Skulle en nyinryckt rekryt bli kränkt?

Husdjur, schack och värnplikt, tre ämnen som av olika anledningar har berört mig lite extra de senaste veckorna. Husdjur för att vi har tre sköna fyrbeningar hemma, schack för att SVT:s Dox sände en utmärkt dokumentär om det norska schackunderbarnet Magnus Carlsen i veckan och värnplikten för att vi på en lunch häromdagen kom att prata om den.
Några kolleger fick bestämma ämnet åt mig och valde värnplikten. Eller lumpen, om ni så vill. Mellan 1901 och 2010 var det varje mans plikt – och en och annan kvinnas önskan – att tillbringa x antal månader i grönkläderna. Förutom en evinnerlig väntan på att något skulle hända när vi låg där bakom tältduken – vilket det sällan gjorde – handlade rekryttiden bland annat om att öva ålning medels hasning, gärna i lervälling, dra sambandstrådar, allra helst i ösregn, sitta eldvakt i kallaste och mörkaste december, skjuta välanvänd AK4 i storm, freda sig vid eldöverfall, gå soldatprovet, hitta på hyss för logementskramraterna och inte minst: äta ärtsoppa ur snuskburk.
Men så drog fredsvindar in över Europa och verksamheterna på de flesta regementena lades ned eller flyttades, ett efter ett. Mitt tillhåll, Lv6 i Göteborg, flyttades till Halmstad. I dag inrymmer många av regementsbyggnaderna, inte sällan ganska ståtliga byggnader, allt mellan boenden och affärer, bagerier och kontor.
Enligt ett förslag ska Sverige införa värnplikt igen från och med 2019. Men, och det var här vår lunchdiskussion tog fart, var ska de husera? Inte kan Sverige bygga nya regementen i ett huj. Vilka ska rycka in? Alla män och kvinnor? Ska en underbar blandning av vegetarianer, veganer, gluten- och laktosallergiker stå och slafsa ärtsoppa i en skogsglänta? Och hur kränkt blir en nyinryckt rekryt när en högröd furir gastar något om "dålig rakning", "osträckt överkast på sängen", "oputsade kängor", "usel träffbild på skjutbanan" eller "för sen givakt"?
Jag, förespråkare av fredliga lösningar, minns de 7,5 månaderna som sociologiskt intressanta och spännande. Det var en häxkittel av kulturer och klasser samlade på en liten yta. Vi skulle fås att dra åt ett och samma håll och samarbeta, en av grundtankarna med militärutbildningen. Än i dag, 27 år efter muck, undrar jag vad som hände med mina kolleger och vilka vägar deras liv tog? Vart tog han som under helgledigheten högg ihjäl en med kniv vägen? Vad hände med pedanten, vars skåp somliga förstås skulle välta upp och ner på när han var i full färd med att putsa upp glansen på kängorna? Eller han som bytte sängkläder maximalt tre gånger på 7,5 månad?