i någon mening rankas ner. Det är något som blir allt mer tydligt. Annars är ordspråket "tala är silver, tiga är guld" inte så dumt det heller.

Om

Min profilbild

Klas