Om vikten av de tysta
Tala är silver,
tiga är guld
"Narcissism" läser jag på Wikipedia "är en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan. Termen kommer från namnet på den grekiska mytologiska figuren Narcissus, en vacker yngling som blev förälskad i sin spegelbild när han såg den för första gången i en källa. Sigmund Freud använde termen för att beteckna en tidig fas i personlighetens utveckling. Narcissism har också traditionellt inom psykiatrin bedömts som ett sjukligt tillstånd, en narcissistisk personlighetsstörning [...]"
I en svensk tidning för några år sedan läste jag en god beskrivning av narcissism. Det var en intervjuad person som av en underordnad hade beskrivits som en som "släpper grenen i ansiktet på den som kommer efter när man är ute och går skogspromenader".
Ganska talande, tycker jag. Vi lever i en tid när i alla fall gränsen till narcissism eller grenen i ansiktet-mentalitet tycks vara de rådande sätten att slå sig fram genom den snudd på ogenomträngliga djungeln som inte minst sociala medier är. Det gäller att ha en stor portion god tro på sig själv för att åsikterna ska komma fram. De som skriker högst och mest där ute i djungeln syns mest, övriga kommer i andra hand.
Det gäller inte bara det digitala offentliga rummet, utan även det analoga. Jag talade för ett tag sedan med en vikarie om det där med att ta plats i det offentliga rummet. Vikarien hade något år tidigare i tidningen skrivit i en God morgon-notis att denne inte var alldeles förtjust i att synas och höras mest i vardagen. Jag berömde personen för att offentligt ha våga ge uttryck för det inför både kolleger och läsare. Det hindrar förstås inte denne ifrån att utföra jobbet som journalist på ett utmärkt sätt. Inte sällan, är min erfarenhet, kan det ge den intervjuade en form av trygghet.
Jag sa åt vikarien att jag i stora stycken är likadan och att jag nöjer mig med att uttrycka min åsikt i riktigt angelägna ämnen eller när resonemanget enligt min uppfattning är på väg att "barka åt skogen". Det brukar, sa jag åt personen, finnas så många andra som pratar desto mer att det är bra om vi är några som håller snattran. Det skulle bli olidligt annars ...
Annars lever vi ju i en tid när de som inte drar sig för att i flera sammanhang säga vad de tycker i någon mening anses som bra, medan de som är aningen mer tystlåtna i någon mening rankas ner. Det är något som blir allt mer tydligt. Annars är ordspråket "tala är silver, tiga är guld" inte så dumt det heller.
tiga är guld
"Narcissism" läser jag på Wikipedia "är en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan. Termen kommer från namnet på den grekiska mytologiska figuren Narcissus, en vacker yngling som blev förälskad i sin spegelbild när han såg den för första gången i en källa. Sigmund Freud använde termen för att beteckna en tidig fas i personlighetens utveckling. Narcissism har också traditionellt inom psykiatrin bedömts som ett sjukligt tillstånd, en narcissistisk personlighetsstörning [...]"
I en svensk tidning för några år sedan läste jag en god beskrivning av narcissism. Det var en intervjuad person som av en underordnad hade beskrivits som en som "släpper grenen i ansiktet på den som kommer efter när man är ute och går skogspromenader".
Ganska talande, tycker jag. Vi lever i en tid när i alla fall gränsen till narcissism eller grenen i ansiktet-mentalitet tycks vara de rådande sätten att slå sig fram genom den snudd på ogenomträngliga djungeln som inte minst sociala medier är. Det gäller att ha en stor portion god tro på sig själv för att åsikterna ska komma fram. De som skriker högst och mest där ute i djungeln syns mest, övriga kommer i andra hand.
Det gäller inte bara det digitala offentliga rummet, utan även det analoga. Jag talade för ett tag sedan med en vikarie om det där med att ta plats i det offentliga rummet. Vikarien hade något år tidigare i tidningen skrivit i en God morgon-notis att denne inte var alldeles förtjust i att synas och höras mest i vardagen. Jag berömde personen för att offentligt ha våga ge uttryck för det inför både kolleger och läsare. Det hindrar förstås inte denne ifrån att utföra jobbet som journalist på ett utmärkt sätt. Inte sällan, är min erfarenhet, kan det ge den intervjuade en form av trygghet.
Jag sa åt vikarien att jag i stora stycken är likadan och att jag nöjer mig med att uttrycka min åsikt i riktigt angelägna ämnen eller när resonemanget enligt min uppfattning är på väg att "barka åt skogen". Det brukar, sa jag åt personen, finnas så många andra som pratar desto mer att det är bra om vi är några som håller snattran. Det skulle bli olidligt annars ...
Annars lever vi ju i en tid när de som inte drar sig för att i flera sammanhang säga vad de tycker i någon mening anses som bra, medan de som är aningen mer tystlåtna i någon mening rankas ner. Det är något som blir allt mer tydligt. Annars är ordspråket "tala är silver, tiga är guld" inte så dumt det heller.