En stor huvudvärk har släppt

Sverige måste vara loppisarnas förlovade land. Efter att ha bilat en del enbart i Gävleborg under ledigheten kan konstateras att det är en loppisskylt i minsta lilla håla och så gott som i var och varannan korsning.
Jag har genom åren oftast fått en lätt anstrykning av huvudvärk eller plötsligt uppblomning av min badmintonskada för 35 år sedan när de där inte sällan uselt handskrivna loppisskyltarna har dykt upp. I gengäld har min sambos eventuella huvudvärk med samma självklarhet släppt när hintar om loppisar prytt vägkanten.
"Jag har ont i skallen och går en sväng med hunden, men kolla du" har mitt korta men i hög grad giltiga försvarstal lytt. "Jag kollar snabbt" har den lika kvicka repliken från henne varit.
Trots att vi har det mesta och lite till av vad vi verkligen behöver hemma har hon ändå oftast lyckats komma ut med en kasse "ovärderliga" saker som kan "vara bra att ha". Min simulerade huvudvärk har – i samma ögonblick som sambon konkar fram fynden till bagageluckan – blivit verklighet och högst akut.
Vi är inte ensamma om fenomenet prylar i överflöd utan är precis som så många andra i dagens samhälle deltagare i västvärldens gigantiska mästerskap i Flest prylar när den dör vinner.
Häromveckan kom de förlösande orden från min bättre hälft: "Jag är trött på grejer. Vi ordnar en loppis nästa år." Hela mitt inre exploderade av glädje och jag såg hur bilen, cykeln och gräsklipparen plötsligt skulle få plats i garaget och hur garderoberna inte länge skulle behöva bågna av gästsängkläder och farbror Karls ärvda dukar och gardiner.
Paradoxalt nog har jag i år – håll i er nu – själv börjat söka upp loppisar. Jo, det är sant. Förklaringen? Släktingar på besök har lotsat mig in på det alternativa loppis- och second hand-spåret. Man kan nämligen vaska guld i de där små "butikerna". Nu ser jag mig som en Klondykeresenär på jakt efter Guldet: den där speciella lampan, de där gamla fiskerullarna, de där gamla fina knivarna eller de där gamla fina plåtskyltarna som skvallrar om vår nära eller avlägsna historia.
Så jag vill inte för allt i världen fylla på förråden hemma, utan i stället avyttra tingestarna till dem som sparar på dylika föremål. Själv hoppas jag på att göra fyndet med stort F. Hittills har det aldrig riktigt hettat till. Men jag har lärt mig att snabbt scanna av hyllor, lådor, kartonger och kassar för att snabbt dra vidare till nästa loppis ... nästa loppis ... och nästa loppis.
Sommaren är kort och det mesta regnar bort, men femton grader och gråmulet är perfekt för vaskning av länets loppisar.