Kan nån, kan Ken Loach
Möjligen såg jag som nio-tioåring fragment av första Star wars-rullen under sent 1970-tal. Men, nej.
Jag upprepade frasen under en filmdiskussion sent denna midsommarafton när ett större sällskap av mer eller mindre alkohol-, sill-, färskpotatis- och tårtstinna vänner runt ett bord förundrades över mitt cineastiska tillkortakommande.
"Nej, jag har inte sett någon av dem och jag lockas inte av dem heller" inledde jag mitt försvarstal. För har man inte sett de filmerna, då måste man försvara sig. Denna afton broderade jag ut orsaken till mitt ställningstagande, för det är en form av ställningstagande.
Det handlar inte om att nämnda filmer är uselt gjorda, tvärtom. De har alla förmodligen snickrats ihop med den allra senaste tekniken. Men i spåren av de, till exempel, sju Star wars-filmerna har följt en herrans massa geschäft som seriemagasin, kläder och allehanda accessoarer som till exempel ljussablar, ja, en hel industri. Fram till och med mars 2016 hade filmerna genererat nio miljarder dollar! Lägg till det att efterföljarna Episod VIII (december 2017) och Episod IX (2019) knappast lär få entusiasterna att hålla igen på utgifterna. Samma sak med Harry Potter och Sagan om ringen – prylar till förbannelse – och dollar i massor.
Då ser jag hellre socialrealistiska duvningar som till exempel den nya favoriten "Jag, Daniel Blake". Med ömsom tårar av skratt och ömsom tårar av gråt satt min sambo och jag som förstenade en ljummen julikväll och bara förundrades. Den brittiske regissören Ken Loach har, enligt recensenterna, gjort sin bästa film någonsin. I filmen klär Loach av delar av det brittiska politiska systemet i bara underbrallorna och visar hur landets bidragssystem under Torypartiets år i regeringsställning luckrats upp.
Hayley Squires, som spelar Katie, och Dave John, som gör rollen som Daniel Blake, lär känna varandra efter att under ett besök på den privatiserade arbetsförmedlingen närmast ha förnedrats av sina arbetsförmedlare. De slår sig samman, stöttar varandra på den mödosamma vägen mot att hitta en gnutta livsgnista. De gör det utan pengar, utan hopp, utan mat och med sinande värdighet, i en tröstlös kamp mot statens snåriga och obegripliga byråkrati i ett virrvarr av lagar och regler.
Den här filmen borde alla politiker, tjänstemän, unga och gamla, vd:ar och arbetslösa, kort sagt alla, se. Ok, ni får se Harry Potter en femte gång, bara ni ser "Jag, Daniel Blake" sedan.