Idi Amin och jag kom aldrig överens

Jag fingrade på golfbagen och dess innehåll i helgen, en återkommande (o)vana så här i april. Jag har skrivit om det förr, men det blir lika aktuellt varje vår, när fairwayer och greener får färg och bekanta tar det gröna kontoret i besittning.
Å ena sidan: Det vore så kul att pegga upp igen efter en längre frånvaro och jaga par och en och annan birdies. Å andra sidan: Det tar tid, kostar en slant och är en sport som gränsar till stor frustration. Och har då golfsvingen legat i träda i femton år, då är det ojuste att ens tänka sig tanken att kunna gå ut och prestera under 18 hål.
Jag kikade och fingrade på järntrean som stod där och blängde på mig i garaget. Trean är ett rätt knepigt verktyg att hantera för oss 18-handikappare som gärna spelar militärgolf: vänster, höger, vänster, höger, och som alltför ofta gör gästspel i de områden av banan som består av blåbärsris, ljung och sly.
Jag fick fatt på drivern, gick ut och gjorde en provsving ut mot åkern. Det knäckte till i den redan illa tilltufsade ryggen. Jag skickade ner vapnet som jag under min mest aktiva tid kort och gott kallade Idi Amin efter den ugandiske diktatorn som satte skräck i sitt land under 1970- och 1980-talet. Lika opålitlig var drivern i mina nävar. Drivern och jag kom aldrig riktigt överens.
Med en rejäl kick skickade jag Idi Amin ner i bagen och fick tag på järnnian och puttern, två klubbor som jag hade en riktigt bra relation till. Med fog kan jag säga att närspelet var mitt signum ... Eller ... nåväl, jag kände viss trygghet när det kom till det "korta spelet". Faktum är att vore det enbart för den delen av den ädla sporten golf, som lär ha uppfunnits av två skottar på 1400-talet, skulle jag inte tveka att ta upp liret igen.
De första rundorna på en golfsäsong är så fulla av förväntan. Jag minns när vi styrde mot Danmark för att kicka i gång säsongen med några tidiga aprilrundor och lite dansk pilsner. Vi såg på vägen dit för vårt inre hur vi skulle slå långa fina utslag, spela in på green på två slag, putta en, max två gånger, och gå mot en kanonrunda.
Vi rullade av färjan och in på närmaste bana, skickade i väg en hink bollar på rangen och gjorde två ryggböj. Min spelpartner peggade upp, fokuserade och tog i ... Det bidde en luftsving. Vi log aningen åt varandra, han peggade upp igen och tog i ... för en ny luftsving. Min spelkompis behövde så dags bitring och betablockerare, medan jag hade fullt sjå att hålla mig för skratt.
Det är lite de här utmaningarna med golf som gör mig så sugen på att ta upp spelet, men det är också de delarna som gör att jag nog står över.