Vemod

God morgon!
Ett aldrig tidigare så stor midsommarvemod infinner sig,men jag gillar det!
Glad midsommar!
 

Från bulla & kaffe med Ulla & Affe till rösträtt

 

I en gästbok i Värmland på 1970-talet stod det:

”Tack för bulla & kaffe!

Ulla & Affe”

Noteringen kanske inte ger så ofantligt värdefull information till eftervärlden – och kanske har den gästboken för länge sedan hamnat på en soptipp eller återvinningsstation – men ändå en fyndig kommentar efter ett uppenbarligen trevligt kafferep.

I en annan gästbok som låg i en fastighet i Karlstad mellan 1904 och fram till kort före andra världskrigets slut fanns rikligt med information om dåtidens politiska och ideologiska strömningar. Fastigheten – som var på 450 kvadrat och kom att få namnet Villa Skogsbrynet där det låg i utkanten av staden och mellan tall och gran – kom att bli en samlingsplats för dåtidens politiska, publicistiska och litterära kändisar som i olika utsträckningar kom att spela roll för dåtidens värderingar. I huset, som även jag tillbringade tjugotalet år i, bodde under gästbokens tid min mammas farmor Gerda, rösträttskämpe och politiker, och farfar Mauritz, redaktör, journalist och politiker, båda liberaler. Gästböcker på den tiden fanns i många hem och innehöll så mycket mer än bara information om väder och vind, god föda och trevligt sällskap.

En av de första att skriva i gästboken var den liberala politikern och stadsrådet David Bergström. Att första besöket gjordes 1904, året före Karl Staafs inträde på den politiska arenan, var ingen slump. Liberal politik debatterades flitigt då – precis som i dag. Många av dem som besökte huset hade stor del i det hundraårsjubileum vi firar i år: den kvinnliga rösträtten. Två av dem, Frigga Carlberg och Anna Wicksell, var pionjärer i rösträttskampen och dyker regelbundet upp i gästboken. De följande åren, fram till 1920-talet, var det en strid ström av suffragetter på besök. Förutom nämnda två också bland andra Lydia Wahlström och Gullan Petrini.

Ett annat namn som dyker upp i gästboken mellan 1904 och 1909, är Ellen Key, en av den tidens mest debatterade och lästa författare vid sidan av August Strindberg och Selma Lagerlöf. Även Key var en rösträttskämpe, men med lite andra infallsvinklar. Hon fruktade att kvinnorna skulle bli kopior av männen. Med historiska glasögon var det inget att eftersträva, menade hon.

Säkert diskuterades kvinnlig rösträtt även när statsminister Hjalmar Branting, diktaren Oscar Stierne, skalden Verner von Heidenstam och författaren Marika Stiernstedt besökte huset och satte sina namn i boken.

Den är ett historiskt dokument utan dess like och en fröjd att läsa. Nu har vi efterlevande sett till att den med åren lätt tilltufsade och vältummade gästboken har hamnat i ett arkiv i Karlstad. Där kan framtida studenter och forskare läsa sig till hur kampen för kvinnlig rösträtt fördes i ett hus i Karlstads utkanter.

Klas Örnklint

"Saknar doften av rekvisita och glömda repliker"

 

Vi befinner oss på Dramatens stora scen i början på 1980-talet: Salivsalvorna står som små piassavakvastar ur skådespelarnas munnar och blänker till i strålkastarnas sken. Dammet från kläd- och tygstyckena yr vida omkring på scenen. Lägg till det dofterna av rekvisita, fullsatt salong och kulturhistoria.

Jag njöt! Ännu 40-talet år senare sitter minnet lika kraftfullt som ett yxhugg i en grindstolpe. Vilken föreställning det var minns jag inte, det spelar mindre roll. Det fascinerande var, och är än i dag, att få se teater live – livs levande. Som tonåring hade jag högst sannolikt en hel del annat i skallen, men det som utspelade sig framför mig där och då var magiskt. Det. Hände. Där. I. Nuet.

Minnet dyker upp efter att nyligen ha läst ett inlägg i coronadebatten i en kvällstidning. Ämnet: digitala evenemang kontra liveevenemang. Ena sidan menade att de digitala är väl så bra och något vi troligtvis får leva med en lång tid framöver. Den andra hävdade bestämt motsatsen: Kulturyttringar ska upplevas på plats!

Oavsett vad så måste vi helt sonika gilla det digitala läget under en extraordinär tid. Men för mänskliga sinnen blir det torftigt och kargt, om ni frågar mig. Att få dela upplevelser med personer på plats slår allt, oavsett om det är femtiotalet vernissagebesökare på den lokala konstutställningen, hundratalet i en fullsatt teatersalong eller tusentals andra på en konsert- eller idrottsarena.

1984 satt jag på Stanford stadium i Los Angeles och följde OS-fotboll mellan Brasilien och Västtyskland. Arenan kokade av amerikaner som hade fullt sjå att mula i sig gigantiska mängder popcorn, tippa i sig ohemula mängder amerikansk kolsyrad läsk och, inte minst, försöka begripa sig på den märkliga sporten fotboll, väsensskild den amerikanska. Ljudnivån, atmosfären, sorlet, dofterna och spelet från framtidens lirare … Vi var 90 000 som delade upplevelsen.

Liveevenemang på plats har dessutom den charmiga egenskapen att allt kan hända. En sträng kan gå av, sjukdom eller skada kan ställa till det – eller en replik kan försvinna. Vi hoppar fram cirka 20 år, lämnar de olympiska spelen och kliver in på Dramatens stora scen igen, där Solveig Ternström befinner sig. Vi är mitt i föreställningen när Solveig, en av Sveriges mest erfarna och rutinerade skådespelare, plötsligt stakar sig. Sufflösen hjälper henne och hon hittar replikerna igen. Publiken drar en gigantisk lättnadens suck. Men plötsligt tappar hon texten igen. Nu är den spårlöst försvunnen. Hon finner sig snabbt, avbryter föreställningen och vänder sig till publiken och förklarar att hon har tappat manuset. Hon tvingas hämta ett häfte och läsa innantill. En mardröm för henne, men för oss i publiken ger det bara en hint om hur komplex, sårbar och på något märkligt sätt fascinerande livs levande evenemang är. Måtte vi snart få uppleva idrott och kultur på plats igen.

Klas Örnklint


"Jag vill att såsen ska smaka som på mormors tid"

 

Sprutt! 

Jag klämmer ur en klutt remouladsås på tallriken, bredvid den gyllenbruna och perfekt stekta fisken, den mjälla potatisen och den al dente-kokta broccolin, sveper upp en laddning på gaffeln och för det varsamt mot munnen … 

Men … Är det mangosås för desserter i remouladsåstuben? funderar hjärna och smaklökar i hastigt samspråk. Färg och framför allt sötma får mig att fundera. Har det helt sonika blivit fel i produktionen?

Jag tar upp tuben där det står nåt om ”svensk klassiker”, snurrar vidare till innehållsförteckningen. Där står rapsolja som första ingrediens och socker som andra. Om det nu finns nåt rätt och fel i matlagning så undrar jag försynt om det verkligen är rimlig sockermängd tillsatt i en sås till en huvudrätt bestående av torsk?

Därtill har tillverkaren petat i diverse E-preparat som vart och ett säkert fyller en funktion vad gäller konsistens, färg och smak. Innehållsförteckningen är snudd på längre än inköpslistan för julhandlingen och aptiten avtar märkbart allt eftersom jag ögnar igenom den. 

Normalt snor vi ihop vår egen remouladsås. Och visst innehåller den lite sötad hackad gurka och visst innehöll mormors variant på 1970-talet sötad ättiksgurka, men inte så att man får/fick en känsla av efterrätt när smaklökarna gör/gjorde sitt jobb.

I en av bokhyllorna hemma finns en väl tummad kokbok från 1946 i vilken jag bläddrar fram ett recept på den tidens remouladsås. Pekfingret dansar fram över ingredienslistan, men ättiksgurkan är det närmaste söt ingrediens jag kommer.  Jag är väl medveten om att den halv- och helfabrikatsmat som den stressade nutidsmänniskan tvingas ta till ibland ofta innehåller ohemula mängder socker. Till viss del för att konservera maten, men oftast för att lura oss att det smakar extra gott. Det känns som att mängden socker i den fabrikstillverkade remouladsåsen är tillsatt enbart för att vi ska förföras lite extra och tycka att fiskrätten smakar bättre och lite godare och få oss att köpa såsen nästa gång och nästa gång och nästa gång ... 

Något senare mejlar jag tillverkarens kundtjänst och frågar om det är riktigt att deras sås ska vara så söt. Kort därpå rasslar det till i inkorgen. En kundtjänstmedarbetare informerar om att mängden socker är 13 gram per 100 gram vara, beklagar om vi tycker att den är för söt och meddelar att någon såsansvarig ska få våra funderingar. 

Dyrt och heligt lovar jag att aldrig mer köpa färdig remouladsås utan i stället sno ihop den själv. Självklart ska jag pröva receptet på den sås som finns i den gamla kokboken, så att jag förhoppningsvis får fisken, potatisen och remouladsåsen att smaka som på mormors tid. 

Klas Örnklint


Tjopp – ut med skräpet genom rutan!

 

Nu vet jag hur många kilometer det tar för väldigt många människor att slafsa i sig en påse käk från en internationell snabbmatskedja: Mellan fem och sex. De, till den småsugna hunden Lollies stora besvikelse, oftast väl urätna förpackningarna ligger nämligen utspridda lite här och där längs med väg 50 – ungefär halvmilen från där burgaren med tillbehör högst sannolikt inhandlades.

Lollie och jag noterar så gott som dagligen på våra turer att hungriga bilister lika snabbt som de fått maten i restaurangluckan och langat in den genom rutan på fordonet, lika snabbt efter måltiden uppenbarligen känt ett trängande behov av att snabbt göra sig av med skräpet och helt sonika öppnat rutan och – tjopp - hivat ut det längs med vägkanten.

Antingen är det en begynnande gubbe i mig som lätt uppgivet reflekterar över fenomenet, eller så är det något högst naturligt att tycka att vägrenen inte är en optimal plats för snabbmatsförpackningar eller annat skräp heller, för den delen.

