I Värmland vill jag helst leva, i ...

Det var en sommardag 2004. Jag vill minnas att hettan i Hudiksvall var påträngande och att både hunden och jag svettades och egentligen bara hade velat stanna för att lapa glass. Det gick inte. En anställningsintervju på Hudiksvalls Tidning kallade och jag var lite sen efter min fumliga körning i den obekanta staden. Svetten lackade och lackade och ...
Aldrig någonsin hade jag satt mina fötter i Hudiksvall. Hälsingland för mig var Loslimpa i Los. Den hade jag redan som ung prövat och fallit för, flytandes omkring på Lossjön med ett guppande flöte i fokus och en limpmacka med ett generöst lager smör och ost på, en armlängds avstånd bort. Säkert hade jag hört talas om ostkaka och spelmansstämmor och alldeles säkert hade jag stått på Tingvalla IP i Karlstad och tittat på när Boltic gav nåt klent lag från "östra Sverige" rejält med smörj i bandy.
Föga anade jag där och då att landskapet skulle komma att bli min hemvist och att jag skulle bo i det tretton år senare. Jag brukar tänka på det där när jag läser släktutredningar: Hur kunde person X 1932 hamna i staden Y? Det var inte konstigare än att jag nu gjorde försök att bryta nya mark i Hälsingland – för att försörja mig.
Det gick, som ni begriper, bra på intervjun. Minnena från den första sommaren är förstås oändliga. Åk dit, gör det, ta en bild där och intervjua den och den. Så en dag var det dags att bekanta sig med Sigge Hill. "Vem är det?" undrade jag och fick en introduktion i traktens Artist. Lite skamset funderade jag på om jag borde ha känt till honom. Kanske var han lika stor som Sven-Ingvars i Karlstad, bara det att jag hade missat... Sommaren efteråt dök nya vikarier upp. En av dem frågade: Var ligger Sigge Hill? Jag log.
Sommarvikariatet 2004 blev till ett nytt sommarvikariat 2005, fast nu på sportredaktionen. Det i sin tur övergick i mer eller mindre långa vikariat och nya bekantskaper och platser, ömsom division 4-fotboll på en före detta soptipp i Nordanstig, ömsom hockey i välfyllda Glysishallen; inte som Färjestads ishall, direkt, men tydligen fantastiskt med den lokala måttstocken.
I takt med att mediesituationen förändrades gjordes redaktionella omflyttningar. "Du ska till Söderhamn, Klas!" löd ordern. Just som de lokala företeelserna hade satt sig och jag visste vem som var vem, var det bara att bryta upp.
I stället blev det boende i Söderala och nya namn, platser och bekantskaper i ett nytt medielandskap. Häromdagen firade min sambo och jag tioårsjubileum i kommunen. Frågan är om det blir tjugoårsjubileum 2027? För i Värmland vill jag helst leva, i Värmland vill jag helst dö.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback