Svårfunna ädla varor
Jag drar försiktigt upp stöveln ur den dyngsura norska myrmarken för att inte bli stövellös, tittar vänster, tittar höger, synar marken under en hukande granruska och under en hårt väderpinad fjällbjörk. Inga hjortron. Femlitershinken är tom. Stegar vidare på myren, förhoppningsfullt spanande efter de åtråvärda bären. Butikspriset i Norge: 300 kronor kilot.
Några dagar senare:
Plums!
Jag landar en aptitlig spinnare alldeles bakom en sten i en lugnare del av den för årstiden ovanligt strida Trysilälven som när den rinner in i Sverige byter namn till Klarälven. Förväntningarna är enorma, för att inte säga gigantiska. Ska jag kroka den första ädelfisken sedan det lyckade fiskafänget i Jämtland på sent 1990-tal? Snart, intalar jag mig, kommer spöet att böjas och kilosfisken landas. Men, nej ... Nytt kast: Älvens krafter suger tag i draget som sveper av ett stort område. Tiden stannar för ett ögonblick ... Nu! Nej. Bottennapp. Kanske är älven för ström? Kanske är tidpunkten, tidig eftermiddag, fel?
Ännu några dagar senare:
Slurp!
Sätter stöveln i ny myrmark på jakt efter de eftertraktade bären, nu på 1000 meters höjd över havet. Och där, ett alldeles moget hjortron. Och ett till, och ännu ett och ett fjärde. Lyckan är fullkomlig. Med varsam hand lirkar jag dem från sina fästen och placerar dem försiktigt i hinken. Sedan slut, inte ett bär. Jag vänder mig mot solen, låter bären rulla ner i munnen och trycker sönder dem med tungan mot gommen. Tiden stannar.
Dagen därpå:
Plums!
Nytt vattendrag, som skulle platsa i vilken fiskebroschyr som helst. Lugnare flöde. Bättre fiske? Jag har ändrat betestaktik sedan förra turen och har gått från ljusare spinnare till en aningen mörkare men med en lockande orange tofs på. Prövar ett kast, ett till och ett till. Nej, ingen fisk. Prövar ett backhandskast för att landa draget alldeles i början på ett strömt parti. Det rasslar till och draget landar i en björktopp.
Jag börjar det klassiska fiskarresonemanget med mig själv: Är det för ljust? Fel drag? Är flugfiske lösningen? Eller mete med mask? Har jag skrämt bort fisken efter det skeva kastet upp i trädtoppen? Tiden går. Kastvinklarna ändras. Landar draget i en grantopp. Misströstar. Börjar tänka på mat, en kall pilsner och ger upp.
Dyra bär och ädla fiskar är svåra att få tag på. Men stunden i naturen – tystnaden, lugnet och fridfullheten – väger upp den knapra fångsten. De mentala avlagringarna av krav, måsten och vardagsgöromål som byggts på under ett år rinner av mig. Klarsynt och rensad återvänder jag till vardagen, låt vara utan fisk och hjortron. Det gör inte så mycket.