Vi traskar vidare med våra liv som insats på den smala asfaltsremsa som Trafikverket lämnat åt oss två-, fyr- och ”hjulbenta” på en del av väg 50. Vi viker av på en lugnare sträcka där bilarna rullar fram i, i sammanhanget makliga, 90 km/h på 80-väg när vi plötsligt fyndar fyra starköls- och två läskedryckburkar, samt en drickyoghurtförpackning vid vägkanten.

Om vi förmodar att förpackningarna öppnats i några av fastigheterna i ett närliggande bostadsområde har det tagit de törstiga runt 500 meter eller upp till en kilometer att hälla i sig innehållet. Sedan upp med rutan och – tjopp - ut med burkar och förpackningar längs med vägen.

Några dagar senare är jag på besök i en annan hälsingekommun och gör en ny upptäckt: Ännu en väl rensad förpackning snabbmat, denna gång från en svensk snabbmatskedja, ligger slängd på en parkering och i runda slängar tre meter från en väl synlig papperskorg.

Om vi nu enas kring att det inte är en begynnande gubbe i mig som reagerar utan en fullt rimlig reaktion att förvånas över allt skräp längs våra vägar, så undrar jag: Hur tänker de som bara – tjopp - hivar ut avfallet genom bilrutan, eller inte orkar masa sig fram till närmaste papperskorg? Är det skattebetalarresonemanget, att ”jag betalar minsann så mycket i skatt att det här får samhällets renhållningsarbetare ta hand om”?

För att om möjligt försöka förändra öppna rutan och slänga ut skräp-beteendet hos somliga bilister ska jag till sist ha en liten kurs. Är du, dig det berör, beredd? Bra, då kör vi: När du har glufsat i dig maten och/eller hällt i dig drycken, ställ avfallet på golvet på passagerarsidan. När du kommer fram dit du ska, böj dig fram och ta med dig de tomma förpackningarna och släng dem i därför avsedd sophink. Enkelt, va?


Om uppväxten som maffiabarn med nördiga intressen

 

 
 

Jag vet inte om vi kunde kalla oss nördar, men att som tonåringar gå all in på så halvudda företeelser som dart, te, tärningsspel, bangolf och krocket får väl anses vara åt det obskyra hållet och dra åt nörderi. Nörd, enligt Svenska akademiens ordlista, är en ”person som har ett stort special­intresse och som där­för kan verka något enkel­spårig”.

Vi var ett gäng 68:or i Karlstad som umgicks i vått och torrt. Än i dag ses vi och hörs med viss covid-19-oregelbundenhet. Våra föräldrar kallade sig Mariebergsmaffian medan vi, nästkommande generation, i dag går under namnet Juniormaffian. Det maffialika i våra föräldrars beteende i Karlstad på 1980-talet kan diskuteras. Värre än att bli fraktad hem i en skottkärra efter en blöt 50-årstillställning var det inte. Och var det värre än så, så hade vi förmodligen redan sagt hej till John Blund. De ideologiska diskussionsvågorna gick ibland höga, men aldrig högre än att maffian var komplett på nästa partaj.

Parallellt pysslade en del av oss maffiabarn med allt från fotboll och ishockey, till dart, te, tärningsspel, bangolf och krocket. Att gräsrektangeln var lika blöt som en kinesisk risodling hindrade oss inte från en fotbollsmatch. Och en av plusgrader hårt tärd hockeyis skrämde oss inte heller från en dust med klubba och puck. Och dart var en utmärkt idrott för från och till tonårsslöa individer. Det hade kunnat stanna vid den enklaste uppsättningen dartpilar från bensinmacken, men dartföretagens postorderkataloger blev het läsning och tungstenspilar med unika vingar hett stoff.

När dartpilarna vilade dracks det te. Det hade kunnat vara en påse svart te från Konsum, men en av maffiabarnen hade en fäbless för det lilla extra och hade upptäckt att det gick att vrida tedrickandet flera varv ytterligare. Därför köptes de mest unika Darjeelingteerna, som växte på avlägsna kinesiska teplantager. Om jag minns rätt skulle de i exakt fyra minuter blötta tebladen förstås inmundigas ur speciella tekoppar. Men inte nog med att vi skulle dricka te, vi skulle dessutom göra ett tärningsspel om striderna mellan världens tedynastier. Spelidén, men absolut inte tesörplandet, rann ut i sanden.

När tespelsdrömmen gått i kras hamnade bangolf i fokus. Det räckte förstås inte heller där med de allra enklaste redskapen. Här skulle lusläsas nya postorderkataloger, kryssas för och beställas. Olika banor krävde olika typer av bollar för att på bana X eller Y minimera bollstudsen. Och accessoarer att förvara bollarna i och små trasor att torka bollarna med ingick också i de allt mer nördiga beställningarna. När vi sedan diskuterade gummiyta på krocketklubborna för att skruva kloten, vill jag minnas att vi besinnade oss.

Nörderiet i dag? Kaffedrickandets ädla konst har fått mig att klura på om jag ska rosta kaffebönorna hemma i egen rost. Det kittlar.

Klas Örnklint


Nu kan jag bocka av drillsnäppa, dvärgmås och salskrake

Studielånet är sedan några år tillbaka avbetalat: all dryck, alla pizzor och nudlar och all studentlitteratur är en gång för alla finansierat. Nu fortsätter avancemanget in i vuxenlivet. Härnäst: fågelskådning.

 

Jag har vuxit upp nära naturen. Hemma på tomten i barndomskvarteret, ett stenkast från centrala Karlstad, gjorde påfåglar utflykter utanför djurparkens hägn och in i vår trädgård. På lantstället intill Vänerns strand seglade rovfåglarna majestätiskt, medan måsarna mer ljudligt än majestätiskt patrullerade vattnen i jakten på föda.

Påfågel och de vanligaste måssorterna var förstås lätta att lära sig. Mina föräldrar var naturintresserade på alla sätt och vis, men inga fågelexperter. Vi försökte självklart identifiera det som dök upp, men just så mycket längre än ”påfågel”, ”rovfågel” och ”trut” kom vi inte. Jo, orre löste vi också. I vår och sommar, med en utmärkt fågelciceron i södra Hälsingland vid min sida, har jag tagit de första staplande stegen lite längre in i de vingförsedda varelsernas värld. Ålsjön och Stenö har varit optimala platser för en nybörjare.

Vi började en tidig vårdag i april vid just Ålsjön, en oas för både dem som kan bocka av hundratals arter och för oss noviser. En helt ny värld öppnade sig för mig denna friska morgon när plötsligt vigg, salskrake, skogssnäppa, ängspiplärka, brun kärrhök och inte minst min nya favorit, dvärgmås, seglade, simmade och spatserade förbi på mer eller mindre nära håll. Lägg till den visuella upplevelsen också alla de fantastiska symfonier som flöjtas fram av dem, den ena mer kraftfull och vacker än den andra.

Ett par veckor senare, när grönskan hade börjat ta fart på allvar och fågelutbudet ökat och ändrats, stod vi där med kikare igen. Ytterligare fjäderfän bjöd upp till skådespel framför oss: grönbena, rödbena, drillsnäppa, gluttsnäppa och enkelbeckasin, med flera. Om dvärgmåsen var favoriten i fågelboken så långt hade den nu fått konkurrens av drillsnäppan. En liten drillande vadare som frenetiskt stolpade omkring i hukad ställning i sin jakt på mat.

När sommaren allt tydligare hade gjort sitt intåg var vi ute en dag och en sen kväll för att kröna min fågelskådardebut. På dagsutflykten fick vi se två havsörnar landa på ett sandrev bara ett hundratal meter framför oss. En imponerande syn! Desto mindre, men ack så fascinerande, var den nattuggla(!) som höll konsert för oss några dagar senare: kärrsångaren. En makalös sångare med ett vittomfattande register. Jag häpnade över hur den lilla nätta varelsen kan ha en sådan kapacitet. Stora som små, färgglada eller mer modesta i sin färgprakt, sångare eller inte sångare, alla har de gjort avtryck på mig som nybliven fågelskådare.


Osannolikt att se badbrallorna försvinna i fjärran

Minns ni författaren och skådespelaren Tage Danielssons resonemang om sannolikhet i den klassiska lunchrevyn Under dubbelgöken på Berns i Stockholm i oktober 1979?

Om inte, googla fram den och njut.

I texten, som är skriven i samma veva som Sverige skulle rösta i kärnkraftsfrågan, yttrar Tage: ”Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.”

Han fortsätter längre fram: ”Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.”

Många av oss har säkert en del kommer aldrig att glömma-händelser i minnet. Vem minns inte Jas-kraschen på Långholmen under Vattenfestivalen i Stockholm 1993? Under en uppvisningstur inträffade det som inte skulle kunna hända: Styrsystemet pajar, piloten tappar kontrollen och planet störtar bland tusentals besökare. Inga besökare blev, osannolikt och mirakulöst nog, allvarligt skadade.

Aningen mer sannolikt, men ändå osannolikt, var det som inträffade i det militära i Göteborg en råkall vintermorgon 1989. Under ett av få besök på avträdet under en militärövning, snavade jag på och utlöste en lys- och knallmina som lyste upp en kvadratkilometer av den råkalla bohuslänska luften. Minan skapade ett ljus- och ljudskådespel som förstås väckte varenda skjutglad och stridssugen lumparkollega. I full krigsmundering med fingrarna på k-pistarnas avtryckare kom de rusande ut ur tälten fullt vrålandes: ”Halt eller jag skjuter skarpt!”

Jag minns inte om jag hann till den grävda gropen.

På osannolikhetsskalan placeras också ett par ”förkomna” badbrallor en het sommardag i Sörmland 1999. I samma ögonblick som jag sommarlojt på vägen hem från badplatsen svingade mina blöta badbrallor passerade en bil. På bilens ena skärm hakade badbrallorna fast och jag kunde bara ohjälpligt se dem försvinna i fjärran.

Att en doktor på en ort i Värmland under tidigt 2000-tal skulle få en James Bond-skådespelare som patient förvånade förmodligen denne. Bond-aktören, gift med en kvinna med rötter i bland annat Värmland, blev under ett besök på en ort utanför Karlstad sjuk. Doktorn frågade om patientens namn: ”Roger Moore.”


"Det måste bo en liten gutt i mig"

"När det i Sverige diskuteras höghastighetståg mellan storstäderna för att kapa restiden ytterligare är jag säker på att norrmännen är nöjda med femtio mil på sju timmar."

 

Har du svårt för okritiska och totalt oförbehållsamma hyllningar av ett helt land? Sluta läsa här. Här kommer euforiska rader om vårt västra grannland. Norge och dess förföriska natur, folket och dess mentalitet ligger mig ytterst varmt om hjärtat. Eftersom tillfällena att besöka fjällen, fjordarna och folket är begränsade får jag min beskärda del via tv. Så när en ny norsk serie dyker upp i SVT:s tablåer flinar jag nöjt och bänkar mig. Och det oavsett om det handlar om Lars Monsen – den rosenkindade gutten, friluftsmänniskan och äventyraren i kvadrat, som från en helikopter släpps av i en dal mitt i fjällvärlden för att inom tre dagar orientera sig till en hytte – eller om röding- eller laxfiske mitt ute i vildmarken. Det är lite mer slow living, långsamt leverne, över det norska folket.

En förklaring kan finnas i SVT:s senaste Norge-serie: Det omöjliga landet. Den handlar om att det i regel alltid har stått ett fjäll eller legat en fjord i vägen vid byggandet av norsk infrastruktur. Det har gjort att det alltid varit – och är – en utmaning att knyta ihop de olika landsdelarna. Att räkna tio mil på en timme i bil går inte.

Det första avsnittet av fem handlade bland annat om Bergensbanan, en järnvägssträcka mellan Bergen och Oslo som invigdes 1909. Dessförinnan tog resan mellan orterna tre och ett halvt dygn. Tåget var förstås tvunget att frustande och stånkande ta sig hela den långa vägen runt den norska sydkusten för att nå destinationen Bergen eller Kristiania, som var Norges huvudstad mellan 1624 och 1925.

Men så kom tekniska innovationer som gjorde att man kunde dra Bergensbanen de femtio milen rakt över Hardangervidda. Inte bara över, förresten, Bergensbanen har cirka 150 tunnlar, varav den längsta, Finsetunneln, är 10 589 meter lång. På sin högsta punkt når järnvägen 1 237 meter över havet. Sträckan, som också går att köra med bil, kallas av många världens vackraste. I dag, oavsett om du kliver på ett tåg eller in i en bil, tar resan i runda slängar sju timmar.

De naturliga hindren är jag övertygad om har präglat landet och dess invånare. Det går helt enkelt inte att skynda på resandet eller turen på skidor, och därmed livet, alla gånger. När det i Sverige diskuteras höghastighetståg mellan storstäderna för att kapa restiden ytterligare är jag säker på att norrmännen är nöjda med femtio mil på sju timmar. Jag upplever inte samma hets och stress som i Sverige när jag besöker Norge. Bara de får gå på sina turer till fots eller på skidor, äta sina lefser med mesost och dricka sitt svaga kaffe så förefaller de nöjda.

På minuskontot, då? De blir odrägliga när de tar sig fram snabbare än oss på skidor.


Krönikör Klas Örnklint: I avregleringens namn, amen!

 

Häng med på en duell mellan bilbesiktningsföretag X och Y i avregleringarnas förlovade land! Jakten på kunder gör dem närmast desperata och utskicken med rabatter och erbjudanden visade sig vara ungefär lika många som tvåorna på mitt besiktningsprotokoll.

Det sa ”klonk” i brevlådan på sensommaren. Det låter så när en ensam C4-försändelse landar i en tom brevlåda och inte omges av ett halvkilo reklam en lönemåndag. Som rutinerad brevbärarvikarie har jag droppat ett och annat i öde lådor genom åren. Det var företag X som tyckte att jag skulle besöka dem för att få domen över den japanska springaren. Runt femhundringen vill de ha. Knappast billigare än före avregleringen.

Kort därpå sa det ”klonk” igen. Företag Y hade hittat mig i rullorna och lockade med 399 kronor för en översyn av den väl inkörda japanen. Helt okej pris, men med lokalerna på annan ort skulle, bensinen inräknad, ekvationen knappast gå ihop.

Med sista besiktningsdag en månad bort i avregleringens tidevarv avvaktade jag. Nytt brev landade i lådan, från företag X igen: ”Du har väl inte glömt att besiktiga bilen?” och löfte om rabatt. Det fick bli ortens företag X som fick uppdraget.

Ni vet nervositeten när besiktningspersonen börjar knacka och skrapa under bilen och lysa in i dess skrymslen och vrår? Inte? Vi som aldrig haft bilar yngre än femton år vet. Domen: Trasig registreringsskyltslykta, dåligt mönsterdjup på höger fram och otillåtna bussningar i stötdämparna som satts dit för att ge tungt lastade fordon högre frigång.

Företag X och Y gnuggade händerna. Här fanns mer slantar att hämta. Ordinarie ombesiktningspris från företag X löd 289 kronor. Men även företag Y hade snokat upp att allt inte stod rätt till med japanen och kontrade med 99 kronor. Wow! Även en kortare bilresa till grannkommunen gjorde erbjudandet vettigt. Men för säkerhets skull ringde jag företag X för att höra om de kunde kontra.

”Nix.”

”Ledsen, då åker jag till grannstaden och besiktar bilen för 99 kronor”, meddelade jag dem.

”Vänta”, utropade kundtjänstmedarbetaren.

En minut senare matchade de priset. Vips hade jag förhandlat mig till samma pris hos ortens företag. Rena rama köttmarknaden. Men ska det verkligen vara så här? Ska det verkligen vara ett köpslående där den som är lite aktiv, orädd och försigkommen ska tjäna några hundralappar? Känslan blir ju precis som när vi väljer el- eller mobiltelefonföretag. Man vet att hur man än gör, vad man än väljer, så kommer man att känna sig blåst. Summa summarum: Undvik ombesiktning. Åker du ändå på det, ställ företagen mot varandra. Det lyckades för mig.

Hur det gick med bilen? Körbar ett år till.


Krönikör Klas Örnklint: "Supporterhjärtat klappar inte mindre med åren"

Smack! Med ett välriktat slag knäckte jag fjärrkontrollen på fåtöljens armstöd. Än sen, då? Mitt kära, älskade engelska fotbollslag i den högsta ligan hade ju åkt dit på ett övertidsmål i 96:e minuten.

 

Klart man blir förbannad. Klart man tappar tålamodet. Klart topplocket går. Klart fjärrkontrollen får sota.

Det inträffade under Tipsextraepoken på tidigt 1980-tal och får tillskrivas ungdomlig dumhet i kombination med alltför dogmatiskt supporterskap. Jag var bara en oförståndig fotbollssupporter med bristande impulskontroll. Varken förr eller senare har föremål runtomkring mig fått ta smällen för en förlust. På sin höjd brukar jag utstöta gutturala läten i med- eller motgång. När jag gör det hemma i tv-soffan undrar min sambo: ”Vem pratar du med?”

Men det är nåt speciellt med äkta supporterkärlek. Jag hyser den bara genuint till tre lag: Färjestad i ishockey, Ipswich i fotboll och Boltic i bandy. Därför var ett besök i den brittiska staden Ipswich för tolv år sedan knappast förvånande. Där och då tror jag att jag hittade kärnan i en sund kärlek till ett lag, klubb eller förening. Min brittiska värd, en till formatet väl tilltagen och genuin Ipswichsupporter sedan barnsben, var vid min ankomst en jollrande småbarnsfar. Han välkomnade mig till England med en stadig näve.

Fem timmar senare, med iskalla nordsjövindar och iskallt nordsjöregn vinande och piskande in mot arenan Portman Road, sitter min värd och jag alldeles intill sidlinjen, så nära avbytarbänkarna man kan komma. Iklädda halsdukar är vi, tillsammans med 20000 andra, med i matchen på ett totalt hängivet sätt. Vi är som uppslukade.

Jag tror att entusiasmen för Lagen ska avta med åldern. Men tolv år senare, förra veckan, på god väg mot 52-årsstrecket, sätter jag mig ensam i bilen och åker Söderhamn-Gävle för att följa mitt Färjestad i kaffekampen mot Brynäs i SHL-hockeyn. Det är mörkt, det är torsdag, det är femton mil tur och retur och det är en match som inte betyder lika mycket för värmlänningarna som för gästrikarna. Ändå finns ingen tvekan. Jag. Ska. Ner.

Varför åka till ett regnigt England på 40-årsdagen och se på brittisk arbetarklassfotboll i näst högsta ligan och varför bila ensam till Gävle för att se en vissen – jo, Färjestad förlorade – hockeymatch i januari? Jag ser det som en hobby som vilken som helst, där en samling nördiga figurer samlas för att gemensamt se sitt lag. Vi lever oss in i det för ett par timmar, vi glömmer restskatter, vildvuxna gräsmattor, vedhögar och den omålade fasaden. Vi umgås, pratar, frustreras, gastar några mindre väl valda ord och tycker att en offside inte är en offside, och att ett godkänt mål borde ha underkänts.

Sedan återgår vi till vardagen.


Krönikör Klas Örnklint: "Vi kan än i dag fundera på vad hon kan ha varit med om som liten valp"

 

Hej igen!

Sex veckor sedan senast. Hur mår ni? Är ni fria från den där kinesiska inkräktaren som nästlat sig in i alla våras liv psykiskt och i somligas liv även fysiskt? Och är ni fria från konspiratoriska teorier på sociala medier kring vad inkräktaren egentligen är och var den egentligen kommer ifrån? Hoppas det. Mig har ingendera kommit åt.

Det här skulle förstås kunna handla om de där virusdropparna som med en blomsprutas precision har duschats över hela världen, men håll med om att vi i alla bemärkelser fått en överdos av dem? Det får bli några rader om Lollie i stället. En ganska fin och rörande hittehundshistoria som gör sig väl så bra i tider av global uppgivenhet och verbala över-Trump.

Knappt hade far somnat in så var det dags att ta adjö av hunden Milla. Efter henne, en belgisk vallhundsflicka av rasen tervueren, skulle vi minsann inte ha någon ny hund på ett bra tag, resonerade min sambo och jag.

Undertecknad resonerade på det sättet längre än henne ... Hon började allt oftare och mer entusiastiskt be mig titta på bilder på hundar på olika sajter. Det var bilder från organisationer som tar hand om övergivna hundar. ”Jo, då, visst är den stilig”, tillstod jag, ”men vi har ju kommit överens om att avvakta.”

Hon medgav att så var fallet. Men det dök ständigt upp nya bilder och min yngsta styvdotter, djursjukvårdare till vardags, blev allt mer engagerad och insyltad i hundresonemanget. Plötsligt var det hundar med namn. En Lola var allt mer frekvent uppe till diskussion.

”Kom, Klas, och titta på den här! Visst är hon fin?! Och läs om henne, hon verkar ju helt fantastisk! Och kolla filmen! Titta när hon stoppar nosen i armhålan på sin spanska husse!”

Så, plötsligt, hade en intresseanmälan gjorts på Lola. ”Mmm ...” muttrade jag. Det var inte tu tal om att det var en stilig spansk gatukorsning som i ord, bild och film presenterades på ett sätt som fick mitt dittills så idoga försvar att rämna. Ett tårdrypande resonemang en senvinterkväll resulterade i att jag kapitulerade.

Så, den 22 maj 2018, tittade en vinthunds-, schäfer- och terrierblandning förundrat ut ur en bur på Arlandas terminal 5. Ett par olivsvarta ögon tittade lätt nyfiket på sin blivande matte och husse. Jag. Var. Såld.

Sedan dess har denna tik från Alicante vuxit sig allt starkare både fysiskt och psykiskt. Vi kan än i dag fundera på vad hon kan ha varit med om som liten valp. Vi vet inte mer än att hon är i runda slängar tre år, att hon hittades av vänliga själar som tog henne till ett hundhem, som i sin tur placerade henne i ett olämpligt spanskt hem, varpå hon togs omhand av hundhemmet igen för att slutligen hamna i Hälsingland.

När hon nu hoppar upp i soffan, tittar djupt in i våra ögon och låter sig klias på magen och under hakan, är ingen gladare än jag att vi tog hand om Lollie som är hennes nya namn.


Krönikör Klas Örnklint: "Obeskrivligt skönt vara kvitt digitalt skoskav"

 

Jag har blivit en alldeles vanlig, analog människa igen. Ja, inte så att jag har gett upp flugan internet, men det ständigt gnagande digitala skoskavet sociala medier är borta och jag njuter faktiskt varje dag. Tänk dig att ständigt gå med en sten i skon. Inte så stor att det egentligen gör något, men ändå så stor att skavandet ständigt irriterar dig. Nu är min stenusling borttagen.

Annorlunda uttryckt: Jag har gjort mig kvitt vartenda konto som rubriceras sociala medier: Facebook, Twitter och Instagram. En obeskrivligt skön känsla. Från att ha varit först ute som bloggare på helahalsingland.se och därifrån gått vidare till FB, Twitter och Instagram är jag i dag förintad från den digitala och globala åsiktsscenen.

I de digitala tidernas begynnelse var det självklart festligt att i olika flöden få bilder i motljus på vänner och bekanta sittandes med vinglas i nävarna och med välgrillade laxbitar på tallrikarna, att få höra hur livet tett sig de senaste trettio åren för vännerna X och Y, att få kontakt med en gammal klasskompis vars liv tagit vändningar man kanske inte anade när vi två satt och kastade suddgummi på mattelektionerna. Eller att då och då få kloka politiska inspel eller välgrundade åsikter kring vilka det gick att ha en intressant dialog. Men det är inte längre det.

Twitter var jag mer positivt inställd till och länge och väl försvarade jag den digitala åsiktsplattformen. Där fanns alltid kloka människor från vilka man kunde få intressanta politiska idéer och ideologiska vinklar, både från likasinnade och motståndare. Och där fanns alltid utrymme för lite idrottssnack eller travsurr. Men nej, inte längre.

Mest oförargligt var kanske Instagram där grannens kossor i motljus eller de kluriga husdjuren i lustiga poser kunde vara nog så vackra och glädja följarna. Men, nej …

Det slutade oftast med att jag från framför allt Twitter och Facebook resten av dagen tog med mig olustiga, oreflekterade och inte sällan anonyma kommentarer och utspel som inte gagnade någon. Tankarna kunde inte sällan dyka upp när det var dags att hälsa på John Blund. Då gjorde det digitala skoskavet ofta sig påmint: ”Vad ska jag svara den och den" och "hur kunde den där anonyma näthataren få utrymme för sina vedervärdiga tankar?” Det de anonyma trollen kom med var ju bara destruktiva påståenden från människor som bara ville …? Ja, vad vill de? Skapa osämja och politisk splittring, kanske.

Det är inte tu tal om att jag saknar en del av dem jag har följt: värmlänningarna, krydd- och travexperten, vinkännaren eller hockeynörden med hjärta för Karlstadslaget. Och visst kunde jag fortsätta följa bara dem, men det tar onödigt med tid. Bättre då att lägga en kvart, halvtimme eller timme på en bok eller tidning.

Låter det präktigt? Pröva får ni se.


Krönikör Klas Örnklint: "Vill du bli etiketterad som en burk blåbärssylt?"

Kanske har du sökt ett jobb någon gång där arbetsgivaren inte har nöjt sig med bara ett personligt brev och ett cv, utan också velat utforska mer om dig i form av ett personlighetstest, för att verkligen hitta någon som passar in i gänget?

 

Testerna handlar inte sällan om din förmåga att ha många bollar i luften samtidigt, om hur bra du är på att ta egna initiativ, om din förmåga att samarbeta och om din sociala kapacitet, etcetera. Den vill helt enkelt veta: Vilken typ är du, egentligen? Jag har fått göra tester några gånger och kan tycka att det är en del i anställningsförfarandet som inte säger vad jag egentligen skulle kunna tillföra på arbetsplatsen. De säger mer om arbetsgivarens önskan om en konform arbetsplats.

Ett av de första testen i sitt slag presenterades av Isabell Myers och hennes mor, Katherine C Briggs. Merve Emre, biträdande professor i engelska vid universitetet i Oxford, har skrivit boken med titeln Vilken typ är du? (Fri tanke förlag) om hur mor och dotter under tidigt 1900-tal lade upp en strategi för att utforma det perfekta testet. Det fick med tiden namnet Myers-Briggs type indicator, MBTI. Emre beskriver en närmast sjuklig vilja hos mamman att kategorisera alla runtomkring henne, inte minst dottern.

Deras, Katherines och Isabels, arbete grundade sig i psykiatern Carl Gustav Jungs typteori där människor skulle kategoriseras utifrån fyra dimensioner: extrovert (E) eller introvert (I), sinnesförnimmelse (S) eller intuition (N), tanke (T) eller känsla (F), bedömning (J) eller perception (P). Följaktligen kan du vara en ENFJ-person som därmed är utåtriktad, intuitiv, går mer på känsla än rationalitet och är mer bedömande än varseblivande. Med de premisserna har vi rent matematiskt rationaliserat ner antalet kombinationer till sexton stycken.

Du, jag, din kollega, mor, far, bror och dotter, och så vidare, skulle alla därmed kunna placeras in i fack för sexton möjliga personligheter. Att sätta etiketter på våra personligheter på samma sätt som vi etiketterar sommarens syltburkar och saftflaskor innan vi ställer in dem i skafferiet känns dumt och riskerar skapa … ospännande arbetsplatser.

Just MBTI-testet har kritiserats för brist på vetenskaplig grund och för att inte ge reell och heltäckande information om personen. Men antalet test verkar inte bli färre när den moderna arbetsgivaren vill få in oss i rätt fålla. I en spretig sociala medier-värld, full av intryck och utspel, kanske det är skönt för arbetsgivarna att definiera och ringmärka personalen så att det blir homogena och lättstyrda arbetsplatser.

Fast nog är väl en mer mångfacetterad och dynamisk arbetsplats att föredra?

Eller vill du bli blåbärssylten på skafferihyllan?


I avregleringarnas namn, amen

Häng med på en duell mellan bilbesiktningsföretag X och Y i avregleringarnas förlovade land! Jakten på kunder gör dem närmast desperata och utskicken med rabatter och erbjudanden visade sig vara ungefär lika många som tvåorna på mitt besiktningsprotokoll.

Det sa ”klonk” i brevlådan på sensommaren. Det låter så när en ensam C4-försändelse landar i en tom brevlåda och inte omges av ett halvkilo reklam en lönemåndag. Som rutinerad brevbärarvikarie har jag droppat ett och annat i öde lådor genom åren. Det var företag X som tyckte att jag skulle besöka dem för att få domen över den japanska springaren. Runt femhundringen vill de ha. Knappast billigare än före avregleringen.

Kort därpå sa det ”klonk” igen. Företag Y hade hittat mig i rullorna och lockade med 399 kronor för en översyn av den väl inkörda japanen. Helt okej pris, men med lokalerna på annan ort skulle, bensinen inräknad, ekvationen knappast gå ihop.

Med sista besiktningsdag en månad bort i avregleringens tidevarv avvaktade jag. Nytt brev landade i lådan, från företag X igen: ”Du har väl inte glömt att besiktiga bilen?” och löfte om rabatt. Det fick bli ortens företag X som fick uppdraget.

Ni vet nervositeten när besiktningspersonen börjar knacka och skrapa under bilen och lysa in i dess skrymslen och vrår? Inte? Vi som aldrig haft bilar yngre än femton år vet. Domen: Trasig registreringsskyltslykta, dåligt mönsterdjup på höger fram och otillåtna bussningar i stötdämparna som satts dit för att ge tungt lastade fordon högre frigång.

Företag X och Y gnuggade händerna. Här fanns mer slantar att hämta. Ordinarie ombesiktningspris från företag X löd 289 kronor. Men även företag Y hade snokat upp att allt inte stod rätt till med japanen och kontrade med 99 kronor. Wow! Även en kortare bilresa till grannkommunen gjorde erbjudandet vettigt. Men för säkerhets skull ringde jag företag X för att höra om de kunde kontra.

”Nix.”

”Ledsen, då åker jag till grannstaden och besiktar bilen för 99 kronor”, meddelade jag dem.

”Vänta”, utropade kundtjänstmedarbetaren.

En minut senare matchade de priset. Vips hade jag förhandlat mig till samma pris hos ortens företag. Rena rama köttmarknaden. Men ska det verkligen vara så här? Ska det verkligen vara ett köpslående där den som är lite aktiv, orädd och försigkommen ska tjäna några hundralappar? Känslan blir ju precis som när vi väljer el- eller mobiltelefonföretag. Man vet att hur man än gör, vad man än väljer, så kommer man att känna sig blåst. Summa summarum: Undvik ombesiktning. Åker du ändå på det, ställ företagen mot varandra. Det lyckades för mig.

Hur det gick med bilen? Körbar ett år till.

Klas Örnklint

(krönikan är publicerad på helahälsingland.se och i hälsingetidningarna)


Om

Min profilbild

Klas