Fett- och sockerskatt?
I välfärdsstaten Sverige med de allt fetare invånarna diskuterar vi rot- och rutadvrag som ska massera svenska ekonomi så att finansflödet ska komma igång och bli lika graciöst och framfusigt som Usain Bolt.
Och samtidigt få den svarta arbetsmarknaden att minska och inte påminna allt för mycket om det epo-dopade och fuskande finska skidlandslaget en gång i tiden.
Bland annat snickare, elektriker och vvs-branschen ska gödslas. Ja, till och med läxläsning ska kunna ge rotavdrag.
Jag lägger i den här krönika absolut inga ideologiska värderingar på det, men jag kan sträcka mig så långt som till att jag tycker att det finns andra samhällsproblem som i ett längre perspektiv tangerar dem.
Som den volymösa fetma som sprider sig som inlandsisen genom hela de svenska – och västerländska – folklagren.
Rapport efter rapport visar att vi blir allt större och tyngre, för att inte säga abnorma. Folkhälsoinstitutet varnade nyligen för våra kostvanor och på denna tidnings ledarplats noterades häromlördagen att gävleborgaren bokstavligen tar allt mer plats.
Med andra ord: Flera av våra barn, vår framtid, är uppenbarligen på väg in i en dödsfälla som är gillrad med gigantiska läskedrycksflaskor, överdimensionerade chipspåsar och sockerstint plockgodis i var och varannan galleria.
Jag bara undrar: Varför. Reagerar. Ingen. Kraftfullt.
Ok, en och annan gör det, men sånt som inte syns i BNP:t, bruttonationalprodukten (måttet på den totala ekonomiska aktiviteten i ett land under en tidsperiod) är väl inte festligt nog att lyfta som en het politisk fråga.
Visst, det diskuteras fettskatt.
Ja, men inför den, då, med samma självklarhet som rotavdraget.
Visst, det diskuteras sockerskatt.
Ja, men inför den, då, med samma självklarhet som rutavdraget.
Jag intervjuade skidornas förbundskapten Ulf Karlsson för 20-talet år sedan. Då var han i friidrottsbranschen. Han bekymrades över att barnen då, än värre är det förstås i dag, inte alls i samma utsträckning kunde stå på händerna. Eller inte kunde jogga tre kilometer under en viss tid, med samma självklarhet som barnen kunde göra 30 år tidigare.
Det är förstås inte behovet av att kunna stå på händer i tre minuter eller springa tre kilometer på under tolv minuter det handlar om. Det handlar om att inte vår framtid ska gensera totalt och dö i förtid.
Av välfärdsister runt våra magar och i våra kroppar.
Och samtidigt få den svarta arbetsmarknaden att minska och inte påminna allt för mycket om det epo-dopade och fuskande finska skidlandslaget en gång i tiden.
Bland annat snickare, elektriker och vvs-branschen ska gödslas. Ja, till och med läxläsning ska kunna ge rotavdrag.
Jag lägger i den här krönika absolut inga ideologiska värderingar på det, men jag kan sträcka mig så långt som till att jag tycker att det finns andra samhällsproblem som i ett längre perspektiv tangerar dem.
Som den volymösa fetma som sprider sig som inlandsisen genom hela de svenska – och västerländska – folklagren.
Rapport efter rapport visar att vi blir allt större och tyngre, för att inte säga abnorma. Folkhälsoinstitutet varnade nyligen för våra kostvanor och på denna tidnings ledarplats noterades häromlördagen att gävleborgaren bokstavligen tar allt mer plats.
Med andra ord: Flera av våra barn, vår framtid, är uppenbarligen på väg in i en dödsfälla som är gillrad med gigantiska läskedrycksflaskor, överdimensionerade chipspåsar och sockerstint plockgodis i var och varannan galleria.
Jag bara undrar: Varför. Reagerar. Ingen. Kraftfullt.
Ok, en och annan gör det, men sånt som inte syns i BNP:t, bruttonationalprodukten (måttet på den totala ekonomiska aktiviteten i ett land under en tidsperiod) är väl inte festligt nog att lyfta som en het politisk fråga.
Visst, det diskuteras fettskatt.
Ja, men inför den, då, med samma självklarhet som rotavdraget.
Visst, det diskuteras sockerskatt.
Ja, men inför den, då, med samma självklarhet som rutavdraget.
Jag intervjuade skidornas förbundskapten Ulf Karlsson för 20-talet år sedan. Då var han i friidrottsbranschen. Han bekymrades över att barnen då, än värre är det förstås i dag, inte alls i samma utsträckning kunde stå på händerna. Eller inte kunde jogga tre kilometer under en viss tid, med samma självklarhet som barnen kunde göra 30 år tidigare.
Det är förstås inte behovet av att kunna stå på händer i tre minuter eller springa tre kilometer på under tolv minuter det handlar om. Det handlar om att inte vår framtid ska gensera totalt och dö i förtid.
Av välfärdsister runt våra magar och i våra kroppar.