Jag beundrar den svenska polisen, men...

Låt mig först säga: Jag beundrar och hyser den största respekt för den svenska poliskåren, oavsett om dess högsta chef heter Dan Eliasson, hårt kritiserad före detta chef, eller Anders Thornberg, nuvarande boss. Den gör ett fantastiskt jobb i sin jakt på bovar och banditer. Men mina kontakter med polisväsendet det senaste året gör att jag förstår dem som reagerar med reptilhjärnan och urskillningslöst direkt tar till storsläggan mot hela kåren så fort den är satt under medial lupp eller Leif GW Persson öser galla över den.
Vi hoppar bakåt några månader och skriver den 26 maj. Klockan är runt 10 på morgonen och trafiken är minst sagt lugn. Frågan är om ens de vilda djuren klivit ur sina skrymslen. Jag är på strålande humör på min väg mot Karlstad. Det är ömsom 60 kilometer/h, ömsom 80 km/h och mötande eller omkörande trafik är lätt räknad. Jag missar plötsligt en 60-skylt och rullar kort därpå förbi en fartkamera i 76 km/h. En blixt fyras av, hinner jag notera. Jag inser att jag just har tagit en i allra högsta grad oönskad selfie.
Det dröjer inte alls många dagar förrän ett kuvert från polisen landar i brevlådan. Frågorna i det är i stora drag: Är det du på bifogad bild? Medger eller förnekar du att du har framfört fordonet i 76 km/h? Visst medger jag. Jag har inte följt gällande hastighetsbegränsning. Punkt.
Medgivandekuvertet läggs på lådan och det tar inte många dagar förrän ett nytt kuvert landar. Nu med en härlig inbetalningsavi på 2 400 friska kronor. Betalar så gott som bums. Förundras i samma stund över med vilken hastighet hela processen har gått från selfie, via medgivande och fram till inbetalningsdags.
I samma veva erinrar jag mig ett besök vid Ikea i Kungens Kurva utanför Stockholm något år tidigare. Min sambo hittar i en buske intill parkeringen en plånbok med fler kort i än i en ordinär Las Vegas-kortlek. Om jag hade blivit av med min plånbok hade jag så snabbt som möjligt gärna fått vetskap om dess öde, därför ringer jag omgående polisen. Minns inte om min plats i kön var 50, 70 eller 100. Oavsett vad så kan jag inte vänta, utan nappar på alternativet "vi kan ringa upp dig". Än i dag, drygt ett år efter att plånboken återfanns har inte polisen ringt upp. Jag lämnade i stället in plånboken på närmaste polisstation några dagar senare.
Ärendet kring min fortkörning drev som en diamantborr genom byråkratin utan stopp på vägen, medan telefonkontakten... inte drev alls Jag tar det med ro och inser att polisen precis som många andra myndigheter och företag måste hitta nya lösningar i nya tider. Men osmidig kontakt med myndigheter retar så klart folk.
Om jag är uppmärksam på hastighetsskyltar? Jo.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback