Ryggen är som ett stycke räls

Likheten mellan det svenska järnvägsnätet och min kropp är slående: Båda har sakta men säkert degenererats och underhållet har varit minimalt, för att inte säga obefintligt, de senaste åren. Framför allt ryggen – som förekommit i de här spalterna förr – och som ju i en mening kan sägas vara en del av kroppens infrastruktur, är illa tilltufsad och påminner mest om ett stycke – jorå, liknelsen håller alldeles utmärkt här också – järnvägsräls längs en nedlagd banvall: anfrätt, skev och rostig – och bortglömd.
Det är livet som vedeldande husägare i kombination med tron på att hela kroppssystemet för all framtid ska fungera som på en 20-åring som har spelat mig ett spratt. Det har gått så långt – med min egen infrastruktur, alltså – att jag har nödgats be om hjälp. Häromdagen var det dags för första besöket. Jag väntade mig allt från "du kommer att bli rullstolsburen" (som en Londonboende bekant hade skrämt mig med) till "det här löser vi med lite träning".
Det förra verkar kunna avskrivas. Träning av de små musklerna kan vara melodin. Ändå blev jag bekymrad inför vilken form av tränings det skulle bli. Jag viskade lite i förtroende till sjukgymnasten:
– Måste jag börja med institutionaliserad träning nu?
Jag har aldrig varit något för den formen, avogheten mot det började redan i det uselt utrustade gymmet på gymnasieskolan i Karlstad under senare delen av 1980-talet. Det var nån jävla sprint som lossnade så att jag fick en vikt på tån och så var den dagen förstörd.
Ja, inte bara dagen, uppenbarligen, hela tanken med att styrketräna har sedan dess varit lagd åt sidan. Det var inte bara en blå tå som fick mig att fatta det beslutet. Det luktade väl använd brottardräkt i den gamla träningssalen som förmodligen hade sin bästa tid när Uffe Sterner lirade hockey.
Sjukgymnasten svarade på min fråga:
– Nej, nej, det behöver du inte. Det finns andra sätt att träna på.
Jag drog en lättnadens suck och log.
Medan det svenska järnvägsnätet för någon miljard kronor ska återställas i någorlunda skick ska jag – och sjukgymnasten – återställa mig i dugligt skick för blott vårdkostnaden.
Den trilskande ryggen betyder att jag i år unnar mig färdigkapad- och kluven ved. Det blir följden av att ha varit husägare ett antal år: Som sådan gick jag ut stenhårt och tog vara på minsta lilla nedfallen gren och såg till att den blev ved. Med åren avtar vedfanatismen. Jag är beredd att betala några kronor extra per kubiken för att någon annan med rätt maskinutrustning gör det åt mig. Under tiden kan jag koncentrera mig på ryggen.
Frågan är vem som kommer i stridbart skick snabbast: Trafikverket eller jag?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback