Moralkompassen snurrar

Åt vilket håll pekar moralkompassen?
Omtanke och moral, kom en bekant och jag fram till vid köksbordet en morgon förra veckan, är en bristvara i dagens samhälle. Det, sa vi, handlar om allt från att vi inte längre i samma utsträckning som förr lämnar sittplats åt de äldre på bussarna, till tonen på kommentarsfälten på allehanda nätsajter.
Eller så är bristen på omtanke och moral så grav som i fallet med den tvååriga flickan Yue Yue från Kina. Bilderna från 2011 visar hur flickan blir påkörd av två skåpbilar. Ett tjugotal människor passerar och ignorerar olyckan.
Inom sociala medier som Facebook, Twitter och i kommentarsfält frodas i en mening en modern form av bristande omtanke och moral. Uppdrag granskning tog upp fenomenet – näthat mot kvinnor – i sitt program förra veckan.
De verbala strupgreppen på kvinnorna var så grova att jag häpnade, och flatheten från polisen och klädkedjan H&M var upprörande. Polisen valde att inte ens ta upp anmälan från den unga kvinna som efter att på Facebook ha ifrågasatt H&M:s val av tröjtryck hade utsatts för råa kränkningar i kommentarsfälten.
Kanske är flatheten den stora faran? Med Martin Luther Kings ord blir det: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.”
Lever då vi, vi som satt där och resonerade, på ett sånt sätt som vi förespråkar? Som flitig twittrare har jag i alla fall som måtto att vara omtänksam. Jag går gärna i polemik, men vill aldrig såra.
Och vännen hade så sent som veckan före lämnat plats åt en av tre äldre bussresenärer. De två andra fick ståplats.
Vad händer i samhället? frågade vi oss. Lär känna och utveckla dig själv-kurserna är många. De förväntas i ett trollslag göra oss till fullkomliga människor, men verkar snarare skruva moralkompasserna i fel riktning och i själva verket göra oss mer egocentriska.
Tanken slår mig när jag på nätet hittar en av alla dessa kurser. Den varudeklareras som ”en 21-timmarskurs i Ekonomi och Personlig utveckling” och lärande i grupp om ”ekonomiska och entreprenöriella frågor”. Jag läser vidare och ser att kursen förväntas ge svar på bland annat följande frågor:
Hur får du ut maximalt av varje intjänad krona?
Hur blir du en bättre säljare av dig själv?
Hur styr ditt förhållningssätt, inställning och attityd dina affärer?
Visst, kursen utger sig inte för att förkovra människor i etik, moral och omtanke men just sammanblandningen av ”personlig utveckling” och ”ekonomi” är jag rädd inte gör oss mindre självupptagna.
Snarare tvärtom.

Målande beskrivning av finlir

Med mina 190 centimeter och 120 kilo vore det fel att kalla mig för en smidig och briljant tekniker. Låt vara att jag med en känslig handled fintat bort en och annan på badmintonplanen genom åren. Men det går inte att komma ifrån att exempevis fotbollsspelaren Lionel Messi och jag har fysiologiskt skilda förutsättningar.
Tankarna far genom skallen när jag står med rollern i ena näven och färgpytsen i den andra och på min lediga dag målar sovrummet ljust, ljust blått. Målandet har just gått åt helsike och det rinner färg under den noggrant(?) ditsatta skyddstejpen, ner på de bruna fönsterlisterna, vidare på fönsterbrädet och till slut på golvet.
Det är just det där finliret med hemmapysslandet som jag avskyr. Jag kånkar gärna stora stockar, har inget emot att rolla stora väggytor eller att klippa de 2 000 kvadratmeterna gräs. Men just pillandet som det kan innebära att måla ovanför fönsterlister, runt kontakter och lysknappar är inte min grej.
Med färgen fortsatt droppande och jag lite fumligt torkande med en trasa gav jag upp, lät det rinna och gick ner och ropade på min sambo. Som konstnär och betydligt mer händig med penslar kom hon till undsättning. Hon vet också vad man lämpligast torkar rinnande färg med och avlägsade snabbt det blå jag hade spritt över högt och lågt.
Ungefär så dags, på väg ut till badrummet för att torka bort blåfärgssviterna på mig själv, var jag på vippen att kliva i färgpytsen, men parerade i sista stund.
I stället halkade jag strax före badrummet och var en hårsmån från att stupa. Mitt tålamod just där och då var begränsat. Jag skrek högt och ljudligt en lämplig svordom, allt medan hundarna lommade i väg och undrade om felet var deras.
Min sambo känner mig så väl att hon inte tar någon större notis om min utstötta frustration vid dylika tillfällen. Och jag är inte långsint mot tingen, utan var på gott humör när jag greppade rollern igen och forstsatte.
Till slut var alla tre väggarna (den fjärde är en mörkare blå och redan målad fondvägg) målade dubbelt upp.
Vi betraktade nöjsamt mästerverket som trots allt hade gått ganska felfritt. Men jag lovar, här och nu, att jag aldrig någonsin mer kommer att måla om det rummet. Frågan är om jag inte lejer bort arbetet nästa gång det ska målas om.
Allt för att slippa finliret och rinnande färg.