ordkoll

Det skavde fortfarande lite i menisken och brosket efter knäoperationen i januari. Skulle jag eller skulle jag inte trampa de nio milen mellan kontoret i Gävle och hemmet i Söderala?

Klart jag skulle! För utanför villan i Söderala stod sedan några månader den frustrande amerikanen och nästan skrapade på grusgången. Den ville i väg, helst varje dag!

Lägg till det att jag har en fäbless för utmaningar. Låt vara att det kanske var en alltför kraftig utmaning för mig, en man som rundat femtiostrecket, har en våg vars nål sticker i väg snabbare mellan noll och hundra än en modern sportbil och som dessutom var i urusel form, att ge sig i väg.

Det största hindret var nog chefen. Men dagen före fick jag klartecken: "Kompa ut och cykla, du!"

Det hade börjat skymma lite på kvällarna varför tidig avfärd från kontoret krävdes. 14.50 rundade jag polishuset i Gävle.

Det gick, förutom den första milen då jag var halvvägs till Bönan innan jag hittade rätt och in på gamla E4:an, förvånansvärt lätt. Amerikanen, en svart, smäcker Specialized Sirrus Sport Elite, kurrade och spann som en kattunge när jag med, det ska erkännas, vinden i ryggen satte av norrut.

Två och tre mil avverkades utan problem. Vore väl skam annars, ty en hel del sommarmil hade jag i benen. Inte så långt som nio mil, men gott och väl sju med paus för bulle och kaffe.

Nu skulle jag komma att trampa 35 kilometer innan jag pausade. Ändalykten hade klarat sig bra, så det räckte med att ruska liv i lemmarna, glufsa i mig lite kolhydrater, dricka lite energigivande dryck och sedan på't igen.

Jag såg någon timme senare på Runkeeper att kilometrarna hade rullat fram till 46. Det hade börjat blåsa, nu inte längre till min fördel, och regna. Jag närmade mig den sagolikt trista transportsträckan mellan där nya och gamla E4 tangerar varandra och Axmar bruk. Jag hade ett kärvt bilminne i bakhuvudet när jag trampade in i motvinden och regnet. 

Jävlar vad lång den sträckan är!

Det började ta emot och sambons "ring så kommer jag och hämtar dig om det inte går längre" lät lockande. Men pannben är jag utrustat med. Därför: "Kör på, din slappa jävel" röt jag till mig själv.

Det fungerade. En välbehövlig paus i Axmar gjorde sitt till. Sträckan Axmar och Söderala hade jag cyklat många gånger tidigare, så jag visste hur sista dryga tre milen såg ut.

Det gick plötsligt lättare, men sittpartiet var tilltygat och jag tror att varenda sittyta var testad.

Amerikanen spann fortsatt fint och jag gladdes än en gång åt att jag inte hade snålat och investerat i en billigare stålhäst. Den här rullade, uppskattade jag, tjugo procent lättare än den förra. Även den en amerikan men av annat märke.

Runkeeper indikerade ett uselt tempo. Jag försökte trycka till på tramporna, men det kändes som att någon drog mig bakåt med ett gummiband. Så dags, med bara dryga milen kvar, tänkte jag på sambon igen....  Men, nej. Jag gav mig en rejäl utskällning och tänkte på finnen Pavo Nurmi som, skrev han i sin träningsdagbok, var nöjd att blodsmaken på träningarna var ett tecken och att träningen bet bra.

Det hade börjat skymma. Sambons ord klingade allt mer osannolika. Nu var det bara en, kanske två backar kvar. Tempot var sådant att jag mycket väl hade kunnat ta tid med almanacka sista biten.

En utförsbacke, sedan "spurten" kvar.

Jag var jävligt stolt när jag stolpade in på svajiga ben, noterade att turen var 90 kilometer, tog emot en glad hund och en nästan lika glad sambo och konstaterade flinande att "jag klarade det".

Än är det lite tag i femtioåringen.

För att inte tala om den briljanta amerikanen.