Fioler på bästa sändningstid

Ett uns av avundsjuka ilade hastigt förbi i min Värmlandsmarinerade hjärna på lördagskvällen. En dryg timme på bästa sändningstid skulle SVT ägna åt hälsingsk folkmusik. Jag menar, vi har ju värmländska författare. Vad är väl då några stråksmekare från Hälsingland?
I samma ögonblick som jag skrotade avundsjuketankarna insåg jag att jag under mina snart åtta år i den hälsingska kulturmyllan trots allt har lärt mig att gilla delar av en av de mest hälsingska företeelserna som finns – tillsammans med ostkaka – nämligen folkmusik och fiol.
Att public service i programpunkten Veckans föreställning, kallad Med djäuvlen i hälarna, presenterade en konsert med riksspelmannen Görgen Antonsson och Gävles symfoniorkester var ju inget annat än fantastiskt.
Det måste till tv-licenspengar för att våga visa en förhållandevis smal kulturyttring en lördag på bästa sändningstid. Kommersiell tv hade sannolikt aldrig gjort det.
Den tidigare moderate riksdagsmannen Gunnar Axén, som i somras på twitter stoltserade över att ha slängt ut sin tv sedan public service hade sänt ett i hans öron kontroversiellt Sommarprogram, missade måhända programmet. Men vi andra, som inte hade fattat det drastiska och infantila steget att kasta ut tv:n, fick oss en musikaliskt och historiskt bildande resa berättad av Färilabördiga Kersti Ståbi och med Martin "Mitt i naturen" Emtenäs som programpresentatör.
Vi fick höra historien om den kanske mest kända hälsingska spelmannen From-Olle som under sent 1800-tal tros ha skrivit bortåt 850 polskor. Han gjorde det tyvärr i en tid då religionen bredde ut sig i samhället. De religiösa krafterna ansåg, enligt Emtenäs, fiolspelare vara slöfockar och suputer, ja, närmast syndiga, varför få av spelmannens alster finns bevarade i dag.
En av dem som finns kvar är ett stycke som på senare år fått namnet Knuss-Olles livstycke. Knuss-Olle – lärde jag mig där i tacoslafsandet och i julbelysningens sken på lördagskvällen – var en annan av den tidens stora spelmän. Det sägs att han på sin dödsbädd hade en enda önskan: Att få höra en av From-Olles låtar. Önskningen uppfylldes förstås. Knuss-Olle blev pigg värre av de närmast Vivaldiinfluerade tonerna och levde många år till.
Samtidigt som jag torkade den rinnande tacossåsen från hakan skulle jag få lära mig än mer om den hälsingska folkmusikhistorien. När tonerna från Jonas Olsson spred sig i rummet reste sig varenda hårstrå på kroppen. Olsson, som gick bort 2010 blev bara 45 år gammal, jobbade tillsammans med bland andra Åsa Jinder och Peter Oskarson.
Det var så vackert att jag för en stund glömde nyval, politiskt pajkastande och IS-styrkornas härjningar.
Tack, public service.