Jag har vuxit upp nära naturen. Hemma på tomten i barndomskvarteret, ett stenkast från centrala Karlstad, gjorde påfåglar utflykter utanför djurparkens hägn och in i vår trädgård. På lantstället intill Vänerns strand seglade rovfåglarna majestätiskt, medan måsarna mer ljudligt än majestätiskt patrullerade vattnen i jakten på föda.

Påfågel och de vanligaste måssorterna var förstås lätta att lära sig. Mina föräldrar var naturintresserade på alla sätt och vis, men inga fågelexperter. Vi försökte självklart identifiera det som dök upp, men just så mycket längre än ”påfågel”, ”rovfågel” och ”trut” kom vi inte. Jo, orre löste vi också. I vår och sommar, med en utmärkt fågelciceron i södra Hälsingland vid min sida, har jag tagit de första staplande stegen lite längre in i de vingförsedda varelsernas värld. Ålsjön och Stenö har varit optimala platser för en nybörjare.

Vi började en tidig vårdag i april vid just Ålsjön, en oas för både dem som kan bocka av hundratals arter och för oss noviser. En helt ny värld öppnade sig för mig denna friska morgon när plötsligt vigg, salskrake, skogssnäppa, ängspiplärka, brun kärrhök och inte minst min nya favorit, dvärgmås, seglade, simmade och spatserade förbi på mer eller mindre nära håll. Lägg till den visuella upplevelsen också alla de fantastiska symfonier som flöjtas fram av dem, den ena mer kraftfull och vacker än den andra.

Ett par veckor senare, när grönskan hade börjat ta fart på allvar och fågelutbudet ökat och ändrats, stod vi där med kikare igen. Ytterligare fjäderfän bjöd upp till skådespel framför oss: grönbena, rödbena, drillsnäppa, gluttsnäppa och enkelbeckasin, med flera. Om dvärgmåsen var favoriten i fågelboken så långt hade den nu fått konkurrens av drillsnäppan. En liten drillande vadare som frenetiskt stolpade omkring i hukad ställning i sin jakt på mat.

När sommaren allt tydligare hade gjort sitt intåg var vi ute en dag och en sen kväll för att kröna min fågelskådardebut. På dagsutflykten fick vi se två havsörnar landa på ett sandrev bara ett hundratal meter framför oss. En imponerande syn! Desto mindre, men ack så fascinerande, var den nattuggla(!) som höll konsert för oss några dagar senare: kärrsångaren. En makalös sångare med ett vittomfattande register. Jag häpnade över hur den lilla nätta varelsen kan ha en sådan kapacitet. Stora som små, färgglada eller mer modesta i sin färgprakt, sångare eller inte sångare, alla har de gjort avtryck på mig som nybliven fågelskådare.