Stod emot semlor och korvar

I överflödssamhällets tidevarv valde jag lite lagom obstinat att dryckesfasta under fem småkalla januaridagar. Det var ett sätt att späka mig ytterligare. För, den minnesgoda erinrar sig mina förra rader på detta utrymme (14/1) och berättelsen om en begynnande kamp mot vågnålens hastiga färd mot en bra bit över ett hundra kilo. Nu tog jag alltså fajten ett varv till och ersatte grönkålsbaserade sörjor med fastedrycker.
I en mening inget anmärkningsvärt, något som regelbundet görs av olika skäl världen över, men för en voluminös varelse ett test på moral och ståndaktighet. På intet sätt var jag novis i fastekonsten, ett smärre test gjordes på sent 1990-tal, men då i sällskap med min sambo. Nu inhandlade jag på eget bevåg ett färdigt fastepaket hos den lokala hälsokostbutiken och började en måndag.
Frukt- och grönsaksjuicer, fastete och buljong i mindre mängder regelbundet varje dag, nersköljt med vatten i valfria mängder, löd menyn. Jag lapade försiktigt i mig det första glaset med två deciliter äppeljuice. Efter en morgon utan det distinkta morgonkaffet med tillhörande mackor smakade det gudomligt. Men första fysiska smällen lät inte vänta på sig – kaffeabstinensen slog till med full kraft redan vid klockan elva: huvudvärk, lätt yrsel, olustkänslor och trötthet. Jag bläddrade i fastehäftet och såg att det strax var dags att stilla hungern med fem deciliter buljong, för att därefter i sakta mak under dagen inmundiga fastete, juice och grönsaksjuice med buljong, för att runda av den med ännu mera te.
Utan att på minsta sätt frestas av varken väldoftande lunchlådor på jobbet, mataffärernas prova på-charkuterier, semlor eller min sambos kokkonst till middag grep jag mig an dag två: en och en halv deciliter äppeljuice, en kopp te, mera juice, buljong, te ... Jag började få in en rytmisk rutin och en slags matklocka tickade i gång. Självklart doftade den nygrillade kycklingen så att snålvattnet rann, givetvis planerade jag första lättmåltiden efter fastan och givetvis funderade hjärnan var maten var. Men kroppen är makalös att anpassa sig, tänkte jag dag tre, den dag de mer erfarna fastarna hade varnat mig för en ohemul huvudvärk och att ett skri efter kolhydrater skulle slå till.
Parallellt som jag rent fysiskt accepterade sakernas tillstånd och skärpet kunde dras åt ett pinnhål hände det saker på det mentala planet också. Jag tänkte klarare och kände mig lättare i sinnevärlden.
Fast, det var inte tu tal om att yoghurttallriken med en halv skivad banan dag sex smakade pastoralt ljuvligt. För att inte tala om den vegetariska tacosen senare samma dag. Men jag tvekar inte att pröva fasta ännu en gång.
Det gjorde mig gott.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback