De tog nävarna från telefonerna

Kvinnan i 25-årsåldern stoppade ena näven i stripspåsen, nylevererad från en av de stora hamburgerkedjorna. Med den andra näven hade hon tagit ett stadigt grepp om den smarta telefonen.
En människa bland alla andra i det alltmer socialt tillknäppta och handikappade Sverige där medborgarna inte sällan har tusen vänner på sina olika sociala medier-konton men betydligt färre i det verkliga livet? funderade han.
Tåget rullade ut från Stockholms central. Det var märkbart – noterade han när han lättad över att komma undan bruset, sorlet och larmet sjönk ner i tågstolen – hur storstaden och dess invånare nästan synbart hade blivit fler sedan senaste besöket, hur människorna gick lite fortare, hur än fler byggkranar stod ståtliga i stadskärnan och lyfte dit ännu en pusselbit i den ständigt pågående förändringen av huvudstaden.
Och de stackars tiggarna, det var märkbart hur de hade flyttat fram sina positioner, för att försöka knapra åt sig mer av de välbeställda människornas överflöd. De satt inte längre intill fastighetsväggarna, de hade flyttat ut och satt mitt på trottoarerna. Ett stenkast längre bort fanns deras bohag, placerat under ett brofäste.
Själv klurade han på om också han skulle ta upp sin telefon och kolla mejl, kolla sina två konton på sociala medier, men han stod över. I stället försökte han läsa av den kvinnan intill honom. Kunde han verkligen störa henne där hon satt försjunken i den näringsfattiga snabbmaten och det ivriga knappandet på telefonen? Några mil norr om Stockholm gjorde han ett försök: "Har du varit i Stockholm på ledighet, kurs eller jobb?"
Kvinnan tittade upp och svarade piggt: "På praktik! Jag praktiserar på en byrå och håller på med en undersökning. Och du, då?" undrade hon.
Sedan utspann sig ett två timmar långt samtal – i verkliga livet – om jobb, studier, skral studieekonomi, gemensamma Facebook-bekanta, förhållanden, ideologier, tidningar, sociala medier och, minsann, hann de inte med några tankar om världens oroshärdar också. De dryga två timmarna upp till Norrland rann i väg i en hisnande fart.
Han tyckte sig ha fått nytt hopp om livet, för att inte säga om framtiden. Det finns människor av kött och blod därute. Härligt! Människor som kan formulera ideologiska tankegångar, som har funderingar kring små och stora samhällsfrågor och som inte nöjer sig med att bakom anonyma konton sprida allsköns smörja, elände och hat.
Han kände sig befriad när han glatt sa adjö till resesällskapet, klev av tåget och vandrade ut i den kalla vinterkvällen. Den här upplevelsen måste han twittra om ...
Eller varför inte skriva en krönika?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback