Dum för att gå hum?

Du behöver inte vara dum för att läsa hum, men det underlättar"

Så skrockade mina tonårskompisar med breda flin när jag informerade dem att jag skulle söka humanistisk linje på gymnasiet i mitten på 1980-talet.

När jag tre år senare sa till dem att även högskolestudierna skulle fortsätta i den flummiga humaniorans tecken himlade de med ögonen: "Vad blir man efter att ha läst Kulturvetarlinjen? Ingenting! Bara arbetslös!"

Jag tog det med ro. Deras utspel ledde inte sällan fram till intressanta diskussioner där jag bland annat fick försvara det mesta som hamnade under rubriken kultur, till exempel det statliga stödet till teatrar och museer eller värdet av att gå och se en sju timmar lång pjäs på Stadsteatern i Stockholm. Parallellt orerade de på om värdet och vikten av samhällets naturvetenskapliga och ekonomiska fenomen. För hur – ville de att jag skulle redogöra för – kunde en subventionerad kulturinstitution generera inkomster till samhället?

Jag stod oftast ensam på den sida som skulle försvara de humanistiska värderingarna. Men mina meningsmotståndare menade inget illa och vi blev aldrig osams eller rök ihop på fullt allvar. Vi var alla uppvuxna i en politiskt mycket tydligare tid där våra föräldrar ofta hade heta ideologiska debatter. Den debatten saknas i dag, tycker jag.

Jag ville alltså skola mig och fördjupa mig i livets mjuka värden och värderingar och hamnade på den linje som skulle mynna ut i arbetslöshet. Plötsligt satt jag med likasinnade som alla aktivt hade sökt sig till en utbildning där ämnen som svenska, filosofi, psykologi och de gamla grekernas insats för demokratin, blandades med några poäng filmkunskap och – inte minst – några poäng källkritik. Det senare borde bli ett obligatorium på varenda (gymnasie)utbildning i en tid då obskyra värderingar, tankar och ideologier okritiskt och oreflekterat sprids av anonyma tyckare på lika obskyra enklaver i cyberrymden.

Trots att vi som hade samlats där på Högskolan i Karlstad för tre års kulturvetarstudier i många fall hade liknande åsikter blev dagarna aldrig fria från livliga samtal. I stället ledde de mest skilda fenomen till debatt, som till exempel huruvida en stol fortsatt är en stol om den sätts upp på en vägg? Någon hade en tes om stolens "stolighet" på väggen och en annan hade en annan tes om sittmöbeln, vilket till slut mynnade ut i en syntes.

På ett strikt ekonomiskt sätt lade jag de här åren bakom mig den 26 november 2015. Då betalade jag tillbaka de sista pengarna som jag har haft förmånen att få låna av Centrala studiestödsnämnden. De betalade räntorna och amorteringarna var värda varenda öre. Min slutsats blir: Tveka inte att läsa vidare efter grundskolan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback