Inga stora summor för styrelsearbetet
Det vore fel att kalla mig styrelseproffs, men en och annan styrelseplats har jag betat av under mina första 42 år. Allt från ordförandepost- till mer lättvindiga suppleantplatser kan jag bocka av.
Det började med just en suppleantplats i en av Karlstads Unga Örnar-föreningar. Om jag minns rätt var jag tio år gammal när mamma tyckte att jag skulle engagera mig i något annat än innebandylir och multiplikationstabellerna efter skolan. Jag lät mig övertalas, kanske mer för att "styrelsearvodet" var gratis sockerkaka och saft på mötena, än för att jag kände mig ideologiskt förankrad i arbetarrörelsen.
Jag minns inte just mer från mötena än att jag hoppades att punkterna på dagordningen skulle klaras av så fort som möjligt, så att innebandyn kunde ta vid igen.
Under skoltiden tog styrelsearbetet en paus. Först när jag flyttade till Gävleborgs län blev det aktuellt igen. Tack vare/på grund av att jag skaffade mig en greyhound kom jag i kontakt med Gästrike hundkapplöpningssällskap, GHS. En liten förening med förhållandevis få medlemmar, men desto fler hundar, gjorde att jag snabbt uppmanades ta plats i styrelsen.
I princip på varje träning skälldes och bråkades det, på ett årsmöte blev det till och med råkurr, ja, aldrig mellan hundarna, alltså, utan alltid mellan medlemmarna.
"Klas, du som är en lugn och trygg värmlänning, kan inte du bli ordförande?" fick jag höra en dag. Jag skulle lugna ner de från och till ilskna och egensinniga hundägarna. Jag gick direkt i fällan; smickrades av de fina orden. Ett år på posten blev det.
Sedan hamnade jag längre norrut i Gävleborg, närmare bestämt i Hälsingland. Jag tror inte det hann gå mer än en vecka av anställningen på Söderhamns-Kuriren, innan jag var snärjd i den lokala fackklubbens styrelse.
Till skillnad från den måttligt engagerande tiden i Unga Örnars styrelse och den utsatta posten i GHS var det här mer normalt styrelsearbete. Faktum är att det är riktigt kul att sitta med i en styrelse.
Därför tackade jag omgående ja när Söderhamns konstförening ville ha mig med i deras styrelse. Från och till ett arbete som tar lite tid, inte minst förra helgen. Min uppgift då: laga soppa till 60 personer.
Att laga soppa till fyra, åtta eller tio personer är en sak, men till 60 pers! Det blir mer matematik än matlagning. Det går inte att dutta med det lilla saltkaret, vrida fem varv på svartpepparkvarnen eller slänga i en buljongtäning. Det är grova artilleriet som gäller.
Styrelsearvode? undrar någon.
Gratis soppa i två dagar.
Det började med just en suppleantplats i en av Karlstads Unga Örnar-föreningar. Om jag minns rätt var jag tio år gammal när mamma tyckte att jag skulle engagera mig i något annat än innebandylir och multiplikationstabellerna efter skolan. Jag lät mig övertalas, kanske mer för att "styrelsearvodet" var gratis sockerkaka och saft på mötena, än för att jag kände mig ideologiskt förankrad i arbetarrörelsen.
Jag minns inte just mer från mötena än att jag hoppades att punkterna på dagordningen skulle klaras av så fort som möjligt, så att innebandyn kunde ta vid igen.
Under skoltiden tog styrelsearbetet en paus. Först när jag flyttade till Gävleborgs län blev det aktuellt igen. Tack vare/på grund av att jag skaffade mig en greyhound kom jag i kontakt med Gästrike hundkapplöpningssällskap, GHS. En liten förening med förhållandevis få medlemmar, men desto fler hundar, gjorde att jag snabbt uppmanades ta plats i styrelsen.
I princip på varje träning skälldes och bråkades det, på ett årsmöte blev det till och med råkurr, ja, aldrig mellan hundarna, alltså, utan alltid mellan medlemmarna.
"Klas, du som är en lugn och trygg värmlänning, kan inte du bli ordförande?" fick jag höra en dag. Jag skulle lugna ner de från och till ilskna och egensinniga hundägarna. Jag gick direkt i fällan; smickrades av de fina orden. Ett år på posten blev det.
Sedan hamnade jag längre norrut i Gävleborg, närmare bestämt i Hälsingland. Jag tror inte det hann gå mer än en vecka av anställningen på Söderhamns-Kuriren, innan jag var snärjd i den lokala fackklubbens styrelse.
Till skillnad från den måttligt engagerande tiden i Unga Örnars styrelse och den utsatta posten i GHS var det här mer normalt styrelsearbete. Faktum är att det är riktigt kul att sitta med i en styrelse.
Därför tackade jag omgående ja när Söderhamns konstförening ville ha mig med i deras styrelse. Från och till ett arbete som tar lite tid, inte minst förra helgen. Min uppgift då: laga soppa till 60 personer.
Att laga soppa till fyra, åtta eller tio personer är en sak, men till 60 pers! Det blir mer matematik än matlagning. Det går inte att dutta med det lilla saltkaret, vrida fem varv på svartpepparkvarnen eller slänga i en buljongtäning. Det är grova artilleriet som gäller.
Styrelsearvode? undrar någon.
Gratis soppa i två dagar.