Jag har blivit en alldeles vanlig, analog människa igen. Ja, inte så att jag har gett upp flugan internet, men det ständigt gnagande digitala skoskavet sociala medier är borta och jag njuter faktiskt varje dag. Tänk dig att ständigt gå med en sten i skon. Inte så stor att det egentligen gör något, men ändå så stor att skavandet ständigt irriterar dig. Nu är min stenusling borttagen.

Annorlunda uttryckt: Jag har gjort mig kvitt vartenda konto som rubriceras sociala medier: Facebook, Twitter och Instagram. En obeskrivligt skön känsla. Från att ha varit först ute som bloggare på helahalsingland.se och därifrån gått vidare till FB, Twitter och Instagram är jag i dag förintad från den digitala och globala åsiktsscenen.

I de digitala tidernas begynnelse var det självklart festligt att i olika flöden få bilder i motljus på vänner och bekanta sittandes med vinglas i nävarna och med välgrillade laxbitar på tallrikarna, att få höra hur livet tett sig de senaste trettio åren för vännerna X och Y, att få kontakt med en gammal klasskompis vars liv tagit vändningar man kanske inte anade när vi två satt och kastade suddgummi på mattelektionerna. Eller att då och då få kloka politiska inspel eller välgrundade åsikter kring vilka det gick att ha en intressant dialog. Men det är inte längre det.

Twitter var jag mer positivt inställd till och länge och väl försvarade jag den digitala åsiktsplattformen. Där fanns alltid kloka människor från vilka man kunde få intressanta politiska idéer och ideologiska vinklar, både från likasinnade och motståndare. Och där fanns alltid utrymme för lite idrottssnack eller travsurr. Men nej, inte längre.

Mest oförargligt var kanske Instagram där grannens kossor i motljus eller de kluriga husdjuren i lustiga poser kunde vara nog så vackra och glädja följarna. Men, nej …

Det slutade oftast med att jag från framför allt Twitter och Facebook resten av dagen tog med mig olustiga, oreflekterade och inte sällan anonyma kommentarer och utspel som inte gagnade någon. Tankarna kunde inte sällan dyka upp när det var dags att hälsa på John Blund. Då gjorde det digitala skoskavet ofta sig påmint: ”Vad ska jag svara den och den" och "hur kunde den där anonyma näthataren få utrymme för sina vedervärdiga tankar?” Det de anonyma trollen kom med var ju bara destruktiva påståenden från människor som bara ville …? Ja, vad vill de? Skapa osämja och politisk splittring, kanske.

Det är inte tu tal om att jag saknar en del av dem jag har följt: värmlänningarna, krydd- och travexperten, vinkännaren eller hockeynörden med hjärta för Karlstadslaget. Och visst kunde jag fortsätta följa bara dem, men det tar onödigt med tid. Bättre då att lägga en kvart, halvtimme eller timme på en bok eller tidning.

Låter det präktigt? Pröva får ni se.