Har du svårt för okritiska och totalt oförbehållsamma hyllningar av ett helt land? Sluta läsa här. Här kommer euforiska rader om vårt västra grannland. Norge och dess förföriska natur, folket och dess mentalitet ligger mig ytterst varmt om hjärtat. Eftersom tillfällena att besöka fjällen, fjordarna och folket är begränsade får jag min beskärda del via tv. Så när en ny norsk serie dyker upp i SVT:s tablåer flinar jag nöjt och bänkar mig. Och det oavsett om det handlar om Lars Monsen – den rosenkindade gutten, friluftsmänniskan och äventyraren i kvadrat, som från en helikopter släpps av i en dal mitt i fjällvärlden för att inom tre dagar orientera sig till en hytte – eller om röding- eller laxfiske mitt ute i vildmarken. Det är lite mer slow living, långsamt leverne, över det norska folket.

En förklaring kan finnas i SVT:s senaste Norge-serie: Det omöjliga landet. Den handlar om att det i regel alltid har stått ett fjäll eller legat en fjord i vägen vid byggandet av norsk infrastruktur. Det har gjort att det alltid varit – och är – en utmaning att knyta ihop de olika landsdelarna. Att räkna tio mil på en timme i bil går inte.

Det första avsnittet av fem handlade bland annat om Bergensbanan, en järnvägssträcka mellan Bergen och Oslo som invigdes 1909. Dessförinnan tog resan mellan orterna tre och ett halvt dygn. Tåget var förstås tvunget att frustande och stånkande ta sig hela den långa vägen runt den norska sydkusten för att nå destinationen Bergen eller Kristiania, som var Norges huvudstad mellan 1624 och 1925.

Men så kom tekniska innovationer som gjorde att man kunde dra Bergensbanen de femtio milen rakt över Hardangervidda. Inte bara över, förresten, Bergensbanen har cirka 150 tunnlar, varav den längsta, Finsetunneln, är 10 589 meter lång. På sin högsta punkt når järnvägen 1 237 meter över havet. Sträckan, som också går att köra med bil, kallas av många världens vackraste. I dag, oavsett om du kliver på ett tåg eller in i en bil, tar resan i runda slängar sju timmar.

De naturliga hindren är jag övertygad om har präglat landet och dess invånare. Det går helt enkelt inte att skynda på resandet eller turen på skidor, och därmed livet, alla gånger. När det i Sverige diskuteras höghastighetståg mellan storstäderna för att kapa restiden ytterligare är jag säker på att norrmännen är nöjda med femtio mil på sju timmar. Jag upplever inte samma hets och stress som i Sverige när jag besöker Norge. Bara de får gå på sina turer till fots eller på skidor, äta sina lefser med mesost och dricka sitt svaga kaffe så förefaller de nöjda.

På minuskontot, då? De blir odrägliga när de tar sig fram snabbare än oss på skidor.