I de ideologiska träskmarkerna
Får jag bara be om en liten smula renässans i vår värld, tack! Så att vi får lite mer musik av Wolfgang Amadeus Mozart och färre bilder av krigsskadade barn från det vedervärdiga syriska kriget, lite mer klurig poesi från Gustaf Fröding och mindre hat och hot på sociala medier och lite mer fascinerande konst av Eduard Munch och mindre invektiv i den politiska debatten. Snälla, snälla ... det är allt jag begär.
Renässansen, som satte punkt för medeltiden, är nog den historiska period som tydligast etsat sig fast i min grundskole- och högstadiehjärna: något brutalt, vedervärdigt och grymt lämnades och i stället gick mänskligheten in i något nytt, bra och bildande.
Renässansidén far allt oftare genom skallen på mig, senast när jag låg däckad i influensa. Tiden att scrolla igenom sociala medier eller fånga upp en nyhetssändning var oändlig, men varken det ena eller det andra snabbade på tillfrisknandet. Tvärtom, jag blev uppriktigt sagt sjukare och lade eländet åt sidan.
På sociala medier var det, förstås, som allra värst. Det skrämde mig hur etablerade och renommerade politiker och samhällsdebattörer – åtminstone var det bilden jag hade av dem – eller självutsedda experter, allt som oftast hamnade i verbala drängslagsmål i allahanda ämnen. Det påminner om – medeltiden. Den ena historielösa, oreflekterade, onyanserade och infantila kommentaren – eller verbala halshuggningen – efter den andra dök upp i flödet. Jag överväger att överge Facebook och Twitter av den enkla anledningen att mycket av det som skrivs där knappast gagnar oss. Men det är ur den där näringsfattiga källan med populistiska och tendentiösa inlägg som allt fler hämtar sina åsikter och formar sina tankar om världen.
Jag ska villigt erkänna att jag tidigt engagerade mig i de sociala medierna. Dels för att jag hittade gamla vänner och bekanta, dels för att jag hittade läsvärda artiklar och debattinlägg som jag annars inte hade funnit. Innan jag eventuellt överger de där ideologiska träskmarkerna och under en övergångsperiod tills den "nya renässansen" inträder väljer jag bort de allra värsta åsikterna. I stället gläds jag åt den lilla kråkan som snappat upp ett A4-blad och bara ser lycklig ut, den dansande hunden eller katten som somnat med en liten råtta i famnen. Ja, jag vet att en del avskyr alla djurbilder och -filmer som sprids på sociala medier, men de gör mig åtminstone glad. Däremellan tar jag lite Mozart, Fröding och Munch.
Och Lars Lerin, förstås.