Lite italiensk själ mot bokhyllor!

Visst är det svårt att tycka att livet är knivigt när man sitter på en italiensk vingård och tittar ut över olivlundar och snart skördeklara, dignande druvklasar i 30-gradigt Medelhavsklimat med ett soldränkt Tyrrenska havet i fonden.
Visst är det svårt att erinra sig köplats nummer 191 i myndighet X telefonkö när man i nämnda miljö får smutta på gårdens egna vita vin, nafsa på en bit ost och en bit bröd på vilket gårdens egen olivolja droppats och några saltflingor strötts.
Visst är det fullständigt osannolikt att ens snudda vid den till vardags molande tanken på den ännu efter nio år i Hälsingland otätade glipan bakom diskbänken när guiden dukar fram toscanska charkuterier, gratinerad aubergine, grönsaksinläggningar och husets röda vin.
Där och då, en augustidag ett par rejäla vinranksrader från den lilla byn Ampio i kommunen Castiglione della Pescaia, försvinner de små mentala ilningarna som vi – eller åtminstone jag – brottas med i vardagen. Visst, det är ytterst små bekymmer, men de snärjer likväl in sig i hjärnvindlingarna med samma frenesi som tungan runt en värkande tand.
Livet stannar för ett ögonblick där i gårdens trädgård när guiden dukar fram en paj med körsbär som sköljs ner med en magnifik espresso. Jag funderar på vad det är som vi saknar i Sverige men som italienarna tycks ha. Det handlar absolut inte bara om det toscanska köket. Jag försöker formulera det jag upplevt under några dagar på italiensk mark när en ljum medelhavsvind sveper in över gården. Handlar det om en djupare själ och närmast större vördnad för livets goda, La dolce vita, kanske?
Några dagar senare frågar jag en tysk-italienska om mina tankar. Hon, som utvandrade till Italien för 40 år sedan och som säger sig aldrig kunna flytta tillbaka till Tyskland, säger att hon upplever något liknande. Jag vänder på steken och frågar en ur-italienare vad hon tänker på när Sverige nämns?
– Ikea! svarar hon blixtsnabbt.
– Men mer, då? undrar jag. Om vår karaktär och vårt sätt, om "our minds?"
– You are openminded (ungefär "öppna till sinnet"), svarar hon.
Jag vill veta mer om Italien och frågar vad som är på den politiska agendan:
– Invandringen.
Jag suckar och vill veta mer:
– Hur vi ska få de unga bort från arbetslöshet, svarar hon.
Jag suckar igen och inser att skillnaderna mellan Sverige och Italien kanske inte är så avgrundsdjupa – åtminstone inte på det politiska planet. Men jag vill ändå hävda att det fotbollsälskande folket har en större själ än oss nordbor. Jag vill till Italien igen och fylla på min själ. Ska vi säga så här: Om vi får lite själ av er, italienare, så får ni så gärna möblera med Kamprads bokhyllor och stolar, prata om Påven och säga att ni är bäst på fotboll.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback