Nicedådet
Promenade des anglais i Nice på den franska sydkusten kan vara alldeles, alldeles underbar – eller alldeles, alldeles vedervärdigt fruktansvärd.
Jag har bara upplevt det förra och kan inte annat än bara försöka sätta mig in i det som utspelade sig längs med en del av den sju kilometer långa strandpromenaden på den franska Rivieran på torsdagskvällen när en lastbil plötsligt plöjde fram genom människomassorna och skövlade allt levande som dök upp.
Eller, förresten, det går förmodligen inte att ens i sin vildaste fantasi föreställa sig paniken, kaoset och tumultet som uppstår när ett sannolikt terrorangrepp slår till och krossar gemytet och startar en slakt.
Under en kort period i början på 2000-talet hade jag en lägenhet i Nice gamla stadsdelar, på charmiga Rue Neuve 7, ett stenkast från den nu drabbade platsen. Vi promenerade eller joggade ofta promenaden fram och tillbaka dagtid eller åt med glupande aptit en klassisk salade niçoise i eftermiddagssolen. På kvällarna satt vi och lyssnade på Medelhavets strandsvall, käkade ljuvliga baguetter, magisk ost och svalkade strupen med franskt vitt vin. Promenade des anglais var – och är – en gigantisk, global smältdegel, oftast välbefolkad av glada, sommarrusiga, lediga och välmående turister och nicebor.
Det var bara dessa varma minnen jag direkt framkallade denna fredagsmorgon när jag läste om händelsen, och som jag nu ställer i den djupaste kontrast till det som hände på den franska nationaldagskvällen. Jag kan tydligt se framför mig hur den välfyllda promenaden, som löper från flygplatsen i väst, till Quai des États-Unis (United States-kajen) i öst, plötsligt blir ett kaotiskt inferno.
Jag har bara upplevt det förra och kan inte annat än bara försöka sätta mig in i det som utspelade sig längs med en del av den sju kilometer långa strandpromenaden på den franska Rivieran på torsdagskvällen när en lastbil plötsligt plöjde fram genom människomassorna och skövlade allt levande som dök upp.
Eller, förresten, det går förmodligen inte att ens i sin vildaste fantasi föreställa sig paniken, kaoset och tumultet som uppstår när ett sannolikt terrorangrepp slår till och krossar gemytet och startar en slakt.
Under en kort period i början på 2000-talet hade jag en lägenhet i Nice gamla stadsdelar, på charmiga Rue Neuve 7, ett stenkast från den nu drabbade platsen. Vi promenerade eller joggade ofta promenaden fram och tillbaka dagtid eller åt med glupande aptit en klassisk salade niçoise i eftermiddagssolen. På kvällarna satt vi och lyssnade på Medelhavets strandsvall, käkade ljuvliga baguetter, magisk ost och svalkade strupen med franskt vitt vin. Promenade des anglais var – och är – en gigantisk, global smältdegel, oftast välbefolkad av glada, sommarrusiga, lediga och välmående turister och nicebor.
Det var bara dessa varma minnen jag direkt framkallade denna fredagsmorgon när jag läste om händelsen, och som jag nu ställer i den djupaste kontrast till det som hände på den franska nationaldagskvällen. Jag kan tydligt se framför mig hur den välfyllda promenaden, som löper från flygplatsen i väst, till Quai des États-Unis (United States-kajen) i öst, plötsligt blir ett kaotiskt inferno.