Luddfri tumlare och billigt kaffe?

Men, hörrni, tänk vad bra det skulle bli om vi människor i Sverige slapp alla fästingar, invandrare, skattesmitare, rasister, idealister, vänstersympatisörer, hundskitar på gatorna, folkpartister, moderater, återvändande utvandrare, rökare, snusare, miljöpartister, maoister, fascister, Putinanhängare, Obamasympatisörer, vänsterpartister, kristdemokrater, värmlänningar, gotlänningar, stockholmare, vargar, centerpartister, socialdemokrater, sverigedemokrater och FI-anhängare – och alla andra med, för den delen. Ja, så att vi slipper alla märkliga och obekväma åsikter och i stället blev ett unisont, mellanmjölksrättroget och välputsat folk som levde i en trygg och steril sfär.
Ja, men visst!
Och tänk vad bra om detta folk kunde handla kycklingfilé för 29,90 kronor per kilo, fläskfilé för 49.90 kronor per kilo, oxfilé för dryga hundringen per kilo, kaffe för 20 kronor halvkilot, bananer för 14,90 kronor per kilo, mjölk för under tio kronor litern och slit och släng-kläder för de allra nättaste summorna – och allt annat också för den delen så billigt som möjligt utan bekymrande tankar kring under vilka omständigheter och av vem det har producerats.
Ja, men visst!
För att inte tala om hur närmast euforiskt bra samhället skulle bli om vi under årets alla 365 dagar möttes av en luddfri torktumlare i hyresrättsfastigheternas vittomskrivna tvättstuga, ett bostadsområde där varken katter eller hundar får vistas eller där "allt spel med klubbor och bollar är förbjudet" som jag såg på en fastighet.
Ja, men visst vore det fantastiskt!
Och lägg till detta hisnande drömsamhälle om vi alla fick fri hastighet på våra elektroniska vägar – våra mobiltelefoner, läsaplattor och datorer – och lika härligt fri hastighet på våra motorvägar, full uppkoppling i fjäll- och sommarstugan såväl som på badstranden, både den vid Medelhavet och den här hemma och, sist men inte minst, p-vaktsfria kommuner.
Ja, men tänk vad alldeles, alldeles, alldeles underbart det skulle bli. Halleluja!
Eller är det just kanske alla dessa från och till besvärande fenomen, kulturyttringar, intryck och uttryck, ideologiska utspel och begränsningar i vad vi kan och inte kan göra, får och inte får och att vi inte kan och bör handla filéer hit och filéer dit för så nätta summor som möjligt, som utgör dynamiken i ett samhälle? Hur vore det om vi i stället med omsorg valde våra narcissistiska strider på kafferasten, på sociala medier eller debattutrymmen och funderade på livet i stället? Eller ännu hellre: gick i klinch med döden någon dag?
Vi behöver inte bli så konkreta som författarparet Cynthia och Arthur Koestler som – misstänker somliga – valde att tillsammans avsluta livet i förtid då framtiden såg alldeles för dyster ut.