- Det är fotboll på tv i kväll, Klas! ropar min fru med snudd på en riktigt euforisk fotbollssupporters entusiasm. 

Jag blir alldeles tyst för ett ögonblick. 

- Ja, jag vet, svarar jag, som redan som sjuåring skruvade in BBC kvällssändningar från den brittiska fotbollens ligaomgångar. 

Att berätta för mig att Danmark möter England i EM-semifinal är lika onödig information som det är att informera henne om att Ohlssons tyger har halva priset; man missar det liksom inte. Men faktum är att jag, å andra sidan, uppenbarligen har fått lite estetisk känsla från min fru, för det var minsann jag som för tiotalet år sedan gick lös i tygbutiken och hittade de gardiner som pryder sovrumsfönstret. 

- Ja, men det är ju jättefint tyg, Klas, sa hon när jag stolt visade upp fyndet. 

Men nu har onekligen hennes fotbollsintresse nått oanade höjder, för plötsligt utbrister hon: 

- Jag vill se fotbollen, säger hon som under våra år under gemensamt tak har förundrats över varför jag väljer att åka till Ipswich i östra England och se på division 2- och 3-fotboll i storm, snöglopp och ösregn.

- Oj, vad kul! utbrister jag och inser att hunden och jag får sällskap i soffan. 

Från och till genom åren har hon så smått engagerat sig i matcher där 20-talet spelare jagat en boll och utropat: 

- Oj, vad långt de sparkar bollen! 

Så sant! Hon har sett en dimension bortom det vi nördar ser. 

Denna EM-semifinalkväll läggs ytterligare en till: 

- Många av spelarna har väldigt tätt mellan ögonen, precis som Björn Borg. Jag har någonstans läst att idrottare med tätt mellan ögonen har bättre bollkontroll. 

Samtidigt zoomas britternas Harry Kane in i bild. Den gode Kane kanske inte ser ut som en enögd cyklop från den grekiska mytologin, men onekligen drar anfallarens ögonbredd åt Björn Borg-hållet. Och när sedan också expertkommentatorn Daniel Nannskog dyker upp i bild är det svårt att avfärda tesen. 

Plötsligt, under Danmarks jakt på kvittering, kommer jag på mig själv med att kolla på spelarnas ögonbredd. Till saken hör att jag själv har bredare mellan ögonen än någon mänsklig varelse i norra Europa. Det kanske därför inte är en slump att jag själv inte kom längre än Karlstads stadsdelsfotboll och fem DM-tecken i badmintonens miniorklass.

Med min frus tilltagande fotbollsengagemang inser jag att jag måste ta nästa steg i syendets och tygernas förlovade land och hitta nya gardiner och själv sy i byxknapparna när de i takt med ökat magomfång börjat få jobba alltför hårt. 

Faktum är att jag inte får sy i byxknapparna eftersom det ser så monumentalt klumpigt ut. Jag har hävdat att jag minsann hade syslöjd i grundskolan och kan själv. Samtidigt förstår jag att det högst sannolikt ser ut som att jag har ett par boxhandskar på mig när jag osynkat lirkar tråden upp och ner och fram och tillbaka genom knapp och tyg. 

Nu undrar jag nyfiket vilka nya dimensioner min fru kommer att lägga till de kommande olympiska spelen i Tokyo? Kanske att jag borde ha satsat på stavhopp, för Armand Dupantis och jag har åtminstone en sak gemensamt: Bredden mellan ögonen.

Klas Örnklint är krönikör i helgbilagan Helga.